2009-12-27

Årets bästa viner 2009 (mm) hos vinovis

2009 har varit ett år då jag druckit så mycket mer riktigt bra vin än någonsin tidigare att det är svårt att sammanfatta det. Vinintresset har funnits ett tag, men har verkligen blommat ut under året. När jag då försöker summera det blir det svårt att göra en topplista eller utse det bästa vinet under året. Så jag försöker med ett par höjdpunkter i olika kategorier istället.

Bästa från Piemonte. Ett favoritområde som jag även besökte i somras, vilket gjorde det till en än större favorit. Trots att jag missade den beryktade 71-provningen har jag druckit otroligt många bra barolo. Den jag sätter högst blir trots allt 1989 Elio Altare Barolo, som jag fick av Silvia vid mitt besök. En kombination av frukt och mognad, levande syror och virila tanniner gjorde den underbar. Omständigheterna är säkert det som lyfte den en nivå extra och sätter ett så stort avtryck. Strax bakom kommer 2004 Poderi Aldo Conterno Romirasco och en 1997 Conterno Fantino Sorì Ginestra. Den första ung, men med sammetstanniner, med härlig fruktdriven komplexitet där tobak mm kommer med. Den senare med begynnande mognad, med behållen röd frukt, och underbar balans. Svåra val med så mycket underbart som druckits under året. Jag tvingas utelämna ’96 Sandrone Cannubi Boschis, 1999 Rocche del Annunnziata, 2003 Pajé, 2001 Sorì Ginestra, Viettis Rocche 2004 , mm, mm. 2009 var ett bra Barolo-år, må det följas av fler.

Bästa från Bordeaux. Världens näst bästa vinregion måste med i sammanställningen. Här ordnade Niklas J en fantastisk Pavie-provning, som gör det lätt för mig att utse segraren. 2000 Château Pavie är något av det godaste jag någonsin druckit. När Parker ger det 100p, måste det varit en av de enklaste bedömningar han gjort. Balans, komplexitet och kraft som ger en av årets längst klingande eftersmaker. Efter den är det tuff konkurens mellan 2003 Latour från Clash of the Titans, och 1998 Lafite Rothschild från prestigeprovning två. Pavie 2005, borde nog med den också. Men alla tre ligger en bra bit efter ettan för mig.

Bästa från Rhône. Det har druckits en hel del bra Rhône under året, framförallt CndP. Jag tror inte jag kan utse en vinnare, men av de purunga är jag ytterligt förälskad i 2006 Clos des Papes, som jag till och med provat två gånger, men en 2007 Pure och 2005 Deus ex Machina kommer inte långt efter. En 2001 Clos des Papes och en 1998 Pegau visade hur gott det kan bli med lite ålder. Det här blir lätt en väldigt lång lista på många bra viner..

Bästa Bourgogne. Jag är inte riktigt vän med Bourgogne än och har väl druckit alldeles för lite. Det är åtminstone positivt för plånboken. En 2005 Lucien Le Moine Chambertin-Clos de Bèze står dock ut som något i den högre skolan. 2005 DRC Echezeaux visade också vad ung Pinot kan bjuda på med härlig jordgubbe och kryddbutik. Den 69:a jag hade med vänner var också klart minnesvärd.

Bästa Toskana. Trots att det var i Chianti som mitt vinintresse startade så har jag druckit ganska lite under året. En 2001 Cepparello är kanske den jag kommer ihåg mest, även om det mest prestigefyllda givetvis är 1998 Masseto, som ju var gott men inte riktig Toskana.

Bästa övriga världen. Nu är jag ute på tunn is. Jag har inte druckit mycket, och det är inte riktigt min preferens. Den Amon-ra jag själv tog med på en BYOB skulle aldrig komma in på någon annan lista ovan - och inte här heller. Det som jag blivit mest förtjust i, och till och med funnit mig själv leta efter, vad Hansels North Slope Pinot Noir, så den får väl vinna denna kategorin. Där fick du 2006 SQN Raven Syrah.

Årets provning. Jag har varit på många väldigt bra provningar. Den jag minns mest var den första baroloprovningen, då det var då jag stiftade närmare bekantskap med vinvänner jag provat mycket med senare. Pavieprovningen står ut i termer av tema och klass på vinerna, tack för jag fick vara med Niklas. Clash-of the Titans var inte helt fel den heller med många lysande viner. Alla BYOB vi har haft under året har varit hur trevliga som helst, med mycket riktigt bra viner, och roliga och intressanta diskussioner. Roagna-provningen med Bristly hade också sin charm -  det är alltid kul att får höra vinmakarnas syn på sina viner. Den mest slitsamma provningen innehöll 20+ unga Bordeauxer och gjorde att jordsgubbssaft smakade strävt ett par dagar efter då gommen var ingrodd med tanniner.

Största besvikelsen. 2007 Alain Graillot Crozes Hermitage. Uppskriven i pressen, årgången hyllad i (södra) Rhône, men vinet var som mest ok. Om man ska vara snäll. Jag har nästan dåligt samvete för att jag förmedlade några flaskor till vänner. 2006 Rauzan-Ségla kommer även den upp på listan. Inte rolig, men jag hoppas att den kan bli drickbar med många år på rygg. Jag är inte förvånad över att det står några kvar på Regeringsgatan.

Största överaskningen. 2007 Alain Chabanon Campredon. Jag fick den som ett medskick i en låda från Vinik, blev överförtjust och beställde fler. Den har allt som Graillot saknar, plus lite extra charm. En stark andraplats måste tilldelas allas vår gruppeköpsbarolo.

Bästa Tasting Note: ”Grönt som Kermit själv” – Frankofilen beskriver ”den danske barolo”.

Årets trend. Köpa vin utomlands på nätet. Jag är långt ifrån ensam om att ha tröttnat på att brödköa på systembolagets släpp. Som dessutom ska bli färre nästa år. Tack för att du uppfann Internet, Al Gore.

Årets bästa restaurangbesök. Leijontornet, by far. Lysande, är bästa sammanfattningen.

Årets bästa sökord. Via google kan jag se sökord folk använt för att komma till bloggen. Den killen (gissar jag det är) som sökte efter ”fram musar bilder” var nog inte intresserad av libanesiskt vin, och försvann fort.

Mycket bra vin blev det, och blir det bara i närheten av samma nivå 2010 så kommer jag vara mycket nöjd. Tack till alla som varit med och delat och bjudit på dessa vinupplevelser. Och till er som sett på och stått ut med intresset...

Gott slut på 2009 och Gott nytt år.

Bild på vad som nog trots allt är årets vin 2009, lånad av Finare Vinare.

2009-12-26

En julstjärna i Paris

Efter idogt ringande hittar vi till slut en restaurang i Paris som hade öppet på juldagen. En med en nytilldelad stjärna i Guide Michelin, till och med.

L'Agapé öppnade i mars 2008, och fick sin stjärna redan under 2009. När Nick på Jancis Robinson positivt beskriver sitt besök blir man onekligen sugen på att prova. Allt måste väl vara bättre än julbordets rester dag två?

Det börjar bra när jag som champagne innan middagen kan få en Laurent Perrier Grand Siècle. Härligt hög syra, smeksam mousse och frisk smak av gula och gröna äpplen som fyller på med en brödig eftersmak. Med en sådan början låter vi givetvis kocken, och sommelieren, få fria händer och beställer den meny som så passande heter La Carte Blanche.

Först en härligt krämig amis bouche bestående av jordärtskockspuré med laxrom och små hyvlade bitar broccoli. Som första rätt kommer sedan en kalvcarpaccio i sällskap av tunnt skivade champinjoner och en dressing med vanilj och citron. Den lätt rökta kalvens smak gifter sig väl med vaniljen och syran i citronen. En mycket bra start.


Kyparen fyller sedan på med en mousse av kastanj, som ligger i kräm av kålrot och rotselleri. Låter kanske enkelt, men är väldigt  gott. Till detta dricks ett oekat vin, som jag tycker luktar nässlor, fläder och citron. Placerar det som en Sauvignon Blanc, från Loire. Rätt svar är en Chardonnay 2008 från (EDIT:ja det vet jag inte, har vi rett ut nedan). God till maten, men på egen hand inte riktigt i balans, då syrorna tar över lite väl mycket över frukten.

