2009-09-27

Pavie - när ord inte räcker till

En kväll helt fullspäckad med fantastiska viner så försökte jag sätta mig ned och skriva ned intrycken. Jag insåg snabbt att min skrivartalang inte räcker till för att beskriva gårdagskvällens, och -nattens, provning.

Niklas hade letat upp samtliga årgångar Persé har producerat på Château Pavie. 1998-2006 i tre olika flighter.

Bild från Mise en Boutellie

Nivån sätts när vi får en mycket frisk champagne, med för mig förvånande höga syror, som visar sig vara Dom Perignon 1996. En av de bästa champagne jag druckit - och som bör ha ett långt liv framför sig. Sedan blev det bara bättre.

Jag antecknade faktiskt och försökte hålla koll, men till slut så gav jag upp. För mycket fantastiska intryck.

Flight 1: Pavie 1999, Pavie 2001, Pavie 2002 samt andravinet Les Aromes De Pavie 2005.
Vilken öppning! 2001 var för mig en klar vinnare, medan Les Aromes sticker ut som ett klart "sämre" vin.

Flight 2: Pavie 1998, Pavie 2004, Pavie 2006, och Pavie Decesse 2004.
Nu fortsätter det. 98 var första årgången Perse gör, och jag tycker den är lysande. 2004 och 2006 känns unga. Det är svårt att bedöma potential för mig i dessa, men nog finns det redan kraft struktur och balans. 2006 var nog det svagaste i uppställningen. Men det är lite som att försöka peka ut den svaga länken i Barcelonas anfall.

Flight 3: (eller fyrverkeriet som det också kan kallas): Pavie 2000, Pavie 2003, Pavie 2005, Monbousquet 2005
Det är nu kvällen blir oförglömlig. 2000 är ett helt otroligt vin, med en kraft och en lätthet som gör det till en fröjd att dricka. Med begynnande mognadstoner så är komplexiteten där också. Och en eftersmak som aldrig vill sluta. Denna står i en duell mot en 2005, som också är ett helt otroligt vin. Vilket man föredrar är nog mest en fråga om stil. Sedan fanns 2003, som delat kritikerkåren från Parkers 98 till Jancis Robinsons odrickbart portvinsliknande. Det senare påståendet är lika obegripligt som vinet är gott. Det är här någonstans jag inser att det inte går att beskriva det här. "I can see the Matrix" utbrister Frankofilen - om 2005.

Detta är en av de mest fantastiska vinupplevelser någonsin för min del.

På toppen av dessa otroliga viner så var det ett mycket trevligt och kunnigt sällskap. Diskussionerna om allt från vinerna, poängsättning, Jay Miller och Kronstam (i samma mening!?) till vårt kära systembolag adderade en extra dimension och gjorde kvällen till en homerun.

Stort tack till Niklas för att ha organiserat det här, och för att låta mig följa med på åkturen. Helt perfekt organiserat, mycket generöst och gott med extra viner, mat och lokal. För att inte prata om allt arbete med att jag fatt på alla flaskor runt om i Europa.

Ja det var en hel del extraviner, och klockan passerade midnatt och en bra bit till innan jag ens hann titta på klockan. Mest minnesvärt var 1) Frankofilens TN av den Danske Barolo "Grönt som Kermit själv" och 2) Domenico Clericos Percristina (1999?) 3) En madeira från 1928 som är helt lysande till svampsoppa.

Förhoppningsvis kommer någon med mer sansade sinnen att sammanfatta detta snart. Det var ingen brist på vinbloggare på plats.

2009-09-24

Kaffe

Det är skillnad på kaffe och kaffe.

Mitt kaffedrickande tog fart ordentligt under studentåren. 15 minuters rast per timme, och kaffe som kostade 1 kr per kopp. Om man hade egen kopp med, annars kostade det 5 kr. Upplägget befrämjade kanske snarast volym mer än kvalitet.

Sedan har man uthärdat allehanda kaffemaskiner på olika arbetsplatser. Beskt, bränt kaffe som i alla fall hjälpt mig hålla mig vaken. Jag tog mig dock samman och köpte en esspressomaskin förra året. Förvisso en helautomatisk, men det passade min lathet. Till saken hör att vi hade en exakt likadan på jobbet, där den blivit så uppskattad att den i dagarna precis passerade 3000 gjorda espresso.

Sedan träffade jag Alexander och Per som har en annan dimension i sitt kaffeintresse. Förutom espressomaskiner som kostar som en enklare bil, så är det speciella urspungskaffen från utvalda gårdar rostade i speciella rosterier. Jag gick på en kaffeprovning och fick prova kaffe som smakade allt från rabarber till svarta vinbär, tillsammans med den klassiska rostade kaffesmaken såklart. En fascinerande upplevelse!



Speciellt utvalda bönor, som är helt mogna, från utvalda gårdar och plots. Låt sedan bönorna behandlas varsamt och med endast en mild rostning för att bevara smakerna i kaffebönan, och inte låta de brända rostade tonerna ta över och dölja alla svaghetet. Ungefär så låter receptet för ett riktigt bra kaffe. Påminner mig en hel del om vin...

Per har sedan dess gått och vunnit SM i kaffeprovning, eller koppning som tävlingsformen heter.

Svensk mästare koppar kaffe

Själv har jag tvingats uppgradera mitt kaffe från det man köper på Daglivs, till att köpa färskt rostade bönor från Alexander och Per själva eller Johan& Nyströms bönor. Ohh, så gott! Men tyvärr betydligt dyrare än Gevalia i halvkilosförpackningar.

I vilket fall kan ni nu få ett smakprov!. Den 29 September kl 19-21, så kommer Per att vara hos Box Experience i Sturegallerian, och visa hur man gör perfekta espresso och låta er prova olika kaffen. Det är en "after hours" hos Sturegallerian där alla butiker ska ha extra öppet.

