2009-12-27

Årets bästa viner 2009 (mm) hos vinovis

2009 har varit ett år då jag druckit så mycket mer riktigt bra vin än någonsin tidigare att det är svårt att sammanfatta det. Vinintresset har funnits ett tag, men har verkligen blommat ut under året. När jag då försöker summera det blir det svårt att göra en topplista eller utse det bästa vinet under året. Så jag försöker med ett par höjdpunkter i olika kategorier istället.

Bästa från Piemonte. Ett favoritområde som jag även besökte i somras, vilket gjorde det till en än större favorit. Trots att jag missade den beryktade 71-provningen har jag druckit otroligt många bra barolo. Den jag sätter högst blir trots allt 1989 Elio Altare Barolo, som jag fick av Silvia vid mitt besök. En kombination av frukt och mognad, levande syror och virila tanniner gjorde den underbar. Omständigheterna är säkert det som lyfte den en nivå extra och sätter ett så stort avtryck. Strax bakom kommer 2004 Poderi Aldo Conterno Romirasco och en 1997 Conterno Fantino Sorì Ginestra. Den första ung, men med sammetstanniner, med härlig fruktdriven komplexitet där tobak mm kommer med. Den senare med begynnande mognad, med behållen röd frukt, och underbar balans. Svåra val med så mycket underbart som druckits under året. Jag tvingas utelämna ’96 Sandrone Cannubi Boschis, 1999 Rocche del Annunnziata, 2003 Pajé, 2001 Sorì Ginestra, Viettis Rocche 2004 , mm, mm. 2009 var ett bra Barolo-år, må det följas av fler.

Bästa från Bordeaux. Världens näst bästa vinregion måste med i sammanställningen. Här ordnade Niklas J en fantastisk Pavie-provning, som gör det lätt för mig att utse segraren. 2000 Château Pavie är något av det godaste jag någonsin druckit. När Parker ger det 100p, måste det varit en av de enklaste bedömningar han gjort. Balans, komplexitet och kraft som ger en av årets längst klingande eftersmaker. Efter den är det tuff konkurens mellan 2003 Latour från Clash of the Titans, och 1998 Lafite Rothschild från prestigeprovning två. Pavie 2005, borde nog med den också. Men alla tre ligger en bra bit efter ettan för mig.

Bästa från Rhône. Det har druckits en hel del bra Rhône under året, framförallt CndP. Jag tror inte jag kan utse en vinnare, men av de purunga är jag ytterligt förälskad i 2006 Clos des Papes, som jag till och med provat två gånger, men en 2007 Pure och 2005 Deus ex Machina kommer inte långt efter. En 2001 Clos des Papes och en 1998 Pegau visade hur gott det kan bli med lite ålder. Det här blir lätt en väldigt lång lista på många bra viner..

Bästa Bourgogne. Jag är inte riktigt vän med Bourgogne än och har väl druckit alldeles för lite. Det är åtminstone positivt för plånboken. En 2005 Lucien Le Moine Chambertin-Clos de Bèze står dock ut som något i den högre skolan. 2005 DRC Echezeaux visade också vad ung Pinot kan bjuda på med härlig jordgubbe och kryddbutik. Den 69:a jag hade med vänner var också klart minnesvärd.

Bästa Toskana. Trots att det var i Chianti som mitt vinintresse startade så har jag druckit ganska lite under året. En 2001 Cepparello är kanske den jag kommer ihåg mest, även om det mest prestigefyllda givetvis är 1998 Masseto, som ju var gott men inte riktig Toskana.

Bästa övriga världen. Nu är jag ute på tunn is. Jag har inte druckit mycket, och det är inte riktigt min preferens. Den Amon-ra jag själv tog med på en BYOB skulle aldrig komma in på någon annan lista ovan - och inte här heller. Det som jag blivit mest förtjust i, och till och med funnit mig själv leta efter, vad Hansels North Slope Pinot Noir, så den får väl vinna denna kategorin. Där fick du 2006 SQN Raven Syrah.

Årets provning. Jag har varit på många väldigt bra provningar. Den jag minns mest var den första baroloprovningen, då det var då jag stiftade närmare bekantskap med vinvänner jag provat mycket med senare. Pavieprovningen står ut i termer av tema och klass på vinerna, tack för jag fick vara med Niklas. Clash-of the Titans var inte helt fel den heller med många lysande viner. Alla BYOB vi har haft under året har varit hur trevliga som helst, med mycket riktigt bra viner, och roliga och intressanta diskussioner. Roagna-provningen med Bristly hade också sin charm -  det är alltid kul att får höra vinmakarnas syn på sina viner. Den mest slitsamma provningen innehöll 20+ unga Bordeauxer och gjorde att jordsgubbssaft smakade strävt ett par dagar efter då gommen var ingrodd med tanniner.