En bläckfisk (som kallades boneless fish - inte bara jag som har problem med språket), som snittats likt fläsksvål och stekts, och har en viss rökt smak är nästa rätt. En pestoliknande grön, syrlig sås och väldigt syrliga lökar serveras till.

Kvällens topp kommer sedan. Pilgrimsmusslor, perfekt halstrade, tillsammans med en kräm av zucchini och rå, marinerad tunt skivad zucchini, som är otroligt fräsch och spänstig. Det hela är otroligt gott, där man framför allt fått till musslorna perfekt, och smakerna matchar varandra lysande. Det här skulle jag kunna äta tre gånger om dagen utan att tröttna.

Sedan kommer "huvudrätten". Kalvfilé med väl tilltagen foi gras på toppen. Till detta serveras röda endiver, och ett rött vin från Fitou från 1998 (jag gissar inte rätt där heller). Detta är gott, men inte något som står ut, eller når upp till nivån som satts med de tidigare rätterna.

Efter köttet är det dags för en paus med ost. Lite språkförbistring gör det lite svårt att uttyda, men en årgångscomté från 2005, en getost från Bourgogne och en komjölksost från området vid Pyréenerna. Det två senare ljuvligt goda, medan årgångsosten är väl salt.

Efterrätterna är lysande. Den första består av kokosglass, passionsfruktssorbet, en bit karamelliserad mango och en liten klyfta grapefrukt. Syrligt och läskande att friska upp smaklökarna med. Speciellt kokosglassen är värd att minnas. Och passionsfruktssorbeten. Ja, allt egentligen.


En efterrätt gör ingen glad, eller i vart fall gör två en gladare. Den andra efterrätten består av choklad, lite kola och vaniljglass. Eller vaniljglass är kanske fel benämning, det borde heta vanilj, men viss tillsats av glass, med tanke på koncentrationen av vaniljsmak. Återigen lysande gott, och en värdig avslutning på kvällen.

Det här var en mycket trevlig restaurang med bra mat och trevligt bemötande. När det gäller vinet, var väl det jag fick inte i klass med maten. Men det uppvägs av att bordet intill beställde en 1996 Domaine de la Romanée-Conti Richebourg - jag tittade inte ens riktigt i den delen av vinlistan. Den kostar väl drygt 1000 EUR om man hittar den på nätet. När jag pratade med sommelieren sa han den var på tok för ung.

En bra restaurang som nästan når upp till Leijontornets klass.

2009-12-24

Joséphine - Chez Dumonet

Nu vet jag hur en Boeuf Bourguignon ska smaka.

En snabbt improviserad julsemester i Paris. Planen var Madrid, men Iberia hade bestämt sig att ställa in flyget och allt var fullt och omöjligt att komma med på. Men Paris är inget dåligt alternativ det heller, långt ifrån både Anna och Kalle Anka.

Och i Paris ska man äta gott, och även om det var lite sent att boka bord på många ställen så lyckades vi till slut få bord på Joséphine - Chez Dumonet, några kvarter från hotellet. Rekommenderat av många.

Det börjar med lysande trevlig personal, tror jag - min franska är mycket begränsad - men de ser glada ut. Ett glas vitt, som åtminstone smakar som en oekad Sauvgnion Blanc bjuds vi på av le Chef.

Förrätten är en mycket god sallad på skivade kronärtsskocksbottnar, men ett underbart syrligt citronsmör till. Låter enkelt, men var urgott.

Sedan kommer det jag sett fram emot. Boeuf Bourgognen. Den serveras med tagliatelle, vilket gör mig lite konfunderad, men det funkar bra. BB:n är lite bättre än alla BB jag försökt mig på själv. Köttet är så mört att den stora köttkniv man gett mig känns som ett skämt. Såsen är tjock, riktigt reducerad, med koncentrerade smaker och mycket vinöst. Jag funderar nästan på att börja sniffa för att gissa vinet i den. Köttet har puttrat i sex timmar får vi veta. Trots detta är svampen och morotsbitarna i perfekt konsistens, dvs inte sönderkokta utan lagom tuggmotstånd. Helt enkelt urgott, och har flyttat ribban en bra bit när det gäller hur en Bouef ska smaka, för min del.


Efterrätten ska vi inte prata om, då den består av ett kilo grädde och färska hallon och petit choux-smet. Det var den som lite pushade mig över gränsen, och får mig att långsamt retirera hemåt. Övermätt, men nöjd.

Och vin, ja de hade en vinlista med Bordeauxer med ålder som skulle få Systembolaget att skämmas, men vid sidan av dem, och i lite mänskligare prisklass, var det kanske sådär. Det slutade med en Domaine de Cristia Vacqueyras 2004, som gjorde jobbet bra.

Vinlistorna här gör en ju annars lite imponerad. Dagens alldagliga lunchrestaurang bjöd på 15 olika av Guigals Lala-viner i olika årgångar. Sedan finns det ju en hel del mer vardagligt att dricka utan att komma upp i hissnande belopp. Det känns inte som om restaurangen vill tjäna in alla sina pengar på att sälja en flaska vin, vilket uppskattas.

Sedan är det en aning svårt att inte kunna någon franska, såklart. Mitt vokabulär är ganska vridet. Jag vet vad Vendange Tardive betyder, men var tvungen att fråga om det franska ordet för toalett (faktiskt sant - men jag vet nu :-) ).

God jul från Paris.

2009-12-19

Kungsholmskalaset 2009

En BYOB ska vi väl hinna med innan jul. Sagt och gjort. Frankofilen med sin bättre hälft står för värdskapet, och vi samlas alla glada för ett avbrott i julstressen. Och vilket avbrott det blev.

Stressad på grund av pendeltågsstrul korkar värden upp ett välkomstglas. Tropisk gul frukt och en dragning åt petroleum. Ganska maffig i munnen med en ganska fet vaxad känsla. Vi velar fram och tillbaka mellan Chardonnay och Riesling. Niklas kommer lite sent, och när vi andra redan fått facit prickar han in Riesling från Österrike.

Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben 2004 (eller var det 05?) fick inleda kvällen på ett utmärkt sätt.

Sedan kommer första vinet blint, för de andra. Jag har sett till att mitt vin kommer först, då jag är lite osäker på hur mycket luft det klarar. Doften ropar ut Bordeaux - och den ropar högt. Stall, läder och cederträ tillsammans med röda bär och cassis. En del mer mognadstoner i form av lite svamp och buljong. Skön munkänsla där det är lätt och elegant men ändå med en hel del kraft. Syrorna finns kvar, medan tanninerna slipats ned till ett fint, fint damm. Alla är ense om Bordeaux, men jag ler när gissningarna går från 2002, till att vara nere på 1988. Bäst gillar jag nog citatet "Underbart vin, jag skulle kunna sitta med en sådan här flaska själv en hel onsdagskväll."

Facit: 1983 Château Mouton Rothschild. Vi har alla olika budgetar för våra onsdagskvällar. Inget stort vin, men årgången är väl sådär, och slottet var inte på topp under denna perioden. Men absolut supergott, och kändes förvånande ungt för att ändå ha några år på nacken. Nu är ribban för kvällen lagd.

När nästa vin serverats säger Frankofilen efter en sniff: "Världens bästa vinregion!" Och jag håller med. Det visar sig dock att han tänkte Bordeaux, medan jag var i Piemonte. Jag hittar en hel del mognad i detta vin också, med jordkällare och svamp, men även en del söta skogsbär, tjära och lite viol. En del tobak kommer till. I munnen är syrorna riktigt höga, nästan lite väl vassa. Men det är en skön lång eftersmak. Efter lite debatt hamnar vi i Barbaresco, och gissningarna ligger någonstans på -78 och -82.

Men vad dricker vi? Vi undrar faktiskt ännu, och utredning pågår. Etiketten säger 1982 Gaja Barbaresco. Men när korken drogs säger den 1983 Gaja Barbaresco Sorì Tildìn. Man kan knappast tagit fel på en kork som ju skulle användas först ett år senare? Har man satt på fel etikett när man buteljerade vinet? Mysteriet är under utredning. Gott var det oavsett, och ribban efter första vinet trillade knappast ner efter detta smakprov.



