2010-01-30

DN och Vinkultur

Jag blir deprimerad när jag av misstag lyckas surfa in på DNs dryckessida, dominerad av Bengt Göran Kronstams artiklar.

Efter att ha läst den lysande artikeln om Bourgogne i förra veckans SvD, så ser man ett annat fokus från DN. För er som inte redan läst artikeln i SvD, gör det. På ett mycket vackert och inspirerande sätt beskriver Carl-Johan Malmberg (på Kultursidorna) området, vinet och sin relation till det. Så kan man skriva om vin.

Men man kan också göra som DN. Där lyckas man dominera sidorna med orden Fynd, och Box. Och man lyckas till och med kombinera ihop det med ordet Boxfynd. Texterna och rekommendationerna handlar i princip om hur man kan få ett korrekt vin för så lite pengar som möjligt. Vad sägs t.ex. om en heltäckande provning av alla boxviner?



 för att skona läsaren ringar jag bara in en bråkdel av alla upprepningar av fynd

Finns det verkligen inget mer spännande man kan skriva om vin i DN??????
Man behöver såklart inte skriva om de finaste vinerna, men kan man t.ex. inte åtminstone börja skriva om vad man får om man lägger till 20 kr för att byta upp sig från Claude Val för 59:-, eller vad som helst som kan stimulera ett intresse för vin.

Undrar om det snart blir samma stuk på matsidorna? Visst har jag sett artiklar om budgetmat, men ofta handlar de om nya spännande recept. Men jag delar med mig av lite tips på artiklar:

Falukorvsfynd - här är den billigaste korven du inte blir sjuk av

Bli mätt för under en tia

Test av nudelpåsar


2010-01-29

Domaine du Pégau och Laurence Féraud

Jag är inte ensam om att vara svag för Pégaus viner, och det är med stor förväntan jag ser fram emot att Laurence kommer till Stockholm för att låta oss prova.

Som jag skrivit om tidigare gillade jag Pegau redan innan jag smakade det, och än mer efter. Jag har inte provat så många årgångar, men det jag provat har jag verkligen uppskattat. Och den här torsdagen visar Laurence upp sina senaste alster.


Vi börjar med den vita 2008 Châteauneuf-du-Pape Blanc gjort på 60% Grenache Blanc, 20% Clairette, samt Rousanne och Bourboulenc. En doft av vaxad citrusfrukt, med en del krutrök och mineral. Ger en lite fet munkänsla där frukten matchas med någon pepprighet och lite hetta. Ganska aromatiskt, och med en OK syra är det ett helt OK vin. Min erfarenhet från vita C9dP är dock väldigt liten.

Sedan den första röda flighten. 2007 Pegovino som inte görs av Pégau, utan är Sélectionné Laurence Feraud, dvs Laurance väljer ut vin hon tycker är bra och blandar ihop en cuvée. Gjort på 50/50 Grenache och Syrah från området runt Nimes. Vinet har en bra 07-frukt med röda körsbär och mörkare inslag. I munnen är vinet väldigt snällt och lättdrucket. Lite monolitiskt utan speciellt mycket komplexitet, men med en OK längd, är det ett lättdrucket instegsvin.

2007 Plan Pégau är till 50% gjort på druvor som kommer utanför appellationen C9dP, samt den del man enligt vinlagarna måste ta bort ur skörden. Resten av druvorna köps in, och totalt är det 60% Grenache, 10% Syrah, plus ett gäng andra druvor där till och med Merlot ingår till liten del. Vinet görs på Domaine du Pegau och klassas som VdT. Nog med fakta. Det är ett litet steg upp från Pegovino, med lite mer stuns i frukten och lite mer struktur. Dessutom lite bättre syra som gör det ganska gott. Återigen, ett ganska enkelt vin utan större komplexitet.

Det sista vinet i flighten är 2007 Côte du Rhône Villages Seguret. Ett snäpp till upp, med en mer komplex doft där även örter och lakrits finns med förutom den numera klassiska rena frukten från 07. I munnen är det gott, med en munkänsla som bjuder på en del mjuka tanniner. Gott nu, men kan nog till och med sparas något år.