Så om ni vågar riskera framtida dyrare kaffe, kan jag verkligen rekommendera att ni går och provar hur kaffe verkligen kan smaka.

2009-09-20

Hemmamatch

Egentligen säger väl vilt och svamp Pinot Noir, men tyvärr har jag alldeles få hemma som är redo att drickas. Det innebär en allmän blandning av viner jag vill prova när valda delar av V-styret '95 kommer på besök. Med livliga samtal, två busungar springandes runt i lägenheten, och en Jaguar som står och piper på gatan nedanför blir fokuset på vinet kanske inte fullt hela tiden.

Först visar sig dock den usla planeringen när jag glömt vin till förrätten. En paniköppning av en 2005 Château Limbourg gör inte vinet inte kan göra sig själv rättvisa. Förvisso en fin doft av blommor, vanilj och citrus, och en smak som adderar in en hel del smörighet och rostade toner av fat. Men det känns som om det finns mycket mer att ge, och när efterrätten börjar lida mot sitt slut, bjuder vinet på en mer öppen doft, och smaken fyller ut längre. Gott var det och en ny erfarenhet för mig som dricker väldigt lite vit Bordeaux.

60% Sauvignon Blanc, 40% Semillion

När huvudrättens älg och kantareller kommer in är det dags för det tunga röda artilleriet. Öppnad i god tid och karafferad bjuder 2004 Château Vannières Bandol på mörk murrig frukt, en hel del tobak, cederträ, och den karakteristiska funkiga stalligheten. Mycket härlig doft! Det är fylligt och kraftigt i munnen, med en del tanniner och en syra som ger det struktur. Mörka bär kombinerar fint med tobaken och en viss mineralitet - lysande gott!
Det andra ursprungliga vinet var 2006 Château Poujeaux. Bordeaux kan väl aldrig vara fel. En härlig doft av svarta vinbär, en del cederträ och kryddor. Ganska öppen doft efter att ha fått en hel del luft innan middagen. En ganska slank munkänsla, med rejäla syrorna och lite bittra tanniner, som gör att det passar utmärkt till maten. Jämfört med Vannieres är det lite tunnare.

Den entusiastiska talkören säger sedan att de vill ha italienskt vin, och jag försöker göra dem till lags med 2005 Paitin di Pasquero-Elia Barbaresco Sori Paitin från septembersläppet. Underbar nebbiolodoft med rosor och nypon, ljus röda bär och en lätt parfymerad ton. Vinet är slankt läskande med höga syror och fin, ljus frukt. Det är ett rejält bett i vinet, och tanninerna är kraftiga, och nästan på gränsen för vad jag vill. Vinet utsattes dock för en pop n' pour, så luft kanske gör det snällare. Ni kan läsa mer om vinet här och här. Själv kommer jag ligga ett tag på resterande flaskor, eller lufta ett tag.


Desserten bjuder på äppelkaka från Duvbo, med hasselnötter. Vi försöker härleda äppelsorterna, men kan endast namnet på en av dem, Transparente Blanche. God var den i alla fall. Till det serveras husets standard, Moscato d'Asti.

Först den urgoda, läskande 2008 La Spinetta Moscato d'Asti Vigneto Biancospino. Fläder och flytande Piggelin. En frisk syra och en eftersmak som har hyfsad längd. Riktigt gott!

Sedan 2008 Alfiero Boffa Asti La Lupa som spelar i en klart lägre division. Inte lika frisk, betydligt kortare eftersmak, och en nästan en bismak av metall. Inte alls speciellt god.


En mycket trevlig middag, som alltid. Tack E, N och J, samt J, S och H. Och I.

För de nyfikna kan jag berätta att polisen kom och bärgade bort Jaguaren på förmiddagen efter. Den pep fortfarande.

2009-09-13

Besök hos Elio Altare - det sista av fem vingårdsbesök i Piemonte

Silvia Altare håller skrattande upp en stor påse saltlaktrits hon precis fått från en krögare i Sverige. ”I am addicted to them” säger hon på i det närmaste felfri engelska. Italienska utan kraftig brytning och saltlakrits är ovanligt i Piemonte, men det känns bara som en fortsättning på Elio Altares förmåga att bryta mot invanda konventioner.

Han tog över vingården av sin far 1974 berättar han för mig. ”I was inspired by Burgundy after my first trip there in '76”. En vilja att göra balanserade, slanka viner som ändå har kraft krävde att han bröt mot konventionerna. Efter resan började han med grön skörd och lågt skördeuttag, 1983 tillkom franska barrique, lägg till det rotofermentatorer - ja ni kan storyn. Det var här problemen började.

Elios far gjorde honom arvlös på grund av hans påhitt och annorlunda sätt att göra vin. Arvet av vingården gick till Elios två systrar, och han fick kämpa hårt för att kunna förverkliga sin dröm att driva vingården vidare. Han fick arrendera den av sina systrar tills han till slut kunde köpa loss den och utveckla den vidare till vad den är idag. ”But today I am living my dream - with all of this” säger han och pekar ut över vingården Arborina som ligger precis nedanför Cantinan. Det finns en tydlig stolthet i rösten. Jag är Elio Altare, jag tar ansvar för mina viner, då spelar inga konventioner eller lagar någon roll. ”Let me entertain you with my wines”.

Cascina Nouva i Annunziata på sluttningen upp mot La Morra. Elio Altares vingård. Arborina är sluttningen nedanför

Att Elio varit en inflytelserik man på det moderna vinmakandet i Piemonte är uppenbart. Vid besöket på Matteo Correggia talar de varmt om hans inflytande, och man kan läsa att han även influerat producenter som Domenico Clerico, mfl.