Tredje vinet serveras ur magnum till det lysande vintillbehöret hämtpizza. Gott till maten, med mörka röda bär och en del stall och läder i. Läskande med bra syra, men ganska snälla nedslipade tanniner. Det har en del drag åt Bordeaux, men det känns lite varmare och inte med samma struktur. Jag är och vobblar runt på någon supertuscan, och jag är nog nere och gissar på tidigt 90-tal. Men jag kan knappast påstå att jag var helt rätt på det.
1993 Marchesi de' Frescobaldi Brunello Riserva lanserades som ett vin för millennieskiftet, men något av det mest tacky jag sett i flaskväg. Notera etiketten i tyg. Men det var riktigt gott, och gav mig en del insikt i vad brunello med lite ålder smakar.

Sedan gjorde vi ett litet mellanspel, där vi provade två olika tappningar av Bouscassé 2005. Slutsatsen är att tyskarna dragit vinstlotten (även om de får betala för det). Läs om det här.

Efter pizzan kommer ett vin mer stor söt, mörk frukt, och en del tobak. Vid en närmare sniff så kommer dock coca-colan fram, en del vanilj, lite söta julkryddor och en del rosor. En hel del kraft, med tanniner som fortfarande biter. I eftersmaken blir det dock lite eldigt och det känns som om alkoholen går igenom. Vi är i Piemonte och det är mycket nya fat i det. Men innan jag hinner fundera mer säger M Spinetta, lägger till Starderi och börjar gissa årgångar. Ett varmt år var det och med lite ålder på det så landade vi (inte med så mycket bidrag från mig) i 2000.


2000 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi. Stora dyra noshörningar, men det är en fråga om man gillar stilen. Ribban ligger dock kvar på en hög nivå....

Nästa vin till rakning bjuder på torkad frukt, gula russin och fikon. En söt ton av apelsin, där jag skriver romerska bågar i blocket. Höga syror och en ganska bra kraft. Jag är dock helt ute cyklar när det gäller gissningar. Den slanka känslan men ändå med en söt torkad frukt gör mig förvirrad. T prickar dock in det när han fått en del ledtrådar.

2003 Nicolas Potel Vosne-Romanée 1er Cru Les Petits Monts Jag hade aldrig hittat till Bourgogne eller gissat på Pinot på egen hand. Men den varma årgången ställer alla begrepp på ändå. (Bilderna blev för dåliga för att visas.)

Vi kämpar på med nästa vin som bjuder på tät mörk frukt med björnbär, söta röda hallon och en dos jordgubbar på toppen. Jag hittar cassis och en del grön paprika, men saltlakritsen som bordsgrannen pratar om går jag bet på. Ett tätt kraftigt vin med bra struktur. Gott nu, och säkert ännu godare om några år. Jag börjar gissa att det är mitt andra vin jag tog med som backup.Och med lite hjälp med gissningarna hamnar sällskapet rätt de med.

2004 Ca' Marcanda Bolgheri Camarcanda. Gajas prestigevin från vingården i Bolgheri. Merlot, Cabernet Sauvignon och en skvätt Cabernet Franc. Kul att få prova.

Vid nästa vin är jag vilse igen. Mörk röd frukt, söta (skogs-) bär och en kraftig syra, men väldigt snälla tanniner. Jag är ute på väldigt hal is och tänker Barbera . Men jag har knappt några referenser i det här fallet, så jag ursäktar mig själv. Övriga gissar på många olika druvor och regioner, innan vi till slut landar i Californien med en del ledtrådar.

2003 Jordan Alexander Valley Cabernet Sauvignon. Lärorikt!


Nu är vi tillbaka i Piemonte säger jag så fort jag doppar näsan i glaset. Mörka söta skogsbär, bittermandel och rosor. Ganska bra tryck i frukten med ganska sköna tanniner med en hel del bett i. En ung bra barolo, och jag gissar nog till slut på 2005.


2005 Mario Marengo Barolo Bricco Viole. Gott! Och jag tycker nog att denna till och med var bättre än den Brunate jag drack nyss. (De har dock en etikett som är mer eller mindre omöjlig att fota.)

Brett, stall, läder och gamla plåster står som en strut ur nästa glas. Och hur konstigt det än kan låta så är det en trevlig doft. Ett slankt vin med ganska hög syra, och en del mörk frukt kvar i det. Jag påminns mycket om förra BYOBs 2001 Clos des Papes och gissar till slut på en C9dP från tidigt 2000-tal. Bretten ska väl peka på Pegau?


1998 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée. Jag gillar verkligen Pegaü och de åldras med stil. Urgott! Kul att återse sin Internetfling.

M tar fram sitt vin som stått i karaffen ett tag. Mörk, söt, torkad frukt tar täten i en koncentrerad munkänsla. En bra syra gör det dock lätt och ganska slankt. Det är dock från ett varmt år. En del funk finns, men jag hittar inte direkt så mycket brett. Det borde jag kanske gjort, för det är en 2003 Pégaü vi dricker. Lysande god den med. Dubbeldate.

Det här får bli det sista för ikväll, säger värden och tar fram en bonusflaska. Pinot och Bourgogne säger (sluddrar?) jag efter en första sniff. Söta jordgubbar och pinotkrydda. I munnen har vinet dock inte så mycket struktur som jag förväntat mig från Bourgogne, och känns lite sötare och varmare. Vi leds snabbt till Kalifornien och det vi dricker är 2006 Hansel Cuveé Alyce. Gott, men jag gillade nog den North Slope som jag provat tidigare bättre, svalare i stilen.

Enda sättet att ta sig igenom en sådan här kväll helskinnad är att spotta ordentligt. Det gjorde jag inte.

Tack för en underbar kväll och lysande viner - nu kan jag med sinnesro ta mig an julen!

2009-12-18

SAAB - del två

Inte oväntat, snarast väntat, och ganska välförtjänt enligt mina tidigare smärtsamma observationer kommer SAAB nu att läggas ned. Oavsett desperata åtgärder.

Det känns ganska naivt att tro att någon mitt i den värsta lågkonjunkturen sedan 30-talet ska kunna ta över en liten biltillverkare, med produktion i Sverige, som är sub-skala, och som inte tjänat pengar sedan någon gång på 90-talet, och börja tjäna pengar på det. GM misslyckades, och vem skulle nu kunna göra det så otroligt mycket bättre. Tragiskt, och det enda positiva är att regeringen inte gjorde en ny varvsindustrivända och köpte bolaget, för att tvingas lägga ned det om ett par år.

Så nu är frågan: Är det någon som vill köpa min bil?
Här är den fotad på väg hem igår.

2009-12-13

Bistro Nouveau

Bistro Nouveau har funnits ett par år efter att företrädaren Ramboden gav upp. En kulen lördag känns det som om det kan vara läge att prova vad de har att erbjuda.

Lite tidiga var vi, men det var bra för då kunde vi reda ut missförståndet när vi faktiskt lyckats med bedriften att boka bord på Brasserie Godot istället. Men ett bord löses.

Under tiden tar vi en drink i baren och tittar på den sköna miljön. Art Noveau stilen har ersatt den lite sjabbiga känslan från Ramboden, och det är uppenbart att man höjt klassen ett par snäpp. Vinlistan i baren är väl inte imponerande. Och som alltid blir jag smått irriterad på priserna. T.ex. så kostar ett glas av Delas Crozes Hermitage 120 kronor, jag tror jag får tag i en flaska för 139 (?).

När vi väl sitter ned och får in maten, är det ojämnt. En del saker är absolut goda, t.ex. så är hjortytterfilen suveränt god, majskycklingen vällagad men inget speciellt, och pilgrimsmusslan seg. Hur man halstrat den vet jag inte, men fel blev det. Ambitionen är en nordisk variant på en bistro med allt från moules Frites och råbiff, till hjorten och majskyckling. Det är gott och vällagat, men med ett snedsteg och vissa saker som inte utmärker sig.