Största besvikelsen. 2007 Alain Graillot Crozes Hermitage. Uppskriven i pressen, årgången hyllad i (södra) Rhône, men vinet var som mest ok. Om man ska vara snäll. Jag har nästan dåligt samvete för att jag förmedlade några flaskor till vänner. 2006 Rauzan-Ségla kommer även den upp på listan. Inte rolig, men jag hoppas att den kan bli drickbar med många år på rygg. Jag är inte förvånad över att det står några kvar på Regeringsgatan.

Största överaskningen. 2007 Alain Chabanon Campredon. Jag fick den som ett medskick i en låda från Vinik, blev överförtjust och beställde fler. Den har allt som Graillot saknar, plus lite extra charm. En stark andraplats måste tilldelas allas vår gruppeköpsbarolo.

Bästa Tasting Note: ”Grönt som Kermit själv” – Frankofilen beskriver ”den danske barolo”.

Årets trend. Köpa vin utomlands på nätet. Jag är långt ifrån ensam om att ha tröttnat på att brödköa på systembolagets släpp. Som dessutom ska bli färre nästa år. Tack för att du uppfann Internet, Al Gore.

Årets bästa restaurangbesök. Leijontornet, by far. Lysande, är bästa sammanfattningen.

Årets bästa sökord. Via google kan jag se sökord folk använt för att komma till bloggen. Den killen (gissar jag det är) som sökte efter ”fram musar bilder” var nog inte intresserad av libanesiskt vin, och försvann fort.

Mycket bra vin blev det, och blir det bara i närheten av samma nivå 2010 så kommer jag vara mycket nöjd. Tack till alla som varit med och delat och bjudit på dessa vinupplevelser. Och till er som sett på och stått ut med intresset...

Gott slut på 2009 och Gott nytt år.

Bild på vad som nog trots allt är årets vin 2009, lånad av Finare Vinare.

2009-12-26

En julstjärna i Paris

Efter idogt ringande hittar vi till slut en restaurang i Paris som hade öppet på juldagen. En med en nytilldelad stjärna i Guide Michelin, till och med.

L'Agapé öppnade i mars 2008, och fick sin stjärna redan under 2009. När Nick på Jancis Robinson positivt beskriver sitt besök blir man onekligen sugen på att prova. Allt måste väl vara bättre än julbordets rester dag två?

Det börjar bra när jag som champagne innan middagen kan få en Laurent Perrier Grand Siècle. Härligt hög syra, smeksam mousse och frisk smak av gula och gröna äpplen som fyller på med en brödig eftersmak. Med en sådan början låter vi givetvis kocken, och sommelieren, få fria händer och beställer den meny som så passande heter La Carte Blanche.

Först en härligt krämig amis bouche bestående av jordärtskockspuré med laxrom och små hyvlade bitar broccoli. Som första rätt kommer sedan en kalvcarpaccio i sällskap av tunnt skivade champinjoner och en dressing med vanilj och citron. Den lätt rökta kalvens smak gifter sig väl med vaniljen och syran i citronen. En mycket bra start.


Kyparen fyller sedan på med en mousse av kastanj, som ligger i kräm av kålrot och rotselleri. Låter kanske enkelt, men är väldigt  gott. Till detta dricks ett oekat vin, som jag tycker luktar nässlor, fläder och citron. Placerar det som en Sauvignon Blanc, från Loire. Rätt svar är en Chardonnay 2008 från (EDIT:ja det vet jag inte, har vi rett ut nedan). God till maten, men på egen hand inte riktigt i balans, då syrorna tar över lite väl mycket över frukten.

En bläckfisk (som kallades boneless fish - inte bara jag som har problem med språket), som snittats likt fläsksvål och stekts, och har en viss rökt smak är nästa rätt. En pestoliknande grön, syrlig sås och väldigt syrliga lökar serveras till.

Kvällens topp kommer sedan. Pilgrimsmusslor, perfekt halstrade, tillsammans med en kräm av zucchini och rå, marinerad tunt skivad zucchini, som är otroligt fräsch och spänstig. Det hela är otroligt gott, där man framför allt fått till musslorna perfekt, och smakerna matchar varandra lysande. Det här skulle jag kunna äta tre gånger om dagen utan att tröttna.

Sedan kommer "huvudrätten". Kalvfilé med väl tilltagen foi gras på toppen. Till detta serveras röda endiver, och ett rött vin från Fitou från 1998 (jag gissar inte rätt där heller). Detta är gott, men inte något som står ut, eller når upp till nivån som satts med de tidigare rätterna.

Efter köttet är det dags för en paus med ost. Lite språkförbistring gör det lite svårt att uttyda, men en årgångscomté från 2005, en getost från Bourgogne och en komjölksost från området vid Pyréenerna. Det två senare ljuvligt goda, medan årgångsosten är väl salt.

Efterrätterna är lysande. Den första består av kokosglass, passionsfruktssorbet, en bit karamelliserad mango och en liten klyfta grapefrukt. Syrligt och läskande att friska upp smaklökarna med. Speciellt kokosglassen är värd att minnas. Och passionsfruktssorbeten. Ja, allt egentligen.