Vi är mitt i skörden av Dolcetto, som sker ovanligt tidigt i år, där Altare är en av dem som skördar först. Elio skyndar vidare och lämnar mig i händerna på nästa brott mot konventionerna: Silvia Altare är dottern som går i pappas hårda vinmakarskola och ska ta över gården en dag. En kvinna som driver en av de mest prestigefyllda vingårdarna i Barolo är inte en standardlösning i ett Italien där Berlusconi styr och där kvinnorna ska vara lättklädda och stå i fonden bakom gubbarna i alla TV-shower.

Om entusiasm, energi och ett snabbt intellekt är viktiga egenskaper för att göra bra vin kommer Azienda agricola Elio Altare att hamna i goda händer. En bättre skola är ju svårt att önska sig. Trots att det är stressigt med skörden underhåller - underhåller är faktiskt det bästa ordet - Silvia mig med en genomgång av gården, historier och anekdoter under nästan två timmar.

Silvia är så klart uppvuxen i vingården, och har jobbat där sedan 2001. På pappret bara sedan 2003, men aldrig med lön, påpekar hon, och pikar pappa Elio. Han är en slavdrivare, säger hon med ett leende. En tur på vingårdar i USA och Australien har hon också hunnit med. I USA var hon på den inte helt okända gården Sine Qua Non. ”Extremt extraherade viner med alldeles för hög alkoholhalt”, är hennes omdöme. Bit i den Krankl! Veckor ägnades sedan åt att knåpa på CV:t som skickades till ett antal vingårdar i Australien för att få prova att jobba där. ”Du är anställd!” löd det första svaret i inboxen, efter fem minuter. Ibland kan det hjälpa att heta Altare i efternamn.

Vi pratar årgångar. Jag förmedlar läran jag fick med mig från Weston på Scavino om producenter och årgångar – att lita på producenten och strunta i årgången. ”Jag skulle inte köpa en 2002 Barolo från Serralunga. Alla vingårdar blev förstörda av hagel, och den som lyckades göra en Barolo det året måste ha gjort det på skadade druvor” säger Silvia Altare. Eller varit välsignad av gud och änglar, lägger hon till.

Altare gjorde endast en liten mängd Dolcetto under 2002. Hon frågar om jag träffat Weston, och påpekar att han är pojkvän till Enrico Scavinos dotter, som hon givetvis känner. Jag börjar känna mig initierad med kunskap om det lokala skvallret. Ännu mer initierad när hon berättar att Sara på Matteo Correggia är bästa kompisen. Hon säger med sträng min till mig att jag inte ska förstöra Saras träning, innan hon börjar skratta igen.

Det mesta verkar hamna på Silvias bord i vingården. Allt från buteljering till arbete i vingårdarna, kontakter med kunder, och ekonomin. De är bara fyra-fem personer som sköter allt. Då har de ändå hand om total tio ha vingårdar. Men hur klarar ni skörden då, inhyrd extrapersonal? undrar jag. "We use our family. Luckily we are Italians, so we have a lot of family"

Att det är dyrt att göra bra vin har jag förstått, men jag hajar till när jag får veta priset på marken. För några år såldes en knapp hektar mark i Brunate, för 1,2 miljoner. Euro! Det var förstås utan vinrankor som man måste plantera för att sedan kunna hoppas på skörd om fyra till fem år. Ja, sedan får man ju ligga på vinet ytterligare fyra år innan man kan sälja det och få in några pengar. En svettig investeringskalkyl låter det som.


Vi traskar ner i vinkällaren där Dolcetton precis pressats och ligger i tankarna. Vi tappar upp ett smakprov av juicen. ”Jäsningen har precis kommit igång, och du kan redan nu känna vilken struktur vinet får med sin färg och sina tanniner”. Jo, tjena! Det kan jag inte, men håller såklart med. Jag blir lite förvirrad av de två faktumen att det bara är naturjäst från druvorna, samtidigt som den är tillsatt för att snabba på jäsningen. Svaret var att genom att plocka en del druvor några dagar innan skörden, på traditionellt sätt trampa dem med bara fötter, och sedan ställa ut dem i solen några dagar, skapar Silvia en egen accelererad jäststam från gårdens druvor. Denna tillsätts sedan druvorna pressats och startar jäsningen direkt. När nästa omgång druvor kommer in, häller man över en balja med druvsaft, och jäststam, och kickar igång den jäsningen också. Ungefär som när mamma sparade surdegen mellan baken när jag var liten.

På väg upp i provningsrummet får jag veta att de dricker ganska lite av sitt eget vin. Elios filosofi är att man ska prova mycket av andras viner och inte dricka sina egna – gör man enbart det blir man hemmablind. ”Vi dricker mycket Bourgogne, och när vi dricker vår egen Barolo är den nästan alltid tidigare än 90-talet. I live such a tough life, don’t I” säger Silvia. Min erfarenhet av 80-talsbarolo är noll. Eller var.

Nu har jag givetvis lyckats tappa bort mina anteckningar från provningen, så det blir än tunnare än vanligt. Ett tips är att inte lägga lösa papper i baksätet på en cabriolet.

Barbera d’Alba 2008. Mycket mörk frukt som fyller på i en ganska lång eftersmak, och höga syror för att balansera upp frukten. Jag är inte helt "intunad" på Barbera, men den lämnade inga bestående intryck på mig.

Barolo 2005. Ljus röd frukt, bra koncentration och längd. Syror och tanniner balanserar upp frukten till en härlig munkänsla. En del kryddighet, lite örter och en del mineral följer med. Jag tycker detta är en riktigt bra Barolo, och Silvia påpekar att de hann skörda innan det kom tio dagars ihållande regn. De som inte gjorde det fick mycket sämre kvalitet på vinet - för mycket vatten i druvorna.

Langhe rosso Arborina 2005 är gjord på samma druvor som den vanliga Barolo, men får sedan ligga 18 månader på 100% nya fat, men endast klassificerat som Langhe Rosso. Generös frukt, härliga nypontoner och lite mer tanniner och struktur (från ek?) än ovanstående. Väldigt bra, och drickbar redan nu.