Sedan stör jag mig på att det är fel i vinlistan, t.ex. så är Chablisen inte årgång 2007, utan 2008. En restaurang med lite ambitioner ska ha koll på det.

Nästa besök får jag försöka boka här, och gå på Brasserie Godot istället. Mäster Anders har jag redan varit på 50-talet gånger så lite omväxling på det franska köket behövs för min del.

2009-12-12

Marengo Barolo Brunate 2005

Tidigare i veckan drack jag en alldeles lysande Marengo Vecchie Vigne Brunate 2004. Nu ser jag att det finns några flaskor kvar på SB av hans Brunate 2005 efter decembersläppet. Är det något att springa efter? Tillsammans med en fredagspizza tar vi reda på det.

Den underbara Vecchie Vigne Brunate är gjord på de allra äldsta rankorna, 70-80 år gamla, i toppläget Brunate. Det görs ca 700 flaskor om året. Toppåret 2004 är slutsålt, men genom Orgio kan man nu beställa 2005 ser jag. Men nu ska vi prova den mer "vanliga" brunate och från 2005.



2005 Brunate ger en sval doft av ljus röd frukt, rosor, viol och en del lösningsmedel och lite julkryddor. Inte så kraftig och maffig, utan mer av det lite bakåtlutade intrycket. I munnen är vinet inte heller något kraftpaket. En del jordgubbar och hallon, en del rosor, och en del kryddor i en trevlig blandning. En skön ganska slank munkänsla som går över i en eftersmak som är ganska lång, och stramas upp mot slutet av lite chokladbitterhet. Allting hålls upp av en bra syra, och hålls ihop av lite sträva tanniner. Tanninerna känns dock lite kantiga och vassa just nu, men kanske integreras med lite tid.

Det här är gott, ingen tvekan om det. Det är dock en, om inte två, klasser sämre än Vecchie Vigne 2004. För att det ska få alla mina Baroloklockor att klämta för fullt så hade jag behövt lite mer frukt och kraft med lite mer komplexitet, och lite mer integrerade och smeksamma tanniner. Det senare kan nog blir bättre med tid.

Jag tror jag efter närmare eftertanke låter de resterande flaskorna stå kvar på SB, men jag är lite nyfiken på Vecchie Vigne, även från 2005.

BTW, någon som provat att bygga Arkitektritade pepparkakshus? Wingårdh, någon?

2009-12-08

Bourgogne vs. Piemonte - Systembolaget gör något bra!

Systembolaget förknippas sällan med positiva saker hos mig. Halvtorftigt urval av intressanta viner - men gigantiska volymer BiB, brödköer i minusgrader för att få tag i någon av de flaskor som säljs, mm. Det positiva är valda delar av personalen på Regeringsgatan och Fleminggatan. Och så tillfällen som detta.

Denna måndag utspelas en kamp mellan Miran och Josef. Vapnen heter Nebbiolo och Pinot Noir och domarna i kampen är provarna. Av de åtta vinerna är fyra Piemonte från Miran, och fyra Bourgogne som Josef valt ut, i en flight. Let's go!

Inget av vinerna är speciellt kraftigt eller djupt i färgen så jag skippar det, men Vin 1 har en dragning åt det blåröda hållet. Pinotfrukt med krydda står det i blocket. Jordgubbar som får sällskap av lite mörkare frukt ju mer luft vinet får. En del örter och pepprig krydda. Bra längd och struktur med sandiga tanniner. Hög syra, som nästan tar över lite mot eftersnmaken som drar åt lingon. Ett bra vin, som är på tok för ungt. Inte någon topplacering för mig ikväll. Min gissning blir en Bourgogne från 2005.

2005 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées. Sådana har jag några liggande som jag inte tullat på ännu. Ingen brådska med det.

Vin 2 drar mer åt det röda hållet och har antydan till tegelkant. Härlig ljus söt frukt med hallon i framsätet. En del balsamico och lite julkryddor. I smaken är det rejält med tryck, och det drar det mer åt söta skogsbär med lite tobak. Bra balans med syror och sammetslena tanniner som inte känns besvärande trots att de biter ifrån rejält. Den generösa frukten övergår i en lång, lång eftersmak som är underbar. Detta är en ung barolo, gissningsvis från 2004. Jag gissar modernist, men Anders bredvid protesterar och säger traditionalist. Riktigt bra kvalitet i alla fall, och den klockar in på en 3:de plats för kvällen hos mig.

2004 Vietti Barolo Rocche. Två av två gissningar, så nära jag kan komma. En modernist, som gjort detta vinet på traditionellt sätt utan nya fat. Här har jag också en flaska liggande, tack för det förutseende inköpet.


Det tredje vinet drar åt blåviolett igen. Komplex doft av solvarma jordgubbar och syrliga lingon tillsammans med kryddor, kaffe och lite kött. Då vet vi i alla fall vilken druva och region vi är i. Underbart välbalanserat i munnen med fin slank frukt, men där syrorna och tanninerna finns med, men inte sticker ut. Ett mycket gott vin. Måste vara Bourgogne, och det är så bra så jag gissar 2005 igen. Min favoritbourgogne för kvällen.

2006 Domaine Armand Rousseau Chambertin. Bra vin för att vara en mellanårgång, men smakar det så kostar det. Närmare 1600:- när det såldes.


Vin fyra är lite mörkare än de andra och drar åt det blåröda hållet igen. Doften är för mig ordentligt sluten, och jag lyckas inte få ut mycket mer än lite mörk frukt och krydda. Anders bredvid har tydligen ett bättre glas som bjuder på mer. I smaken är det syrligt och inte samma kraft som övriga viner. Ljus frukt och viss tobak. Efter ett tag, och när det avslöjats vad det är, börjar det släppa på lite mer: bären blir rödare och drar åt lingon i eftersmaken. Men när jag ska gissa, så kommer jag till en ung barolo och drar till med 2005. När vi väl får facit, så inser jag ju hur fel jag har, och bannar min egen dumhet.

2005 Henri Gouges clos des Porrets, Nuits-St-Gorges. När man har facit i hand är det ju uppenbart inte en barolo. Men det var slutet, och i konkurrensen inget vin som gjorde något avtryck den här kvällen.

Vin fem är brutalt. Lite mörkare färg och dragning åt rödbrunt. Mörka röda kryddiga bär - söta skogsbär, en del lösningsmedel och rosor. I munnen är det sötfruktigt med tanniner som nästan tar över och agerar ganska uttorkande. Det finns bra syror och ganska generöst med frukt som ger en ganska lång eftersmak, men tanninerna! De är för kraftiga även för mig. Anders hävdar att det måste vara en snabbmognad 2003a, och jag håller med.

2004 Luigi Pira Barolo Vigna Rionda. En 2004 med de tanninerna? Välkommen upp på läktaren.


Satan i gatan vad gott. Vin sex är lysande! Färgmässigt likt femman, men med en komplexare doft. Mörk söt röd frukt, och en del lösningsmedel, mandelmassa och rosor. Samma sak i munnen. Rejäl oumpf och kraft i frukten, som mest består av av hallon, björnbär och blåbär. Viol och tobak kommer till. Allt snyggt sammanhållet med en bra syra och fina tanniner som nästan smeker gommen. Det är kraft och balans, kombinerat med syrlighet som gör det urgott. Jag behöver knappast nämna att eftersmaken ringer kvar länge länge. Detta är en barolo, och kvällens vinnare för mig. Fortfarande ung, så uteslutningsmetoden säger väl 2004.

2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco. Jag blir glad när jag förstår vilket vin det är, eftersom jag även här har ett par flaskor liggande - efter brödköande och dagen efter skickat syrran till Göteborg för att köpa flaskor som stod kvar där. Detta är ett lysande gott vin och rykten om stängt och tunnlar kommer på skam. Visst blir det bättre, men det är ingen skam att ta en nu. Det är snarare njutning att ta en nu.