En efterrätt gör ingen glad, eller i vart fall gör två en gladare. Den andra efterrätten består av choklad, lite kola och vaniljglass. Eller vaniljglass är kanske fel benämning, det borde heta vanilj, men viss tillsats av glass, med tanke på koncentrationen av vaniljsmak. Återigen lysande gott, och en värdig avslutning på kvällen.

Det här var en mycket trevlig restaurang med bra mat och trevligt bemötande. När det gäller vinet, var väl det jag fick inte i klass med maten. Men det uppvägs av att bordet intill beställde en 1996 Domaine de la Romanée-Conti Richebourg - jag tittade inte ens riktigt i den delen av vinlistan. Den kostar väl drygt 1000 EUR om man hittar den på nätet. När jag pratade med sommelieren sa han den var på tok för ung.

En bra restaurang som nästan når upp till Leijontornets klass.

2009-12-24

Joséphine - Chez Dumonet

Nu vet jag hur en Boeuf Bourguignon ska smaka.

En snabbt improviserad julsemester i Paris. Planen var Madrid, men Iberia hade bestämt sig att ställa in flyget och allt var fullt och omöjligt att komma med på. Men Paris är inget dåligt alternativ det heller, långt ifrån både Anna och Kalle Anka.

Och i Paris ska man äta gott, och även om det var lite sent att boka bord på många ställen så lyckades vi till slut få bord på Joséphine - Chez Dumonet, några kvarter från hotellet. Rekommenderat av många.

Det börjar med lysande trevlig personal, tror jag - min franska är mycket begränsad - men de ser glada ut. Ett glas vitt, som åtminstone smakar som en oekad Sauvgnion Blanc bjuds vi på av le Chef.

Förrätten är en mycket god sallad på skivade kronärtsskocksbottnar, men ett underbart syrligt citronsmör till. Låter enkelt, men var urgott.

Sedan kommer det jag sett fram emot. Boeuf Bourgognen. Den serveras med tagliatelle, vilket gör mig lite konfunderad, men det funkar bra. BB:n är lite bättre än alla BB jag försökt mig på själv. Köttet är så mört att den stora köttkniv man gett mig känns som ett skämt. Såsen är tjock, riktigt reducerad, med koncentrerade smaker och mycket vinöst. Jag funderar nästan på att börja sniffa för att gissa vinet i den. Köttet har puttrat i sex timmar får vi veta. Trots detta är svampen och morotsbitarna i perfekt konsistens, dvs inte sönderkokta utan lagom tuggmotstånd. Helt enkelt urgott, och har flyttat ribban en bra bit när det gäller hur en Bouef ska smaka, för min del.


Efterrätten ska vi inte prata om, då den består av ett kilo grädde och färska hallon och petit choux-smet. Det var den som lite pushade mig över gränsen, och får mig att långsamt retirera hemåt. Övermätt, men nöjd.

Och vin, ja de hade en vinlista med Bordeauxer med ålder som skulle få Systembolaget att skämmas, men vid sidan av dem, och i lite mänskligare prisklass, var det kanske sådär. Det slutade med en Domaine de Cristia Vacqueyras 2004, som gjorde jobbet bra.

Vinlistorna här gör en ju annars lite imponerad. Dagens alldagliga lunchrestaurang bjöd på 15 olika av Guigals Lala-viner i olika årgångar. Sedan finns det ju en hel del mer vardagligt att dricka utan att komma upp i hissnande belopp. Det känns inte som om restaurangen vill tjäna in alla sina pengar på att sälja en flaska vin, vilket uppskattas.

Sedan är det en aning svårt att inte kunna någon franska, såklart. Mitt vokabulär är ganska vridet. Jag vet vad Vendange Tardive betyder, men var tvungen att fråga om det franska ordet för toalett (faktiskt sant - men jag vet nu :-) ).

God jul från Paris.

2009-12-19

Kungsholmskalaset 2009

En BYOB ska vi väl hinna med innan jul. Sagt och gjort. Frankofilen med sin bättre hälft står för värdskapet, och vi samlas alla glada för ett avbrott i julstressen. Och vilket avbrott det blev.

Stressad på grund av pendeltågsstrul korkar värden upp ett välkomstglas. Tropisk gul frukt och en dragning åt petroleum. Ganska maffig i munnen med en ganska fet vaxad känsla. Vi velar fram och tillbaka mellan Chardonnay och Riesling. Niklas kommer lite sent, och när vi andra redan fått facit prickar han in Riesling från Österrike.

Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben 2004 (eller var det 05?) fick inleda kvällen på ett utmärkt sätt.

Sedan kommer första vinet blint, för de andra. Jag har sett till att mitt vin kommer först, då jag är lite osäker på hur mycket luft det klarar. Doften ropar ut Bordeaux - och den ropar högt. Stall, läder och cederträ tillsammans med röda bär och cassis. En del mer mognadstoner i form av lite svamp och buljong. Skön munkänsla där det är lätt och elegant men ändå med en hel del kraft. Syrorna finns kvar, medan tanninerna slipats ned till ett fint, fint damm. Alla är ense om Bordeaux, men jag ler när gissningarna går från 2002, till att vara nere på 1988. Bäst gillar jag nog citatet "Underbart vin, jag skulle kunna sitta med en sådan här flaska själv en hel onsdagskväll."