L’Insieme 2005. Vinet är gjort på 45% Cabernet Sauvignon, 20% Barbera 20% Nebbiolo, och resten Dolcetto, Syrah och Petit Verdot. När jag tycker jag känner en dominerande Barbera-doft, känner Silvia en dominerande läderton från Cab. Det är ett stort och fruktigt vin, men inte riktigt vad jag vill ha. I varje fall inte när jag dricker vin i Barolo, från Barolo.

När jag undrar varför de gör detta vinet får jag veta att vinstockarna av Cabernet Sauvignon kommer från Chateau Margaux. Elio fick dem och det är ju roligt att experimentera, tycks de tänka. Det fanns dock ingen plats att plantera dem, så det gamla grönsakslandet fick stryka på foten.

Sedan står en öppnad flaska Barolo 1989 från gårdagen kvar på bordet. Vi provar. ”Too bad. Its on it’s way down and has lost a lot of its freshness”, är den snabba domen. Jag sitter fortfarande och sniffar på de underbara dofterna av mogen Barolo. Kaffe, balsamico, tobak och en ljus frukt, från ett vin som är brunaktigt som Coca Cola. Fängslande doft. I munnen har vinet en härlig slank munkänsla med ganska höga syror, tanninerna är förvånansvärt sträva och torkar nästan ut eftersmaken något. Det finns en bra balans och bra kraft i vinet, men i eftersmaken tappar det något. För mig är det kul att få prova så gammal Barolo, freshness or not.



Arbetarna på gården kommer och frågar efter Silvia (vilket inte är första gången under visiten). Det är stressigt och mycket att göra, och jag tackar så hemskt mycket för att de tagit sig tid och berättar hur mycket jag uppskattar det och gör mig klar att gå.

”Take this one” säger Silvia och sträcker fram den trekvartsfulla flaskan av Barolo 1989. Pappa skulle smaka på den, säga att den tappat fräschör och mamma skulle koka kanin i den ikväll. Du uppskattar den nog mer.

Med min 80-tals Barolo i handen går jag tillbaka till bilen. Även om vin är gott och fascinerande, och det gäller verkligen Elio Altares viner, kan historien och personerna bakom vinet vara minst lika intressanta.

PS. Väl hemma i Stockholm hittar jag följande notering om Barolo 1989 från Galloni, gjord för tre år sedan. 95 poäng, och ett pris på $ 286. Jag får uppgradera mitt matlagningsvin en del.

"The 1989 Barolo is a breathtaking wine. It opens with a beautiful aromatic nose, followed by perfumed sweet red fruit that blossoms on the palate with incredible depth, expansiveness and purity of expression. With some air lovely nuances of licorice, mineral and tobacco gradually appear completing this magnificent effort, which closes with an eternal finish. An extraordinary and unforgettable wine, and easily one of the best Barolos I have ever had from Altare. This is just entering its maturity and well-stored bottles will have at least another decade of prime drinking ahead of them."

2009-09-12

Giacomo Conterno - besök hos en legendar i Monforte d'Alba

- Vad vet du om vår vingård, då? Vi brukar rekommendera de flesta turister att vända sig till Marchesi di Barolo. Vi har dessutom väldigt mycket att göra nu när skörden precis ska dra igång.

Jag stammar fram något om Roberto som tog över vingården från sin far Giovanno, namnet på gården kommer från farfar Giacomo Conterno. Försöker säga det lilla jag vet om deras vinmakande. Det verkar räcka. Hon lovar att höra med Roberto om han har tid att ta emot oss och ringa tillbaka. Pust, jag klarade provet.

Giacomo Conterno har en speciell renommé och många i Barolo verka använder namnet nästan som en referens för kompromisslöst vinmakande enligt den ursprungliga skolan. Priserna på hans viner är därefter – på de få ställen man ens kan hitta dem. En standardbaroli för 85, Riservor för +250 EUR. Jag vet faktiskt ganska lite om Giacomo Conterno, även om jag klarade provet, och har aldrig smakat hans vin. Men man blir ju onekligen nyfiken.

Vi träffar Roberto på gården precis utanför Monforte d’Alba. Jag känner mig lite lätt ”starstruck”. Det känns som om att träffa Elvis, om han levde. Vi blir visade runt, och det är fascinerande att se den totala skillnaden mot till exempel Paolo Scavino. Jäskaren är av trä och har garanterat inga rotorpaddlar inuti. Vinet lagras i botti (eller större än så – vi pratar 5 000 liter) med upp till 50 år på nacken. Den som försöker bära in en barrique här blir nog snabbt nedknuffad för de branta sluttningarna.



Jag försöker lära mig mer om hur de gör vinet, macerationstider, temperaturer, lagring och så vidare. De flesta svar jag får är att det beror på. ”Vintage forward” är uttrycket, sedan anpassar de sig efter vad som krävs av årgången.

Ett exempel är att de precis bestämt sig för att lagra 2002 Riserva ett år till för att den ska komma till sin rätta, den skulle normalt sett släppts i år. Det blir alltså en Riserva 2002 från Giacomo Conterno - till den kommer det att finnas stora köpare har jag förstått. Läser man det Wine Advocate skriver om fatproven av Monfortino 2002, så verkar det onekligen vara värt en riserva.

”Vintage forward” eller inte, blir Roberto i vilket fall fast i blicken när han pratar om sin övertygelse om att allt ska komma från själva druvan. Tanninerna ska komma från skalet, inte från ek.

