Paolo Roberto, Olivia och södra Frankrike

Efter en stressig vecka på jobbet blev det en skön avslutning med en grillning i Fagerholm. På typiskt svenskt manér så trotsade vi den halva orkanen för att ändå kunna sitta ute, medan solen sjönk nedanför trätopparna. Bättre än så blir inte svensk sommar, tyvärr.

Det mest udda i hela ekvationen var dock att Paolo Roberto (!!!) stod för receptet på den grillade fläskkarrén. Och det var överraskande gott. Troligtvis tack vare P:s insats vid grillen.

Själv tog jag med två viner jag inte hunnit prova ännu. 2007 Alain Chabanon Campredon och 2005 Clos du Mont-Olivet Châteuneuf du pape. Var och en gör det man är bra på. Förutom Paolo Roberto.

Campredon är en blanding av drygt 50% Syrah, och resterande Mourvèdre, Grenache och Carignan från Coteaux du Languedoc. När man läser hyllningarna från någon som hann prova innan blev man onekligen sugen på att knäcka sin provflaska.


En mörk blåröd ung färg och en först ganska knuten doft. Doften kommer dock efter ett tag och ger då ifrån sig en hel del mörk frukt. Men den backas även upp av en hel del mineralitet och en del lite skitig funk och stall, från Mourvèdre gissar jag. När jag väl smakar på det först känns det konstigt!

Detta förundrar mig ändå till jag förstår att det beror på att Olivia i sin iver på uppmärksamhet och att bli kittlad bjuder mig på Sourcream and Sweet Chili "tipps" hela tiden. De går inte speciellt bra ihop och vinet smakar konstigt syrligt kärvt. En upplevelse Olivia förärar mig några gånger under kvällen, och jag trögt nog inte reagerar på.

Utan "tippsen" är vinet riktigt bra! En koncentrerad smak av mörk frukt som fyller hela munnen och stannar i en ganska lång eftersmak. Frukten kombineras med en hel del salmiak och en del köttiga toner. Charmigt, välgjort, ganska läskande med fina syror och gott!

Parallellt så häller vi upp Clos du Mont-Olivet. En charmande sötfruktig doft av ljusare bär än i det förra glaset. Krossade hallon och jordgubbar. Munkänslan är nästan viskös men ändå med en bra syra. En hel del hallon- och lakritsremmar minglar runt med en smak av krossad sten, och en viss örtighet. Det här vinet vinner på lite tid i luften, och det får det då Olivia med ett charmigt leende ropar på "Ullik" många gånger. Känns bättre än andra kompisars barn som kallar mig Ugliq. Efter hand bjuder det på mer och mer komplexitet, utan att för den skulle varit knutet direkt ur flaskan.


Båda vinerna var mycket bra. P:s favorit var Campredon, medan jag diplomatiskt låter bli att utse någon. Clos du Mont-Olivet är en drickvänlig och god CndP. Campredon var ett av mina första nedslag i Languedoc och det bjöd en härlig stil som gör att man vill ha mer. Får bli en beställning.

Sedan bjöd P på ett vin till som jag desperat försökte placera på kartan. Jag skyller på att vi var tvungna att stressa till en buss att jag missade att pricka in den Amaronen (men vem hade gömt russinen?).

Tack P, J, O och E, och I för en trevlig kväll, som innehöll så mycket mer än de viner som som beskrivs här.