Facit: 1983 Château Mouton Rothschild. Vi har alla olika budgetar för våra onsdagskvällar. Inget stort vin, men årgången är väl sådär, och slottet var inte på topp under denna perioden. Men absolut supergott, och kändes förvånande ungt för att ändå ha några år på nacken. Nu är ribban för kvällen lagd.

När nästa vin serverats säger Frankofilen efter en sniff: "Världens bästa vinregion!" Och jag håller med. Det visar sig dock att han tänkte Bordeaux, medan jag var i Piemonte. Jag hittar en hel del mognad i detta vin också, med jordkällare och svamp, men även en del söta skogsbär, tjära och lite viol. En del tobak kommer till. I munnen är syrorna riktigt höga, nästan lite väl vassa. Men det är en skön lång eftersmak. Efter lite debatt hamnar vi i Barbaresco, och gissningarna ligger någonstans på -78 och -82.

Men vad dricker vi? Vi undrar faktiskt ännu, och utredning pågår. Etiketten säger 1982 Gaja Barbaresco. Men när korken drogs säger den 1983 Gaja Barbaresco Sorì Tildìn. Man kan knappast tagit fel på en kork som ju skulle användas först ett år senare? Har man satt på fel etikett när man buteljerade vinet? Mysteriet är under utredning. Gott var det oavsett, och ribban efter första vinet trillade knappast ner efter detta smakprov.



Tredje vinet serveras ur magnum till det lysande vintillbehöret hämtpizza. Gott till maten, med mörka röda bär och en del stall och läder i. Läskande med bra syra, men ganska snälla nedslipade tanniner. Det har en del drag åt Bordeaux, men det känns lite varmare och inte med samma struktur. Jag är och vobblar runt på någon supertuscan, och jag är nog nere och gissar på tidigt 90-tal. Men jag kan knappast påstå att jag var helt rätt på det.
1993 Marchesi de' Frescobaldi Brunello Riserva lanserades som ett vin för millennieskiftet, men något av det mest tacky jag sett i flaskväg. Notera etiketten i tyg. Men det var riktigt gott, och gav mig en del insikt i vad brunello med lite ålder smakar.

Sedan gjorde vi ett litet mellanspel, där vi provade två olika tappningar av Bouscassé 2005. Slutsatsen är att tyskarna dragit vinstlotten (även om de får betala för det). Läs om det här.

Efter pizzan kommer ett vin mer stor söt, mörk frukt, och en del tobak. Vid en närmare sniff så kommer dock coca-colan fram, en del vanilj, lite söta julkryddor och en del rosor. En hel del kraft, med tanniner som fortfarande biter. I eftersmaken blir det dock lite eldigt och det känns som om alkoholen går igenom. Vi är i Piemonte och det är mycket nya fat i det. Men innan jag hinner fundera mer säger M Spinetta, lägger till Starderi och börjar gissa årgångar. Ett varmt år var det och med lite ålder på det så landade vi (inte med så mycket bidrag från mig) i 2000.


2000 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi. Stora dyra noshörningar, men det är en fråga om man gillar stilen. Ribban ligger dock kvar på en hög nivå....

Nästa vin till rakning bjuder på torkad frukt, gula russin och fikon. En söt ton av apelsin, där jag skriver romerska bågar i blocket. Höga syror och en ganska bra kraft. Jag är dock helt ute cyklar när det gäller gissningar. Den slanka känslan men ändå med en söt torkad frukt gör mig förvirrad. T prickar dock in det när han fått en del ledtrådar.

2003 Nicolas Potel Vosne-Romanée 1er Cru Les Petits Monts Jag hade aldrig hittat till Bourgogne eller gissat på Pinot på egen hand. Men den varma årgången ställer alla begrepp på ändå. (Bilderna blev för dåliga för att visas.)

Vi kämpar på med nästa vin som bjuder på tät mörk frukt med björnbär, söta röda hallon och en dos jordgubbar på toppen. Jag hittar cassis och en del grön paprika, men saltlakritsen som bordsgrannen pratar om går jag bet på. Ett tätt kraftigt vin med bra struktur. Gott nu, och säkert ännu godare om några år. Jag börjar gissa att det är mitt andra vin jag tog med som backup.Och med lite hjälp med gissningarna hamnar sällskapet rätt de med.

2004 Ca' Marcanda Bolgheri Camarcanda. Gajas prestigevin från vingården i Bolgheri. Merlot, Cabernet Sauvignon och en skvätt Cabernet Franc. Kul att få prova.