Alla druvor kommer från den egna vingården Cascina Francia i Serralunga, som köptes 1974. Innan dess köptes alla druvor in. Varje år väljs de bästa delarna ut som för att ingå i Riservan Monfortino (om det blir någon), medan övriga druvor går in i Cascina Francia. Även om macerationen varierar med årgången så är den lång - upp till fem veckor i vissa årgångar. För riservan sker ingen temperaturkontroll vilket kan göra att den tidvis når skrämmande höga temperaturer. Efter maceration och jäsning så tappas vinet över på de gigantiska faten. I dessa fat får vinet ingen eller väldigt liten påverkan av ek.




Vi går ned till i källaren för att prova. Trevligare än provningsrummet.

Först ut är Barbera d'Alba Cascina Francia 2007. En riktigt kraftig Barbera. Mörk frukt och hög syra som tydliga kännetecken, men även en längd som överraskar lite. Det finns även en del komplexitet förutom den mörka frukten – mineraler, parfym och en jordighet. För att jag tycker det ska motsvara 30 EUR vill jag nog ändå ha lite mer.

Vi provar sedan Barolo Cascina Francia 2005, som precis ska skeppas ut till kunderna. Jag förväntar mig en total chock av kraft och strävhet, då vinerna enligt alla ska ligga i tio år innan man ens flyttar dem från den innersta hyllan i källaren. Så motsträvigt är det dock inte. Visst en hel del tanniner, men inte så det stör. Mörk frukt, rosor, tjära och, hmm - lakrits? En lång, lång eftersmak. Det här är riktigt gott. Riktigt gott redan nu. Det är onekligen ett vin som kommer att vinna på att ligga till sig, men det var för min del förvånansvärt tillgängligt redan nu. Det skulle vara kul att få prova det igen om tio år.

Vill ni se hur stor skillnaden är på en årgång som 2006, frågar han?

Ett fatprov av Barolo Cascina Francia 2006 tappas upp. Det är ett helt annat vin. Betydligt mer kraft och ännu mer struktur. Det kommer att rundas av lite innan det släpps nästa år, blir vi lovade. Det har betydligt strävare tanniner, och även mer kraft i frukten som känns mörkare.

Traditionalist skulle Roberto nog erkänna sig som, om han tvingades till det. Men denna indelning i fack verkar många vinmakare här vara motståndare till och mest anse vara ett journalistiskt grepp, eller i vilket fall en grov förenkling. Vi försöker åstadkomma en vinstil vi gillar, verkar de vilja säga, och då får man producera på lite olika sätt. Ja, allting är ju enklare om det är svart eller vitt, indelat i fack. Verkligheten är oftast inte så enkel.

Jag tolkar det som att jag slipper välja sida. Jag gillar ju både modernisters och traditionalisters viner, tänker jag när jag kör ut från Cantinan efter avslutad provning.

PS. Den enkla kameran hade lite svårt att hantera ljusförhållandena, som kan ses på bilderna

2009-09-10

Besök på Conterno Fantino - Monforte d'Alba

Det måste vara Monforte d’Albas bästa utsikt. Förutom att man ser bort till La Morra, Barolo och Castiglione Falletto, ser man ned på kyrktornet från kullen Bastia. Utsikten är helt otrolig. Det var kanske den som fick kusinerna Claudio Conterno och Guido Fantino att bestämma sig för att bygga sin cantina här 1994, efter att ha starta Conterno Fantino 1982. 25 hektar vinodlingar, alla i Monforte, fanns redan inom släkten sedan många generationer, men nu skulle det göras eget vin.

För att behålla kusinsämjan delades arbetet upp, Claudio tog hand om vingårdarna och Guido arbetet i källaren. Så fungerar det än idag, berättar Chiara när vi lotsas in i provningsrummet. Tyvärr pågår en ombyggnad av källaren så vi får ta den rundvisningen någon annan gång. Stressigt är det också, de måste bli klara innan skörden ska in - vilket är precis närsomhelst.

Det verkar för övrigt byggas om, till eller nytt vart man än vänder sig i Barolo. Finanskris och lågkonjunktur hör man bara om när man diskuterar order från USA, i övrigt verkar det vara en blomstrande region.

Vi försöker slita blickarna från den betagande utsikten så och ger oss i kast med att prova Conterno Fantinos olika viner. Det är ju trots allt för vinerna vi kom. Erfarenheten av dem är inte stor, men Sorì Ginestra har vid ett par tillfällen och i olika årgångar imponerat. Det vinet är faktiskt anledningen att besöket bokades in....



Vi börjar med två flaskor vita Chardonnay. Först den friska Prinsipi 2008 med en bakgrund i ståltank. Perfekt som en aperitif med friska gröna äpplen och en hög syra. Bastia 2007 har fått 16 månader på fat, och smakar fett, smörigt och av honung och gula blommor. I eftersmaken kommer en liten beska. Mer av ett lagringsobjekt.


Vi provar sedan deras Dolcetto d’Alba Bricco Bastia 2008. Öppen doft, med mängder av mörk frukt, och en del röda toner av hallon. Gott, och husets standardvin för vardagarnas middagar och luncher. Druvorna växer på kullen utanför, och vi får in ett smakprov av 2009 års druvor då vi undrar hur råmaterialet smakar. Sött, helt utan syra, och med många små kärnor i var och en av de små klotformade druvorna. Skalet är tjockt, lite segt och läderartat i strukturen. Det måste krävas mångårig erfarenhet för att avgöra hur vinet ska bli enbart genom att smaka på druvorna.

Barbera d’Alba Vignota 2008 har fått tio månader på använda barriquer. Den känns lite mer sluten i doften, som dock bjuder på en ordentlig dos av traditionell mörk barberafrukt. Förutom de förväntade höga syrorna finns en ansenlig mängd tanniner som håller greppet om en eftersmak med bra längd. Det är inte riktigt min typ av vin, men i rätt miljö verkar jag kunna fatta tycke för den. Klart gott!