Sjunde vinet har det inte lätt att komma där det kommer i ordningen, men gör ett lysande jobb. Doften ger mig ljus röd frukt och en del krydda. Smaken kombinerar in lite skogsbär och viol. Bra kraft i frukten och, jag vet att det blir tjatigt, men snyggt ihopsatt och välbalanserat. Syror och tanniner på ganska hög nivå, men all frukt behöver det. Det är riktigt gott, och jag håller det som näst bästa vinet ikväll. Med lite uteslutning på vad jag gissat tidigare så är jag ju ute och cyklar i Bourgogne. Men det är såklart en barolo, en bra barolo. Som jag dessutom smakat tidigare, men det visste jag inte.

2004 Mario Marengo Vecchie Vigne Brunate. Onekligen ett lysande gott vin, men mer eller mindre omöjligt att få tag i.

Nu kommer det äldre inslaget i provningen. Vin åtta är transparent utspädd coca cola i färgen. Doften bjuder på julmust, kaffesump, buljong, läder och söta kryddor. När vi pratar frukt hittar någon russin, men jag känner inte någon frukt alls. Smaken kopierar doften ganska bra, men med ett ytterligare inslag av hasselnötter. Tanninerna har åldern tagit hand om, medan syrorna sitter i och gör det läskande. Ganska bra kraft i vinet för åldern. Detta är gott, och intressant. Mer intressant än gott i min bok, då jag vill ha en del frukt kvar. Min enda referens är några gånger jag druckit gammal Bourgogne som smakat så här, så gissningsvis tidigare delen av 70-talet.

1978 Joseph Drouhin Chambertin-Clos de Bèze. Bra årgång, men inte riktigt min cup of tea.

En riktigt rolig och intressant provning, och ett av de få inslagen i Systembolagets verksamhet som jag kan uppskatta. Trevligt att diskutera vinerna tillsammans, och det är alltid kul att prova blint.

Tyvärr är inte bildbehandlingsprogrammet med mig idag, så ni får hålla till godo med dessa bilder som de är.

2009-12-06

2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello

Sydfrankrike strikes again! Nu i formen av en om busigt trevlig Vacqueyras. 2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello har provats för drygt ett år sedan, och nu ska vi få se vad den kan göra tillsammans med en viltgryta fylld med trattisar.


För er som inte läst om producenten innan så låter han namnet på vinet variera mellan sina tre döttrar. 2005 heter Doucinello, 2006 Azalaïs och 2007 Floureto. Traditionell GSM enligt modellen 70/20/7, och för att få matten att stämma och flaskan fylld hela vägen upp även 3% Cinsault.

Doften skickar hem mig till Allaboda! De mörka körsbären och morellerna från grannens trädgård (vi hade mest trista äpplen hemma). Men sedan ett rejält besök i föräldrarnas stall med läder, rostiga spikar och sten. Vi hade ingen som rökte pipa hemma, men tobak lyckas vinet prestera också.

Smaken skiljer sig inte från löftet från näsan. Mörk frukt som känns lite "bråkig" med järn, sten och läder. Vinet är kanske inte det koncentrerade kraftpaket jag drack igår, men det fyller ut bra. Tanninerna har slipats ned lite och är snällare än senast jag provade, men syran sitter i och det är en härlig struktur i vinet. Det är långt ifrån en insmickrande sötfruktig lättdrucken syd-rhônare, utan bjuder på en hel del motstånd.

Jag gillar det skarpt. Det är lysande till maten, och jag kan bara hoppas att våra vänner på monopolet SB bestämmer sig för att ta in 2007an. Södra Rhône och 2007 brukar ju sjunga ganska bra tillsammans. Annars kanske importören skulle kunna tänka sig att lägga det i Beställningssortimentet. Det finns garanterat många som skulle vilja dricka det.

För övrigt så vill jag rekommendera alla att undvika Euroteam. Det stavas problem.

2009-12-05

Las Flors de la Pèira 2006

Lamm med vitlök och rosmarin kräfva dessa drycker.

Efter en diet bestående av Tapas och Priorat så känns det skönt att komma tillbaka till Frankrike. Till lamm där halva kryddträdgården fått sätta livet till så ska väl södra Frankrike och lite GSM sitta som gjutet.


La Pèira en Damaiselas historia börjar egentligen så sent som 2004 då musikern Rob Dougan köpte marken och bestämde sig för att göra ett vin som skulle kunna mäta sig med de allra bästa. Gamla stockar, lågt skördeuttag mm. skulle göra tricket. Om man läser var kritikerna har sagt om vinerna så verkar det som de är en bra bit på väg redan nu. Här kan man t.ex. läsa vad Advokaten tycker om kvällens vin. Borde duga till lamm en fredagkväll.

Las Flors de la Pèira har GSM-fördelningen 45/35/20 och kommer från appellationen Coteaux du Languedoc Les Terrasses du Larzac. Färgen är djupt mörkt rödblå. Tänk svartvinbärssaft. Nästan outspädd sådan.

Doften direkt efter öppnandet ganska sluten, men efter någon timme i karaff så bjuder den till. Stor mörk frukt, en hel del skitig, stallig funkighet, kryddor och örter i mängder för att avsluta med lite salmiak. Redan doften ropar på lammet.

Kraften från doften kommer igen i smaken. Det fyller ut ordentligt i en koncentrerad smak av mörk frukt, som stöttas upp av en hel kärve örter, där även en del blommiga toner kommer med. Kraftiga tanniner ger vinet ett stramt intryck och både en känsla och smak av mörk bitter choklad (och salmiaktabletter) i eftersmaken. Och det är ett positivt uttryck för de som eventuellt skulle tvivla på det. Varje sipp ger nya intryck av olika frukter, kryddor eller en ton av stallighet. Detta är ett komplext vin med rejäl kraft som håller ut i en lång, lång eftersmak. Bra syror och en viss mineralkänsla gör dock att det inte känns tungt. Riktigt gott!

Det är dock så mycket kraft att det tar över lite i förhållande till maten. Istället för rostade rotfrukter med timjan, borde vi haft en krämig potatisgratäng med vitlök till lammet. Då hade det varit perfekt. Nu blev det faktiskt ännu bättre till osten efter maten.

Kul att testa, gott att dricka, och undra vad det blir av detta vinet med några år på rygg. Och av producenten med några års erfarenhet till under bältet.

2009-12-01

Eftermäle - Barcelona


Stämningen på Camp Nou var obeskrivlig. Bara känslan när man först tittade in under uppvärmningen, och kände förväntningarna från 98 000 personer var värd entrén för de som vill prata prisvärde.

Och det framgick ganska tydligt att man inte var överförtjust i centralmakten, vilket ju Madrid är en symbol för.


Sedan kom den svenske frälsaren och den spanska gubben intill, som mest ropat "puta" de första 50 minuterna, gav mig en kram.

Jag vill dock passa på att varna alla för Euroteam, som inte levererade några biljetter till oss. Eller till två andra svenskar på samma hotell. Frågan är hur många de lurat? Nu pratar vi polisanmälan för att få tillbaka pengarna. Är det någon som vet om Baltic Inkasso har en filial i Norge, där Euroteam håller till?

2009-11-29

Tre timmar till avspark


Men jag vill samtidigt påpeka att man inte ska lita på Euroteam, men den lokala maffian är mer att lita på.

2009-11-27

2005 Clos Abella Priorat - uppladdning i Barcelona

Som uppladdning för årest största händelse, el Classico, sitter vi på ett hotellrum i Barcelona. Vin från närmsta vinshop, tillsammans med Manchego och lånade glas är kvällens förvärmning.

Jag har ingen koll på Spanska viner, men man får ju försöka ta seden dit man kommer. 2005 Marco Abella Priorat Clos Abella för dryga 30 EUR känns som ett bra sätt att vara katalansk första kvällen. Jag har ingen aning om producent eller något, men vinet är gjort på 40% Garnatxa (vilket väl är Grenache), 40% Carinyena (Carignan) och resten Cabernet Sauvignon och Syrah.



I hotellets martiniliknande glas så lyckas jag till slut krama ut en doft av mörk sötaktig frukt - körsbär och cassis, men även lite hallon. En viss blyertspenna har hittat ned den med.

I munnen kommer sötfrukten tillbaka i en härligt kraftig och läskande smak, samtidigt som det finns en skön struktur med sandiga tanniner. En lång eftersmak där tanninerna stramar upp ganska bra, med en liten bitterhet. Det här är gott, även om jag inte varken kan eller vill analysera det i detalj. Tillfället och förväntningarna gör sitt till.