Vid nästa vin är jag vilse igen. Mörk röd frukt, söta (skogs-) bär och en kraftig syra, men väldigt snälla tanniner. Jag är ute på väldigt hal is och tänker Barbera . Men jag har knappt några referenser i det här fallet, så jag ursäktar mig själv. Övriga gissar på många olika druvor och regioner, innan vi till slut landar i Californien med en del ledtrådar.

2003 Jordan Alexander Valley Cabernet Sauvignon. Lärorikt!


Nu är vi tillbaka i Piemonte säger jag så fort jag doppar näsan i glaset. Mörka söta skogsbär, bittermandel och rosor. Ganska bra tryck i frukten med ganska sköna tanniner med en hel del bett i. En ung bra barolo, och jag gissar nog till slut på 2005.


2005 Mario Marengo Barolo Bricco Viole. Gott! Och jag tycker nog att denna till och med var bättre än den Brunate jag drack nyss. (De har dock en etikett som är mer eller mindre omöjlig att fota.)

Brett, stall, läder och gamla plåster står som en strut ur nästa glas. Och hur konstigt det än kan låta så är det en trevlig doft. Ett slankt vin med ganska hög syra, och en del mörk frukt kvar i det. Jag påminns mycket om förra BYOBs 2001 Clos des Papes och gissar till slut på en C9dP från tidigt 2000-tal. Bretten ska väl peka på Pegau?


1998 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée. Jag gillar verkligen Pegaü och de åldras med stil. Urgott! Kul att återse sin Internetfling.

M tar fram sitt vin som stått i karaffen ett tag. Mörk, söt, torkad frukt tar täten i en koncentrerad munkänsla. En bra syra gör det dock lätt och ganska slankt. Det är dock från ett varmt år. En del funk finns, men jag hittar inte direkt så mycket brett. Det borde jag kanske gjort, för det är en 2003 Pégaü vi dricker. Lysande god den med. Dubbeldate.

Det här får bli det sista för ikväll, säger värden och tar fram en bonusflaska. Pinot och Bourgogne säger (sluddrar?) jag efter en första sniff. Söta jordgubbar och pinotkrydda. I munnen har vinet dock inte så mycket struktur som jag förväntat mig från Bourgogne, och känns lite sötare och varmare. Vi leds snabbt till Kalifornien och det vi dricker är 2006 Hansel Cuveé Alyce. Gott, men jag gillade nog den North Slope som jag provat tidigare bättre, svalare i stilen.

Enda sättet att ta sig igenom en sådan här kväll helskinnad är att spotta ordentligt. Det gjorde jag inte.

Tack för en underbar kväll och lysande viner - nu kan jag med sinnesro ta mig an julen!

2009-12-18

SAAB - del två

Inte oväntat, snarast väntat, och ganska välförtjänt enligt mina tidigare smärtsamma observationer kommer SAAB nu att läggas ned. Oavsett desperata åtgärder.

Det känns ganska naivt att tro att någon mitt i den värsta lågkonjunkturen sedan 30-talet ska kunna ta över en liten biltillverkare, med produktion i Sverige, som är sub-skala, och som inte tjänat pengar sedan någon gång på 90-talet, och börja tjäna pengar på det. GM misslyckades, och vem skulle nu kunna göra det så otroligt mycket bättre. Tragiskt, och det enda positiva är att regeringen inte gjorde en ny varvsindustrivända och köpte bolaget, för att tvingas lägga ned det om ett par år.

Så nu är frågan: Är det någon som vill köpa min bil?
Här är den fotad på väg hem igår.

2009-12-13

Bistro Nouveau

Bistro Nouveau har funnits ett par år efter att företrädaren Ramboden gav upp. En kulen lördag känns det som om det kan vara läge att prova vad de har att erbjuda.

Lite tidiga var vi, men det var bra för då kunde vi reda ut missförståndet när vi faktiskt lyckats med bedriften att boka bord på Brasserie Godot istället. Men ett bord löses.

Under tiden tar vi en drink i baren och tittar på den sköna miljön. Art Noveau stilen har ersatt den lite sjabbiga känslan från Ramboden, och det är uppenbart att man höjt klassen ett par snäpp. Vinlistan i baren är väl inte imponerande. Och som alltid blir jag smått irriterad på priserna. T.ex. så kostar ett glas av Delas Crozes Hermitage 120 kronor, jag tror jag får tag i en flaska för 139 (?).

När vi väl sitter ned och får in maten, är det ojämnt. En del saker är absolut goda, t.ex. så är hjortytterfilen suveränt god, majskycklingen vällagad men inget speciellt, och pilgrimsmusslan seg. Hur man halstrat den vet jag inte, men fel blev det. Ambitionen är en nordisk variant på en bistro med allt från moules Frites och råbiff, till hjorten och majskyckling. Det är gott och vällagat, men med ett snedsteg och vissa saker som inte utmärker sig.

Sedan stör jag mig på att det är fel i vinlistan, t.ex. så är Chablisen inte årgång 2007, utan 2008. En restaurang med lite ambitioner ska ha koll på det.