2007 Langhe Nebbiolo Ginestrino är gårdens enklare Nebbiolo dit druvorna som inte kvalar in till barolo förpassas. Ett gott vin med härliga ljusa röda bär och ros- och nypontoner. Lite mindre kraft och tanniner. Lite mindre av allt. Även priset.

Vi provar sedan 2005 av Vigna del Gris (den gråes vingård, uppkallat efter den gråhårige man som bodde där tidigare) och Sorì Ginestra parallellt. Båda vingårdarna ligger i Monforte med ett par hundra meters mellanrum, är samma klon av Nebbiolo och får samma behandling – två år på barrique, ett år på flaska. Skillnaden är att Vigna del Gris har 20 procent sand i kalkleran och ligger i sydöst, Sorì Ginestra har 100 procent lera som jordmån och ligger i en sydsluttning.

Vigna del Gris bjuder på en underbar doft. Ljusa bär, björnbär och rosparfym. I munnen är vinet slankt och finstämt. Elegant, står det i anteckningarna, med en lång fin eftersmak. Sorì Ginestra kontrar med betydligt mörkare frukt och mindre rosor, även om de finns där. En del balsamico adderas till i doften. Det är mer kraft och mer struktur i det här vinet. Något kraftigare tanniner. Båda vinerna är väldigt bra och något jag gärna skulle ha liggande i källaren. Det får bli till att beställa några när man kommer hem. Det är dyrt att prova så här bra viner, de skapar ett ha-begär.

Jag tycker jag får ytterligare bevis för 2005 har blivit en bra årgång för många producenter. Den är kanske inte lika kraftig som topp-årgången 2004 var, men bjuder på fin frukt och är kanske något lättare. Gissar jag, utan att ha provat dem parallellt.

När vi försöker slita oss från de goda vinerna och den otroliga utsikten, ber Chiara oss om ursäkt för att vi inte kan köpa något vin på gården. Som plåster på såren får vi utförlig en beskrivning till bästa enotecan, och en flaska i handen. ”Hälsa från mig kanske ni får rabatt!”

Tack för en trevlig stund!

PS. Conterno Fantino importeras av Origo Wine, och 2005 går nu att beställa genom privatimport.

2009-09-08

Paolo Scavino - Castiglione Falletto

Man tar sig från Barolo till Castiglione Falletto mer eller mindre på frihjul nerför de serpentinslingrande vägarna. Vinrankor i räta rader – Cannubi till höger - och vinhus kantar de branta kullarna. Väl framme lämnar döttrarna Scavino glatt över ansvaret för vårt inplanerade besök i Westons händer.

Weston är en amerikan som beklagar att han är lite stressad – Viogner skördades precis och håller på att pressas – när han med van hand visar oss igenom vinkällaren. Han är i sig en fascinerande person, som under sina knappa 30 år lyckats jobba på vingårdar i USA, Nya Zeeland och nu i Barolo - för möjligheten att jobba med Enrico, säger han. Till mitt stora avund har han också ett fotografiskt minne av alla viner han någonsin druckit. Han är säkert även den som pratar bäst engelska och får därför äran att visa oss runt.

Paolo Scavino drivs av Enrico Scavino som jobbat med vinmakandet sedan 1951 (ansvarig sedan 80-talet kan jag läsa mig till). Döttrarna Enrica (bilden) och Elisa har också engagerat sig i företaget och står för återväxten. Vi får initierat hela utvecklingen av området Barolo och Scavinos del i den berättad för oss. Från fattiga förhållanden i en region utan pengar eller infrastruktur efter kriget började Enrico investera i vingården. Att minska ned skördeuttaget och investera i utrustning var även i Barolo (se besöket i Roero) svårt efter kriget i en fattig region.

Vi vandrar igenom en anläggningen och förevisas alla temperaturkontrollerade ståltankar (500’ EUR styck), pressar, pumpar, temperatur- och fuktkontrollerade källare och så vidare. Så modernt det kan bli enligt våra otränade ögon. Allt för att Enrico vill ha total kontroll på vad som händer med druvorna och juicen. Nya egendesignade temperaturkontrollerade tankar, som ska simulera den ursprungliga processen med att trycka ned skalen har precis installerats. ”Alla pengar går in i vinkällaren. Familjens bostad är väldigt simpel” förklarar Weston.

Vi tror honom, nästan. Någon euro måste de ju lagt på Porschen som är parkerad utanför också? Jag är inte missunnsam, det stör mig inte att bra vinmakare som sliter hårt tjänar pengar på det.

Scavino is about balance and freshness får vi förklarat när vi börjar försöka beröra ämnet modernister och traditionalister. Visst har Scavino klassats som en modernist med kort maceration och barriquer, men det är inte poängen. Modern utrustning med rotofermentatorer gör urlakningen snabbare och effektivare, så fyra veckors maceration är inte nödvändig snarare tvärtom, det skulle döda balansen. Samma sak gäller för fatlagring. Balansen och elegansen skulle skadas av för mycket ek. De jobbar mycket noga med att välja ek och har ofta blindprovning av fat från olika leverantörer. Mitt försök att ha en initierad diskussion om olika stilar faller ganska platt.

Vi kommer in på en diskussion om årgångar och att köpa vin. Eller diskussion är kanske att överskatta min egen del i samtalet – föreläsning är en bättre benämning, uppläxning en elakare.

I don’t care about vintages” är svaret på min fråga om 2005, som är den årgång som precis kommit på marknaden. ”En bra vinmakare gör bra viner oavsett årgång. Går det inte så släpper han inget vin. Så leta upp någon du gillar och lita på honom, i alla årgångar.” Det är rådet jag får, när jag försöker få hans syn på guldkornen. Weston säger han absolut skulle köpa Giacomo Conterno Riserva, om det kom en sådan från katastrof året 2002.

Ja, så kan man ju tycka. Speciellt om man jobbar på ett etablerat vinhus och är intresserad av stabila kunder, som köper även i urusla årgångar. Men jag är kanske en cyniker?