Det här ska bli en bra match! Om bara Zlatan spelar. Och Messi och Ronaldo. Och vi får våra utlovade biljetter. Men det kommer bli bra. Och Priorat är inte så dumt i väntan. Man slipper dillchips och vanilj i alla fall.

2009-11-22

Chateau Musar 1999

Hemma efter två svettiga, i dubbel bemärkelse, veckor i Asien bjuder vi in J, S och H på middag. Libanesisk buffé som till och med skulle stå upp mot Tabboulis erbjudande står på menyn.



Men först lite champagne. 1996 Duval-Leroy kom i ett släpp för någon månad sedan, och jag har sett fram emot att prova den sedan dess. Mörkt halmgul, nästan äppeljuice, i färgen. Näsan bjuds på en härlig doft med bröd och gula äpplen. Och inte blir man besviken när man smakar heller. Mogna gula äpplen, men nästan lite oljig känsla, citrus och inslag av bröd. Med en härlig läskande syra och en lätt kittlande mousse är det riktigt gott. Jag önskar jag hade fler än den enda flaska jag har kvar. Det här är skitgott, helt enkelt.

Libanesiskt vin står inte ofta på menyn hemma, men när det nu av någon anledning ligger två flaskor och skräpar och man ska äta meze så kan väl tillfället inte bli bättre. 1999 Chateau Musar är gjord på Cabernet Sauvignon, Cinsault och Carignan, får 12-15 månader på fat, innan det tappas på flaska och lagras ytterligare fyra år. Nu tror jag det är 2002 man kan köpa på SB.



Efter att ha fått en timme i karaffen innan det serveras, doftar vinet rejält med stall och läder. Kamelstall, I guess. Mörk söt cassisfrukt stöttar upp, och det kommer till lite torkade fikon och russin. Det doftar härligt!

I munnen är det framförallt en ganska snäll smak av sötcassis och hallon som fyller ut munnen i en kraftig smak. En del läder och lite söta julkryddor finns med, men spelar andrafiolen. Tanninerna är väldigt snälla, även om de finns där, medan syran är bra och gör att vinet inte känns tungt och platt. Det här är absolut ett gott, om än inte ett fantastiskt, vin. Det passar bra till maten som nog behöver ett ganska sött och kryddigt vin, vad annars matchar man in när man t.ex. använder kanel i maten? Kul som omväxling, och uppskattat av gästerna.

Sedan öppnar vi på pin kiv en 2007 Alain Chabanon Campredon som var precis lika god som sist.

En trevlig kväll, och det är skönt att vara hemma i höstrusket, trots allt.

2009-11-15

Sandrone i Singapore

För fyra, fem år sedan var Laura och Martin på semester i norra England, och bodde på ett vackert hotell vid en sjö. På restaurangen bestämde de sig för att dricka ett riktigt bra vin i den vackra omgivningen. Utan speciellt stor koll visste de att barolo var gott, och i vinlistan hade de en. Sandrones Cannubi Boschis.

Sandrone tog dem med storm. De kunde inte sluta sniffa och smaka på vinet. En helt ny upplevelse av vin, som blev bättre och bättre för varje sipp. De försökte köpa med restaurangens lager, men blev nekade. Vinet och platsen har blivit ett speciellt minne för dem, och gett dem ett speciellt förhållande till Sandrone, och till Cannubi Boschis. Detta fördjupades ytterligare vid ett långt besök hos Luciano och Barbara i Barolo något år senare.

Laura och Martin bjöd in mig att dela en flaska med dem innan vi ska ut på middag i Singapore. Man kan inte vara annat än tacksam. Samtidigt reflektera jag över hur mycket vin, trots alla försök till subjektiva bedömningar, är beroende av den personliga historien bakom dem.

1996 Sandrone Cannubi Boschis är ett undebart vin! Första sniffen ger en doft av mörk söt frukt, skogsbär, hallon, blåbär och björnbär. Den andra bjuder på tobak och snus. Tredje adderar balsamico och parfymerade rosblad. Det är en doft som bara växer och växer och bjuder på mer och mer komplexitet. Underbart med en härlig kombination av ung saftig frukt och begynnande mognad.

Vinet fyller munnen med en komplex smak av olika bär, med dragning åt det mörkare hållet. Tobak, läder och menthol, samt begynnande soya-toner fyller på. En härlig kraft och koncentration, utan att kännas det minsta tungt. Slankt och balanserat trots sin kraft. Tanninerna är sammetslena och klär in hela gommen, och ger vinet en härlig struktur ändå ut i den långa, långa eftersmaken. Det är helt enkelt galet gott. Redan nu. Och kommer säkert att hålla och t.o.m. bli bättre under lång tid framöver.

Ett underbart vin där Gallonis 96p absolut inte är i överkant. Snarare tvärtom. Tack för att jag fick smaka!


Väl på restaurangen så försöker jag kontra och beställer in en 2004 Conterno Fantino Vigna del Gris, och berättar min story om mitt besök i somras. Nu märks en tydlig skillnad på vad åtta år gör med ett vin. Vigna del Gris bjuder på en mörk, ganska knuten doft (pop 'n pour på restaurang). Björnbär, viol och en del hallon. En viss antydan till rosor och marsipan, men det vill inte släppa loss riktigt under den timmen vi har det i glaset.

Det är tur att det finns rejält med frukt i det här vinet, som klarar av att hålla emot de ganska kraftiga tanninerna som stramar åt rejält i munnen. Men frukt finns det ordentligt av. De mörka bären är dominerande, och jag har lite svårt att hitta så mycket mer. Jag skyller på restauranmiljön. Trots sin kraft känns det inte klumpigt eller tungt, utan ganska balanserad med bra syror. Det främsta intrycket är att vinet behöver tid. Det är väldigt gott att dricka nu, men det har absolut stor potential. Just denna kvällen var det en yngre lillebror till Sandrone.


PS. Jag inser att mina Sing-barolos står sig slätt mot den kanonad av lysande åldringar som snart kommer drabba bloggosfären. Men jag är inte alls avundsjuk här på min kant. Idag var det bara 25 grader, och regnade lite lätt en stund här i Singapore. I morgon har jag bokat brunch på hotellet där Obama bor. Jag lovar att hälsa.

2009-11-13

Bistro du vin - Singapore

Jag börjar småle när jag känner den underbara doften. Krossade hallon och söta jordgubbar kombinerat med saltlakrits, krossad sten och peppar. Underbar och kraftfull doft från glaset som är fyllt av 2005 Domaine du Vieux Télégraphe. Det är det mest intressanta resaurangen har att erbjuda på halvflaska.

På resa i Asien, och med en trist kväll på hotellet som alternativ, beger jag mig till en närliggande "fransk" bistro. Så fransk den nu kan bli i Singapore. En OK utbud av viner har de i alla fall.



Medn jag väntar på att maten ska komma in sitter jag länge och sniffar på vinet. Visst är det ungt och primört, men den underbar fräscha frukten gör att man kan sniffa länge. När jag väl smakar på det bjuder det också upp till dans. Härlig sötmogen frukt och lakrits som stramas upp av sammetslena tanniner. Den söta frukten övergår till salmiak och ger en stramare munkänsla i en eftersmak som sitter i upp emot en minut.

Mycket gott och precis vad jag behöver efter att ha gått på en diet av Tiger Beer tidigare i veckan. Frågan är hur bra det matchar den överdos av Flumax jag just trycker i mig? Morgondagens problem.

2009-11-10

Giganternas Kamp

För ett halvår sedan var jag på systembolagets prestigeprovning Clash of the Titans, och tyckte det var så roligt så jag bokade in mig på näsa liknande provning. Nu tyckte uppenbarligen Systembolaget att små smakprov av många lysande viner inte var förenligt med den dryckeskultur de står för med sin BiB-försäljning, så det var en nedbantad version. Men det visade sig vara gott nog.


Totalt åtta viner, varav fyra italienare, tre fransoser och en australiensare i tre flighter får vi veta innan start. Låter bra, även om det är lite väl mycket fokus på nya världen för min smak.