Nästa besök får jag försöka boka här, och gå på Brasserie Godot istället. Mäster Anders har jag redan varit på 50-talet gånger så lite omväxling på det franska köket behövs för min del.

2009-12-12

Marengo Barolo Brunate 2005

Tidigare i veckan drack jag en alldeles lysande Marengo Vecchie Vigne Brunate 2004. Nu ser jag att det finns några flaskor kvar på SB av hans Brunate 2005 efter decembersläppet. Är det något att springa efter? Tillsammans med en fredagspizza tar vi reda på det.

Den underbara Vecchie Vigne Brunate är gjord på de allra äldsta rankorna, 70-80 år gamla, i toppläget Brunate. Det görs ca 700 flaskor om året. Toppåret 2004 är slutsålt, men genom Orgio kan man nu beställa 2005 ser jag. Men nu ska vi prova den mer "vanliga" brunate och från 2005.



2005 Brunate ger en sval doft av ljus röd frukt, rosor, viol och en del lösningsmedel och lite julkryddor. Inte så kraftig och maffig, utan mer av det lite bakåtlutade intrycket. I munnen är vinet inte heller något kraftpaket. En del jordgubbar och hallon, en del rosor, och en del kryddor i en trevlig blandning. En skön ganska slank munkänsla som går över i en eftersmak som är ganska lång, och stramas upp mot slutet av lite chokladbitterhet. Allting hålls upp av en bra syra, och hålls ihop av lite sträva tanniner. Tanninerna känns dock lite kantiga och vassa just nu, men kanske integreras med lite tid.

Det här är gott, ingen tvekan om det. Det är dock en, om inte två, klasser sämre än Vecchie Vigne 2004. För att det ska få alla mina Baroloklockor att klämta för fullt så hade jag behövt lite mer frukt och kraft med lite mer komplexitet, och lite mer integrerade och smeksamma tanniner. Det senare kan nog blir bättre med tid.

Jag tror jag efter närmare eftertanke låter de resterande flaskorna stå kvar på SB, men jag är lite nyfiken på Vecchie Vigne, även från 2005.

BTW, någon som provat att bygga Arkitektritade pepparkakshus? Wingårdh, någon?

2009-12-08

Bourgogne vs. Piemonte - Systembolaget gör något bra!

Systembolaget förknippas sällan med positiva saker hos mig. Halvtorftigt urval av intressanta viner - men gigantiska volymer BiB, brödköer i minusgrader för att få tag i någon av de flaskor som säljs, mm. Det positiva är valda delar av personalen på Regeringsgatan och Fleminggatan. Och så tillfällen som detta.

Denna måndag utspelas en kamp mellan Miran och Josef. Vapnen heter Nebbiolo och Pinot Noir och domarna i kampen är provarna. Av de åtta vinerna är fyra Piemonte från Miran, och fyra Bourgogne som Josef valt ut, i en flight. Let's go!

Inget av vinerna är speciellt kraftigt eller djupt i färgen så jag skippar det, men Vin 1 har en dragning åt det blåröda hållet. Pinotfrukt med krydda står det i blocket. Jordgubbar som får sällskap av lite mörkare frukt ju mer luft vinet får. En del örter och pepprig krydda. Bra längd och struktur med sandiga tanniner. Hög syra, som nästan tar över lite mot eftersnmaken som drar åt lingon. Ett bra vin, som är på tok för ungt. Inte någon topplacering för mig ikväll. Min gissning blir en Bourgogne från 2005.

2005 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées. Sådana har jag några liggande som jag inte tullat på ännu. Ingen brådska med det.

Vin 2 drar mer åt det röda hållet och har antydan till tegelkant. Härlig ljus söt frukt med hallon i framsätet. En del balsamico och lite julkryddor. I smaken är det rejält med tryck, och det drar det mer åt söta skogsbär med lite tobak. Bra balans med syror och sammetslena tanniner som inte känns besvärande trots att de biter ifrån rejält. Den generösa frukten övergår i en lång, lång eftersmak som är underbar. Detta är en ung barolo, gissningsvis från 2004. Jag gissar modernist, men Anders bredvid protesterar och säger traditionalist. Riktigt bra kvalitet i alla fall, och den klockar in på en 3:de plats för kvällen hos mig.

2004 Vietti Barolo Rocche. Två av två gissningar, så nära jag kan komma. En modernist, som gjort detta vinet på traditionellt sätt utan nya fat. Här har jag också en flaska liggande, tack för det förutseende inköpet.


Det tredje vinet drar åt blåviolett igen. Komplex doft av solvarma jordgubbar och syrliga lingon tillsammans med kryddor, kaffe och lite kött. Då vet vi i alla fall vilken druva och region vi är i. Underbart välbalanserat i munnen med fin slank frukt, men där syrorna och tanninerna finns med, men inte sticker ut. Ett mycket gott vin. Måste vara Bourgogne, och det är så bra så jag gissar 2005 igen. Min favoritbourgogne för kvällen.

2006 Domaine Armand Rousseau Chambertin. Bra vin för att vara en mellanårgång, men smakar det så kostar det. Närmare 1600:- när det såldes.