Trots att jag känner mig som en skolpojke som blivit ertappad med att inte ha gjort hemläxan, förmedlar Weston budskapet på ett så charmigt och långt ifrån arrogant sätt att jag inte känner mig tillplattad. Weston erkänner dock att han också letade bra årgångar när han jobbade som vinhandlare i USA.

Även om jag redan är på det klara med Scavinos plats på kvalitetskalan får jag veta att de druvor som inte duger till att sätta Paolo Scavino på säljs. Till vilka får jag dock inte veta.

Vi provar även en del vin:


2008 Langhe Bianco är gjort på 70 procent Sauvignon Blanc och resten Viognier och Chardonnay. Frisk doft och smak av gröna äpplen och fläder. Bra balans med en okej syra. ”Vi ville ha ett eget vitt vin för heta sommardagar, men sedan provade en kund det och ville köpa, då började vi buteljera.”

2006 Barbera d’Alba Affinato in Carati har fått en mild fatbehandling under ett år i använda fat. Kraftfull mörk frukt med hög syra, men saknar ändå lite struktur i form av tanniner för att jag ska bli förtjust. Jag får nog erkänna att jag föredrar Correggias Marun, av de få Barbera jag druckit.

2005 Carobric är ett ganska finstämt, balanserat vin. Parfymerad doft av rosor med mycket fina ljusa röda bär. Gjort på druvor från Rocche di Castiglione, Fiasco in Castiglione Falletto och Cannubi. Fortfarande ungt såklart – det tappades på flaska för någon månad sedan – med kraftiga tanniner. Trots det en skön munkänsla och det kommer säkert att bli riktigt bra om fyra, fem år. Finns några kvar på SB för hugade spekulanter.

2005 Bric dël Fiasc är ett kraftpaket. Kraft i både doft och smak, med tanniner som vägrar släppa taget. Trots kraften känns det lätt och fräscht och frukten är härlig. Detta är något som ska lagras ett tag för att få den rätta balansen, men jag är övertygad om att det då kommer bli ett fantastiskt vin. Jag ska låta mina inköpta flaskor ligga ett bra tag. Druvorna kommer från vingården som låg längst ifrån vinkällaren, så man var förr i tiden tvungen att ta med lunch när man skulle jobba där. Vinmakaren bad då om att få med en Fiasc vin, vilket är lokal dialekt för flaska. Bric dël Fiasc står därför för vingården/sluttningen med flaskan. Sådana små detaljer som gör att jag kommer njuta än mer när jag dricker mina 2005 om några år.

En del har pratat om 2005 som ganska dåligt, en del om det som lätt och snabbt tillgängligt. Jag tycker det verkar vara en ganska bra årgång, men som behöver lite tid. Jag har i och för sig aldrig druckit Barolo så kort tid efter de släppts, så referensmaterialet är begränsat. Frågar man, får man svaret att 2005 borde vara drickfärdigt om 5-10 år, medan 2004 behöver ytterligare ett par år.

Med tanke på att jag ska flyga hem är inköpsmängden starkt begränsad. Jag frågar vilken nästan symboliska flaska jag ska köpa. Han ler, går iväg och kommer sedan tillbaka med en 2002 Barolo Bricco Ambrogio. "Den enda Barolo Scavino producerade 2002, nu kan du ju prova vad du tycker själv".

PS. För de som är förtjusta i Corale, kan jag meddela att 2006 var den sista årgången av detta vin.

2009-09-05

Besök hos Matteo Correggia - Roero

Vi utgår från Barolos böljande kullar, åker mot Alba med vinden blåsande i håret. När vi styr norrut över floden Tanaro förändras landskapet. Vi lämnar det prestigefyllda Barolo DOCG. I Barolo är mer eller mindre varje ledig kvadratmeter täckt av vinrankor – eller hasselbuskar. När vi nu kommer in in i Roero (DOCG) så är det mer vildvuxet. Det finns outnyttjad yta bevuxen med buskar och snår, eller skog. Husen och vingårdarna är inte heller lika stora och pampiga som i Barolo. Det märks att statusen på området inte är lika hög och därmed inte heller värdet på marken. Man kan nästan känna i luften att vi kommit in i lillebrors domäner. Vi åker vidare mot Canale.

Canale! Varför har de så vackra namn på orter i Italien? Där jag kommer ifrån heter de Skrävsmåla och Onansbygd.

Matteo Correggia är en legendar. En legendar som dog 39 år gammal i en olycka 2001, men som i allra högsta grad lever kvar, kommer vi förstå under eftermiddagen. Vi träffar Sara, som numera är en av de fyra personer som gör det jobb Matteo gjorde innan. Då ska ändå nämnas att Sara är en av de mest entusiastiska och energiska människor jag har träffat. Hon underhåller oss med historia, anekdoter och insikter under närmare tre timmar, tills hon inte vågar skjuta på sin inbokade gymtid längre och måste lämna över ansvaret till ägarinnan Ornella.

Det finns en mycket lång och klart intressant historia om Matteo Correggia som andra berättat på ett utförligt och bra sätt. I princip går den ut på; ung man (23 år) fick ta över en vingård från sin far 1985. Alla druvor såldes vidare bl.a. till Roberto Voerzio i Barolo. Roberto uppmuntrade och lärde den drivna Matteo att göra sitt eget vin. Matteo kom sedan i skola hos Elio Altare och influerades av hans syn på vinmakande, och av hans sätt att gör vin av högsta kvalitet. Det gjorde man inte i Roero vid tillfället. Grön skörd och låga uttag var samma sak som att kasta bort pengar. Investeringar i ny utrustning betraktades som rena vansinnet. Den unge Correggia hade dock bestämt sig att det skulle gå att göra riktigt bra vin på denna sida floden också, trots skepticism och motstånd från övriga odlare i Roero.