Vin 1 (av 4 i första flighten)
Serveras i ett litet iso-glas, där det visar upp en mörkt vinröd färg men med en ganska ordentlig tegelkant. Först en doft av söta mörka bär med körsbär och skogsbär i täten. Även en del torkad frukt, (jul-) kryddor och lite läder kommer till. I munnen är vinet slankt och syrligt, med en del tanniner, om än ganska snälla. Med söta körsbär, torkad frukt och tobak blir det läskande gott, och smaken har kraft och ringlar kvar i en lång eftersmak. Svårt att gissa vad detta är, även om syrorna leder mig till Italien. Kan det vara en supertuscan från slutet av förra decenniet?

Facit: Isole e Olena Cepparello 2001. Oj, vilken skillnad med bara fem års mognad från den käftsmäll 2005 bjöd på för några månader sedan. Riktigt roligt att få prova hur det utvecklas med några år på flaska, och lite förvånad över den snabba utvecklingen.



Vin 2
En ganska tunn blåviolett färg låter en ana ett ungt vin, i det större provningsglasen vi använder i resterande viner. Så fort jag stoppar ned näsan skriver jag Bourgogne. Doften är också ung och knuten, men bjuder på en kryddig doft av ganska mörka bär och rostat kaffe. I munnen är vinet förvånande snällt och inte så strävt, men en typisk slank, syrlig burgundisk munkänsla. Mycket frukt och kryddor. Ett välbalanserat vin som har mycket kraft packad i sig, men det känns som det inte riktigt släpper loss allting just nu. Det märks att det är mycket hög klass på det här, men ge det tio år till. Detta måste vara en ung Bourgogne, säg en 2006?

Facit: Ruchottes-Chambertin 2005 från Nicolas Potel. Jag trodde nästan jag skulle få mer kraft av en 2005a, och därför gissade jag på 06, men det är nog en för svag årgång. Min erfarenhet av årgångar i Bourgogne är lite för liten för att kunna gaffla in noggrannare än så i vilket fall.



Vin 3
Mörkt rödbrunt med en klar tegelkant där näsan bjuds på söt mörk frukt. En kraftig doft av mörk choklad och kaffe, men även sött och kryddigt som av julmust. Lite mognadstoner i form av läder och multna löv kommer in de också. Det är ett slankt vin som bjuder på höga syror i kombination med en söt mörk frukt av körsbär (i likör). Tanninerna tar ett bra grepp om gommen och håller ihop det i en lång eftersmak. Riktigt gott. Syrorna säger Italien, och alla runt bordet säger Brunello. Jag vet inte.

Facit: Isole e Olena Cepparello 2001. You got me. Stor skillnad på glas och glas, och inte bara i doften utan även i munnen upplevs vinet annorlunda – och mycket, mycket bättre än glas 1.

Vin 4.
En blåröd färg som har viss begynnande tegeldragning i kanten. Näsan säger direkt Nebbiolo, när den bjuds på kraftig doft av parfymerade rosblad, mörka körsbär, nypon och viol. En viss fatkaraktär med lite läder smyger sig in också. Kraftiga tanniner biter fast i gommen, och den ganska koncentrerade frukten bärs upp av italienska syror. Riktigt gott och min favorit i flighten. Jag gissar barolo från 2004 från någon av modernisterna
.

Facit: Conterno Fantino Mosconi 2004. Jag har aldrig druckit Mosconi från Conterno Fantino tidigare, trots ett besök på plats. Riktigt bra och ganska tillgängligt redan nu, även om några år givetvis kommer lyfta det ytterligare.



Vin 1 flight 2
Jag skriver BDX direkt när jag luktat på vinet. Det är fylligt, mörk blårött utan någon tegelkant. Alla typiska bordeauxmarkörerna är där. Stall, ceder, cassis och läder och en del krydda i en kraftfull öppen doft. Smaken är kraftig, men känns ända något knuten och som om det finne något som ännu inte släpps loss. Ordentliga tanniner som nästan är något uttorkande och en härlig syra. Detta är ett mycket gott Bordeauxvin från den vänstra stranden, om man inte är bättre på kopior än jag trodde i Italien (Australien är omöjligt). Jag gissar att det är ungt och från 2005.

Facit: Château Lafite-Rotschild 1998. Det är inte kattpiss det, men jag är riktigt överraskad över åldern. Många år innan detta vinet toppar. Klar vinnare i flighten, och delad segrare med Mosconi för kvällen i min bok.



Vin 2
I brist på bättre beskrivning av färgen skriver jag ogenomträngligt. Mörkt, mörkt blåröd. En massiv söt doft av mörka röda och blåa bär, framförallt blåbär. En del hö och någon mint/eukalyptus ton finns i doften också. Smaken är som doften, och i blocket står det ”mycket av allt”. En ganska hög syra i vinet gör att jag tvekar på Australien som jag hade skrivit, men strök över. Jag vet inte vad det är och låter bli att gissa helt enkelt. Det är ett mycket bra vin, men behöver nog ändå en hel del tid för att få allting att falla på plats. Att det finns en hel del råmaterial är det minsta man kan säga.

Facit: Masseto 1998. Där tickade man av en i listan. Det känns ungt trots elva år på nacken. Jag önskar jag haft större möjlighet att prova detta enskilt och med mer fokus.




Vin 1 Flight 3
Ett tätt blårött vin som ger ett ganska slutet och ungt intryck i glaset. Mörka bär och en söt kryddigt ton som av blod och kött. En del kryddor på toppen, med vitpeppar i täten ger det en skön doft. I munnen innefattas den blåröda frukten av en rejäl korsett av tanniner. Frukten är koncentrerad och sitter i, i en lång och härlig eftersmak. Mycket gott. Doften säger Syrah, allt annat säger ungt. Det är inte Australien så det borde vara norra Rhône. Säger de kraftiga tanninerna 2005?

Facit: Delas Hermitage les Bessards 2005. Inte illa. Lås in i ett par år om du har några hemma.



Vin 2
Mörkt röd med blåa drag och en doft av söta blåbär och sylt. Söta kryddor som drar år nejlika och apelsin (?). Frukten är koncentrerad och av det mörka och söta slaget. Syrorna är relativt låga, och hela vinet påminner om den 2007 Amon-ra jag drack för en knapp vecka sedan. Så mycket att jag faktiskt är inne på att gissa på den. Den känns dock som den fått ihop faten och frukten mer. Det är dock gott vin, men det är inte riktigt min stil. En fruktbomb med lite för lite struktur för min smak. Det borde vara en Australiensare i vilket fall.

Facit: Torbreck the Factor 2003. Vad säger man. Lite för mycket fokus på nya världen i den här provningen.



En mycket intressant kväll, och som alla måndagar borde vara. Gruppens vinnare blev efter omröstning Bourgognen, vilket kan ha något med Josefs ganska illa dolda preferens för det vinet när han beskrev det. Min vinnare blev delad Mosconi och Lafite-Rothschild, där jag till slut sa Mosconi, mest eftersom jag varit där.

PS. Skrivet på en flight till Frankfurt, så jag ber om ursäkt för korrfel.

2009-11-07

Alain Graillot Crozes Hermitage 2007

Det här är vinet som får folk att gå man ur huse för att få tag i några av de 4400 flaskorna som släpps. Det är likadant varje år där alla, påhejade av en lyrisk kritikerskara, vill få några av de åtråvärda flaskorna. Röttorp utser 2004 till det 3:e bästa syrahvinet någonsin, gurun BGK hyllar det och påpekar att han nu dricker sina C-H från 90-talet. Även Artberg ger det VG, och BK Wine kallar det månadens fynd, GP är positiva. Därför slits 188-kronorsvinet från hyllorna varje år.


Jag hade inte tänkt köpa så många, men nu ligger de i lådor om tolv så det fick bli en sådan. Möjligheten att prova en flaska och sedan köpa mer om man gillar den finns ju tyvärr inte. Jag har för all del tyckt om tidigare årgångar, så låt oss se vad 2007 har att erbjuda.