Vin fyra är lite mörkare än de andra och drar åt det blåröda hållet igen. Doften är för mig ordentligt sluten, och jag lyckas inte få ut mycket mer än lite mörk frukt och krydda. Anders bredvid har tydligen ett bättre glas som bjuder på mer. I smaken är det syrligt och inte samma kraft som övriga viner. Ljus frukt och viss tobak. Efter ett tag, och när det avslöjats vad det är, börjar det släppa på lite mer: bären blir rödare och drar åt lingon i eftersmaken. Men när jag ska gissa, så kommer jag till en ung barolo och drar till med 2005. När vi väl får facit, så inser jag ju hur fel jag har, och bannar min egen dumhet.

2005 Henri Gouges clos des Porrets, Nuits-St-Gorges. När man har facit i hand är det ju uppenbart inte en barolo. Men det var slutet, och i konkurrensen inget vin som gjorde något avtryck den här kvällen.

Vin fem är brutalt. Lite mörkare färg och dragning åt rödbrunt. Mörka röda kryddiga bär - söta skogsbär, en del lösningsmedel och rosor. I munnen är det sötfruktigt med tanniner som nästan tar över och agerar ganska uttorkande. Det finns bra syror och ganska generöst med frukt som ger en ganska lång eftersmak, men tanninerna! De är för kraftiga även för mig. Anders hävdar att det måste vara en snabbmognad 2003a, och jag håller med.

2004 Luigi Pira Barolo Vigna Rionda. En 2004 med de tanninerna? Välkommen upp på läktaren.


Satan i gatan vad gott. Vin sex är lysande! Färgmässigt likt femman, men med en komplexare doft. Mörk söt röd frukt, och en del lösningsmedel, mandelmassa och rosor. Samma sak i munnen. Rejäl oumpf och kraft i frukten, som mest består av av hallon, björnbär och blåbär. Viol och tobak kommer till. Allt snyggt sammanhållet med en bra syra och fina tanniner som nästan smeker gommen. Det är kraft och balans, kombinerat med syrlighet som gör det urgott. Jag behöver knappast nämna att eftersmaken ringer kvar länge länge. Detta är en barolo, och kvällens vinnare för mig. Fortfarande ung, så uteslutningsmetoden säger väl 2004.

2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco. Jag blir glad när jag förstår vilket vin det är, eftersom jag även här har ett par flaskor liggande - efter brödköande och dagen efter skickat syrran till Göteborg för att köpa flaskor som stod kvar där. Detta är ett lysande gott vin och rykten om stängt och tunnlar kommer på skam. Visst blir det bättre, men det är ingen skam att ta en nu. Det är snarare njutning att ta en nu.

Sjunde vinet har det inte lätt att komma där det kommer i ordningen, men gör ett lysande jobb. Doften ger mig ljus röd frukt och en del krydda. Smaken kombinerar in lite skogsbär och viol. Bra kraft i frukten och, jag vet att det blir tjatigt, men snyggt ihopsatt och välbalanserat. Syror och tanniner på ganska hög nivå, men all frukt behöver det. Det är riktigt gott, och jag håller det som näst bästa vinet ikväll. Med lite uteslutning på vad jag gissat tidigare så är jag ju ute och cyklar i Bourgogne. Men det är såklart en barolo, en bra barolo. Som jag dessutom smakat tidigare, men det visste jag inte.

2004 Mario Marengo Vecchie Vigne Brunate. Onekligen ett lysande gott vin, men mer eller mindre omöjligt att få tag i.

Nu kommer det äldre inslaget i provningen. Vin åtta är transparent utspädd coca cola i färgen. Doften bjuder på julmust, kaffesump, buljong, läder och söta kryddor. När vi pratar frukt hittar någon russin, men jag känner inte någon frukt alls. Smaken kopierar doften ganska bra, men med ett ytterligare inslag av hasselnötter. Tanninerna har åldern tagit hand om, medan syrorna sitter i och gör det läskande. Ganska bra kraft i vinet för åldern. Detta är gott, och intressant. Mer intressant än gott i min bok, då jag vill ha en del frukt kvar. Min enda referens är några gånger jag druckit gammal Bourgogne som smakat så här, så gissningsvis tidigare delen av 70-talet.

1978 Joseph Drouhin Chambertin-Clos de Bèze. Bra årgång, men inte riktigt min cup of tea.

En riktigt rolig och intressant provning, och ett av de få inslagen i Systembolagets verksamhet som jag kan uppskatta. Trevligt att diskutera vinerna tillsammans, och det är alltid kul att prova blint.

Tyvärr är inte bildbehandlingsprogrammet med mig idag, så ni får hålla till godo med dessa bilder som de är.

2009-12-06

2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello

Sydfrankrike strikes again! Nu i formen av en om busigt trevlig Vacqueyras. 2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello har provats för drygt ett år sedan, och nu ska vi få se vad den kan göra tillsammans med en viltgryta fylld med trattisar.