They have a different mentality there, in Langhe” förklarar Sara skillnaden mellan det kaxiga, etablerade och drivna Barolo, och lillebror Roero några kilometer bort.

I vilket fall lyckas Matteo på 16 år bygga upp en vingård under sitt eget namn, få den erkänd som en producent av hög klass. Och på toppen av detta får han området Roero erkänt som en egen DOCG (OK, inte helt själv kanske). Mannen var geni, säger de som idag arbetar vid gården. De finns fler som tycker det förstår vi när vi pratar runt. Det faktum att Matteo fått en asteroid uppkallad efter sig pekar på att det verkar vara ganska många som håller med.



När Matteo förolyckas 2001 bestämmer sig hustrun Ornella att driva gården vidare i stället för att sälja den. Detta för att de små barnen ska få valet om de ville driva den vidare eller inte senare. Även om Ornella driver gården, vilar Matteos ande över allt som görs här. Varför är etiketten för prestigevinet Roche d’Ampsej svart och inte vit som alla andra? ”Matteo ville ha något avvikande och speciellt.” Vad är det för avtryck i taket på källaren? ”Det är ett avtryck av Matteos hand.” Varför har ni planterat Barbera på en del av Roche d’Ampsej, det borde väl vara värt att ha Nebbiolo där? ”Vi vet inte. Matteo gjorde det 1996. Än så länge är det inget speciellt utan går bara in i vår standard Barbera, inte värt att göra en ”single vineyard”-Barbera av den. Men vi är säkra på att det kommer att bli bra.”

När jag några dagar senare bläddrar i en italiensk guidebok ser jag att mailadressen för kontakt anges till matteo@matteocorreggia.it.

Sent om sider är det dags att att prova vinerna. (Notera att jag vid denna tidpunkt inte har en aning om priserna på vinerna. Jag kollade inte eftersom flyget ändå inte låter mig ta hem allt jag vill köpa)


De första av Matteos årgångar från vinkällaren. Matteos hand vakar över allt i taket.

2008 Roero Arneis är ett friskt vin lagrat i ståltankar. En frisk doft av gröna äpplen och lite honung. Lite mineraler minglar med. Ganska hög syra, vilket är ovanligt och lite speciellt för 2008 får vi Arneis-noviser veta. I den ganska korta eftersmaken kommer en viss kryddighet och bitterhet in. Det gör vinet perfekt som en aperitif eller till lättare mat. Skulle passa utmärkt till den lokala motsvarigheten till Surf ’n Turf – Vitello Tonnato. Gott och jag skulle kunna tänka mig att köpa detta om det togs in till Sverige. På plats kostar det knappa 10 EUR.

2006 Langhe Bianco gjort på 100 procent Sauvignon Blanc. Detta är en formidabel orgie i - kattpiss! Jag kan nog hitta en del fläder, äpplen och i smaken kommer även en del mineralitet fram. Väldigt hög syra i vinet, men det blir inte riktigt min favorit.

2007 Barbera d’Alba har fått 12 månader på använda barriquer plus lite ståltank på det. En typisk barberadoft med mycket mogen mörk och söt frukt. Den har även en viss parfymerad ton i sig. Smaken är lik doften, men den har, som tur är, en ganska hög syra som balanserar upp frukten och gör att det inte är alltför tungt.

2007 Barbera Maron. Wow. Detta är en vingårdsbarbera som fått 16 månader på barrique varav 40% nya. Riktigt gott. Här känns den koncentrerade frukten ganska slank, och har fortsatt höga syror och en del lena tanniner. Det finns även mer mineralitet i smaken än i föregående vin. Ett mycket gott vin som kombinerar kraft och elegans. Kära importör – ta hem.


Marun har precis buteljerats och inte fått någon etikett ännu.

2007 Roero. 100% Nebbiolo. Här har jag hemma i Sverige tidigare provat 2006. 2007 är fortfarande påtagligt ung. Även om smaken känns ganska öppen med en parfymerad ljus nebbiolofrukt domineras fortfarande smaken av en syra som gör att det känns nästan snipigt. När jag påpekar att jag nog tyckte bättre om 2006, håller Sara förvisso med, men springer och hämtar en flaska från kylen. Öppnad i två dagar släpper vinet på betydligt mer kraft och snipigheten är borta. Mycket bättre, men undrar om ändå inte 2006 kommer först i min bok. Jag tycker nog trots det att detta är väl så bra som vad jag får av Langhe Nebbiolo för cirka 160 kr (vad 2006 kostade i Sverige).

2005 Roche d’Ampsej är gårdens flaggskepp av 100% Nebbiolo. Ganska nyligen buteljerat och fortfarande i lite av ett chocktillstånd. Jag har tidigare druckit 2004 hemma, men detta är ett ganska annorlunda vin. Det känns som att återuppleva studentårens besök på Carlsberg när en dov doft av malt väller ur glaset. Sedan kommer balsamico och sirap till, innan jag hittar den ljusa frukten. En fantastisk näsa – och öppen redan nu. Jag kan sniffa länge, men Sara verkar vilja åka till gymet. I munnen är vinet slankt med bra syror och kraftfull frukt. Tanninerna håller dock munnen i litet av ett järngrepp - detta behöver lite tid. Ett ganska annorlunda vin från förra årgången, men väldigt gott. Jag ska lägga några på lagring.

Matteo Correggia har en bra portfölj av intressanta viner. Det är svårt att inte ta parti för en underdog, från Roero, och speciellt inte en som gör så bra vin.

När vi försöker runda av och dra oss hemåt efter tre timmar, berömmer jag vinerna. Sara ler, och säger sedan med en stolthet som är svår att dölja; ”När vi har med våra viner på provningar säger många att vi gör vin som skulle göra Matteo stolt. Bättre betyg kan vi inte önska oss.”