En mörk doft av björnbär med en hel del rökig chark kombineras med vitpeppar. En syrahdoft ur skolboken som adderar mer och mer komplexitet när luften får göra sitt. Mer söta röda och blåa bär och mer kryddighet. Underbart att sitta och sniffa på.

I munnen ger vinet en ganska slank munkänsla med en hög läskande syra. Det är bra kraft i frukten, även om den inte är lika komplex som doften får en att hoppas på. De mörka bären understöds av lite rökt korv och vitpeppar. Kraften tappar dock en del mot mitten och ut mot eftersmaken. Efter ett tag framträder lite tanniner som stramar upp lite mot slutet, men de är ganska snälla. Snällare än jag kommer ihåg framförallt 2005, men kanske även 2006.

Vinet är gott, ingen tvekan om det. Om det är årets kalasfynd som gör det värt att stå och frysa och slåss med andra köande om är tveksamt. Det är förvisso ett bättre vin än Les Launes Crozes Hermitage, som finns i standardsortimentet en 50-lapp billigare, men det är inte milsvid skillnad. Och man slipper köa.

Det pratas om att vinet behöver mycket tid innan det visar sig från sin bästa sida. Kanske, det finns ju frukt och syra att hänga upp det på, men jag saknar lite strukturerande tanniner. Jag lär ju få anledning att återkomma.

EDIT. Dag två har vinet inte blivit bättre. Känns nästan lite tunnare, och med en grön ton i....

En milstolpe i svensk dryckeskultur


Ja, affärsidén är att bara sälja boxviner. För er som är sugna ligger det på Fleminggatan där Absinth låg tidigare. Deras vinlista finns här.

Man kan inte bara skylla på Systembolaget för vår fina dryckeskultur.

2009-11-06

Alkoholpolitik för finsmakare

Vår affärsidé
Systembolaget ska sälja alkoholdrycker med ansvar och överträffa kundens förväntningar genom att ständigt utveckla sortiment, kunnande och service.

Vår vision
Systembolaget skapar god dryckeskultur, där alla kan njuta av Systembolagets drycker utan att skada sig själva eller andra.

Efter att ha skummat igenom Systembolagets lanseringsplan 2010 (hade jag skrivit ett så flummigt dokument hade jag rättmätigt fått sparken), och flexat en förmiddag från jobbet för att stå och köa för att få några åtråvärda flaskor i nyhetssläppet, så har jag funderat på vedermödorna med att vara vinälskare i Sverige. Man skulle kunna lista Systembolagets tillkortakommanden tills tangentbordet behöver bytas ut (sa någon internetbeställning 2009?), men låt oss hålla oss kort och stanna vid utbudet:

Systemet med ett fast sortiment där viner måste finnas i stora mängder så det kan säljas i hela Sverige under ett år för att platsa, gynnar knappast några högkvalitativa viner. Samma sak med nyheterna som ska finnas under sex månader - stora volymer. Då återstår nyhetssläppen då det kommer ett fåtal flaskor av varje vin till vinkällarbutikerna, vilket leder till köer långt innan öppning, och att endast de som kan vara lediga från jobbet (och bor i storstad) kan köpa något. Metoden med maillistor och andra upplägg i övriga delar av världen kanske inte skapar lika mycket "rättvisa" men å andra sidan så slipper folk förnedras med att stå en timme i kö för att köpa en av 48 flaskor Amon-ra.



Effekten är att utbudet av "finare" viner i prisklassen ovan 200 kr är dålig. Effekten är också att det inte finns någon möjlighet att köpa lagrade viner. Dessutom finns det stora stora luckor i det som borde kunna attraktivt för många. Det som ofta nämns är Bordeaux runt 150-250 kr, viner runt 100-lappen som görs i små volymer, osv.

Men när jag tittar i Systembolagets försäljningsstatistik så förstår jag det. De säljer cirka 160 miljoner liter vin per år. Av dessa är ca 50% BiB(!!!). Vin på flaska som kostar över 150 kr (skalan slutar där) står för 700 tusen liter, dvs. ca 0.5% av volymen, givetvis betydligt högre i värde, men max några procentenheter. Det är ju inte förvånande att Systembolaget inte lägger något fokus på den lilla andelen av försäljningen av vin. Det är inte det som skapar "kundnöjdhet" i några större skaror människor.

Ärligt talat hade jag gjort likadant själv om jag drivit ett företag (som skulle tjäna pengar och var konkurrensutsatt). Detta kan man givetvis vara frustrerad över och tycka är uselt - är man ett monopol får man se till att serva hela marknaden och inte bara den dryckeskultur man befrämjar med sina BiB. Tack vare den ständiga propagandan som pumpas ut om hur vi svenskar inte kan ta ansvar för vårt eget drickande, och att vi har världens bästa sortiment (Nej, det har vi inte!!!!) så finns det övertygande politiskt stöd för dess fortlevnad. Dessutom finns det ganska stort folkligt stöd - vänner som jag ser som allmänt begåvade säger att de gillar SB då de har bra priser och så bra utbud.

Så man kan klaga sig trött på det. Men om man inte ska börja lägga 25 miljoner årligen på propaganda (det är vad SB lägger på annonsering) eller blir politiker för att driva igenom en förändring måste man fundera på alternativen. Vad kan man göra?

Det första är ju att gå in i beställningsortimentet. Där finns ett ganska stort urval av intressanta viner. Att det sedan ofta blir fel årgång eller att vinet är slut är väl saker man får leva med. Och att det blir dyrare och kostar extra för importören, då Lagena vill ha 50 kr eller så per flaska i för logistiken (?). Men här finns det intressanta saker att hämta. Titta där. Systembolaget vill nästan gömma det känns det som - då det är besvärligt, men ge inte upp!

Sedan har vi "privatimporten". Här kan man via olika importörer få tag i en hel del intressanta viner. Det är förvisso lika plågsamt som att dra ut naglarna med tång, där man måste fylla i speciella formulär, tacka ja till priset man blir erbjuden, gå till butiken och betala handpenning, vänta och sedan hämta ut vinet. Jag håller själv koll på 2-3 olika importörer och vad som kan komma i listorna. Det kommer roliga viner där - leta upp importörer du gillar och gå med på deras maillistor för att se vad som kommer.

Men sedan har vi hela övriga delen av världen. Det är då man kan se vad som verkligen kan erbjudas i former av sortiment och hur man kan presentera vin. Jag köper numera en hel del via Berry Bros & Rudd. De har en hemsida som borde få SB att skämmas och priser på Bordeaux 2006 som borde få en del på SB att söka nytt jobb. Det kostar förvisso en del att ta hem vinet, betala frakten och skatten (som också gjorts som en krånglig process där internet revolutionen måste tränga sig ut i de sista alveolerna), men totalt sätt blir det ofta samma pris som i Sverige och du slipper förnedringsköa. Andra exempel är GuteWeine, Wein Weber, Superiore i Tyskland - urvalet på t.ex Italienska viner gör mig lycklig. Farr Vintners är en annan erkänd handlare. Urvalet är stort och priserna, trots frakten, alldeles rimliga.

Jag tror det bara är att kapitulera. Systembolaget kommer inte ändra sig - de är inte intresserade av att erbjuda bra utbud av viner och bra service till den grupp av vinintresserade jag tillhör. Politiker och allmänhet tror på deras förträfflighet, då de själva annonserar om den och betalar undersökningar för att "bevisa" den. De som är i vinbranschen kommer knappast att ta strid eller väcka debatt, då de är helt beroende av dem som enda kund för att sälja till privatpersoner.

Vi får alltså nöja oss med alternativen. Leta utomlands, och speciellt åka på resor där man (hör och häpna) får prova vinet man ska köpa. Tänk dig du får prova produkten innan köp. Systembolaget säger att de står för 57% av försäljningen av alkohol, där resten är restauranger (17%) och övrigt införsel från utlandet. Det förtjänar att vara mer.

Nu har jag avreagerat mig. Nu ska jag dricka en flaska Graillot Crozes Hermitage 2007 som jag köat och frusit mig till.

PS. Med detta sagt vill jag bara säga att en del personal gör så gott de kan. De på Fleminggatan som numera känner igen min röst på telefonbeställningarna är t.ex. väldigt serviceminded.