För er som inte läst om producenten innan så låter han namnet på vinet variera mellan sina tre döttrar. 2005 heter Doucinello, 2006 Azalaïs och 2007 Floureto. Traditionell GSM enligt modellen 70/20/7, och för att få matten att stämma och flaskan fylld hela vägen upp även 3% Cinsault.

Doften skickar hem mig till Allaboda! De mörka körsbären och morellerna från grannens trädgård (vi hade mest trista äpplen hemma). Men sedan ett rejält besök i föräldrarnas stall med läder, rostiga spikar och sten. Vi hade ingen som rökte pipa hemma, men tobak lyckas vinet prestera också.

Smaken skiljer sig inte från löftet från näsan. Mörk frukt som känns lite "bråkig" med järn, sten och läder. Vinet är kanske inte det koncentrerade kraftpaket jag drack igår, men det fyller ut bra. Tanninerna har slipats ned lite och är snällare än senast jag provade, men syran sitter i och det är en härlig struktur i vinet. Det är långt ifrån en insmickrande sötfruktig lättdrucken syd-rhônare, utan bjuder på en hel del motstånd.

Jag gillar det skarpt. Det är lysande till maten, och jag kan bara hoppas att våra vänner på monopolet SB bestämmer sig för att ta in 2007an. Södra Rhône och 2007 brukar ju sjunga ganska bra tillsammans. Annars kanske importören skulle kunna tänka sig att lägga det i Beställningssortimentet. Det finns garanterat många som skulle vilja dricka det.

För övrigt så vill jag rekommendera alla att undvika Euroteam. Det stavas problem.

2009-12-05

Las Flors de la Pèira 2006

Lamm med vitlök och rosmarin kräfva dessa drycker.

Efter en diet bestående av Tapas och Priorat så känns det skönt att komma tillbaka till Frankrike. Till lamm där halva kryddträdgården fått sätta livet till så ska väl södra Frankrike och lite GSM sitta som gjutet.


La Pèira en Damaiselas historia börjar egentligen så sent som 2004 då musikern Rob Dougan köpte marken och bestämde sig för att göra ett vin som skulle kunna mäta sig med de allra bästa. Gamla stockar, lågt skördeuttag mm. skulle göra tricket. Om man läser var kritikerna har sagt om vinerna så verkar det som de är en bra bit på väg redan nu. Här kan man t.ex. läsa vad Advokaten tycker om kvällens vin. Borde duga till lamm en fredagkväll.

Las Flors de la Pèira har GSM-fördelningen 45/35/20 och kommer från appellationen Coteaux du Languedoc Les Terrasses du Larzac. Färgen är djupt mörkt rödblå. Tänk svartvinbärssaft. Nästan outspädd sådan.

Doften direkt efter öppnandet ganska sluten, men efter någon timme i karaff så bjuder den till. Stor mörk frukt, en hel del skitig, stallig funkighet, kryddor och örter i mängder för att avsluta med lite salmiak. Redan doften ropar på lammet.

Kraften från doften kommer igen i smaken. Det fyller ut ordentligt i en koncentrerad smak av mörk frukt, som stöttas upp av en hel kärve örter, där även en del blommiga toner kommer med. Kraftiga tanniner ger vinet ett stramt intryck och både en känsla och smak av mörk bitter choklad (och salmiaktabletter) i eftersmaken. Och det är ett positivt uttryck för de som eventuellt skulle tvivla på det. Varje sipp ger nya intryck av olika frukter, kryddor eller en ton av stallighet. Detta är ett komplext vin med rejäl kraft som håller ut i en lång, lång eftersmak. Bra syror och en viss mineralkänsla gör dock att det inte känns tungt. Riktigt gott!

Det är dock så mycket kraft att det tar över lite i förhållande till maten. Istället för rostade rotfrukter med timjan, borde vi haft en krämig potatisgratäng med vitlök till lammet. Då hade det varit perfekt. Nu blev det faktiskt ännu bättre till osten efter maten.

Kul att testa, gott att dricka, och undra vad det blir av detta vinet med några år på rygg. Och av producenten med några års erfarenhet till under bältet.

2009-12-01

Eftermäle - Barcelona


Stämningen på Camp Nou var obeskrivlig. Bara känslan när man först tittade in under uppvärmningen, och kände förväntningarna från 98 000 personer var värd entrén för de som vill prata prisvärde.

Och det framgick ganska tydligt att man inte var överförtjust i centralmakten, vilket ju Madrid är en symbol för.


Sedan kom den svenske frälsaren och den spanska gubben intill, som mest ropat "puta" de första 50 minuterna, gav mig en kram.

Jag vill dock passa på att varna alla för Euroteam, som inte levererade några biljetter till oss. Eller till två andra svenskar på samma hotell. Frågan är hur många de lurat? Nu pratar vi polisanmälan för att få tillbaka pengarna. Är det någon som vet om Baltic Inkasso har en filial i Norge, där Euroteam håller till?