Nämnvärt, och värt all uppmuntran är att dessa vinerna är buteljerade med skruvkork. Perfekt för viner som ska drickas unga.

Sedan kommer den första salvan från det tunga artilleriet som man kommit för. 2006, 2007 och 2008 (från fat) av Cuvée Reservée, samt 2007 Châteuneuf-du-Pape Selection Laurence Feraud.

2007 C9dP Selection Laurence Feraud, är gjord av en annan vinmakare där Laurence bidrar med råd, och ett starkt varumärke. Så starkt att den ofelbara mr Parker gav vinet en högre poäng under hennes namn än när han provade ursprungsvinet. Vinet bjuder på en oerhört kraftig ton av stall och läder och andra animaliska toner, förutom mörk frukt. Vi diskuterar frågan om brett, men Laurence säger att doften kommer från de 10% Mourvedre som ingår. Fyllig smak av mörk frukt, stall och charkuterier, tillsammans med en del örter. Tanninerna stramar upp munkänslan på ett bra sätt i eftersmaken. Kan mycket väl lagras ett par år.

2006 Cuvée Reservée har jag druckit förut, och den gör mig inte besviken nu heller. Mörk frukt, tobak och läder, stall. Öppen inbjudande doft, och även i munnen bjuder det till. Fyllig frukt och en liten stramande munkänsla, med bra längd och struktur. Skitgott redan nu. Finns förövrigt till ett mycket bra pris på Millesimes.

2007 Cuvée Reservée ska buteljeras om en vecka, men vi får prova nu. Ett större vin är 2006, med renare sötfruktigare kirsch. En härlig kryddighet. Vinet är lite slutet först men öppnar sig glatt i glaset och doftar underbart. I munnen är det en hel del tanniner som stramar upp den rena babyfeta grenachefrukten. Jag tycker mig ana mer stallighet och mer brett i denna än i 2006:an. Detta är ett mycket bra vin, som dock nog behöver lite tid innan det är helt uppe på banan. Men å andra sidan är det inte ens buteljerat.

2008 Cuvée Reservée förstår jag inte. Men jag har ingen erfarenhet av att dricka fatprov så det är kanske inte så konstigt. Jag har ingen aning vad som ska komma av detta. I doften känner jag bara av mina gamla ölresor från tiden på LTH då jag tycker det luktar malt. Jag kan bara ana mig till frukten. I munnen finns frukten förvisso, med en hel del tryck till och med, plus bra syror och unga bråkiga tanniner, men det känns inte som det sitter ihop. Det ska ju inte buteljeras än på ett bra tag så vi får se vad som kommer ut på andra sidan fatet.

Nu brakar det lös i ett crescendo:

Cuvée Laurence görs det åren det inte blir någon da Capo, och är på samma frukt som vanliga cuvéen. Skillnaden är att den får 18 månader till på fat, och därmed lite mer syre och snabbare åldrande. Ett vin gjort för att drickas ungt.

2004 Cuvée Laurence ger mörk söt frukt och en del balsamico. Det fyller på med torkade russin och fikon och lite oxiderade toner. Bra kraft i frukten, läskande syror och en del tanniner som stramar upp och ger struktur. Lägg på toppen av det lite diskreta mognande toner av svamp så har du ett riktigt gott vin.

2005 Cuvée Laurence är sluten direkt ur flaskan men öppnar snabbt upp sig i en kanonad av mörk frukt, stall och örter. I munnen är viner fylligt med silkiga tanniner som riktigt smeker gommen tillsammans med all frukt. Det kombinerar kraft med en lätthet och struktur, samtidigt som det har en komplexitet som spelar med långt ut i eftersmaken. Ett riktigt riktigt bra vin, och det bästa. Så här långt.

2007 da Capo. Vinet jag drömt om och längtat efter. Inte buteljerat ännu, utan från ett fatprov. Jag har skyhöga förväntningar, liksom alla andra närvarande. Vinet sjunger verkligen i glaset (när vi får låna ett riktigt Riedel glas). Den mörka söta frukten finns där. Men även noter av örter, sadelläder, chark, osv. Stor komplexitet, men även kraft redan i doften. I munnen bjuder det på lager efter lager av koncentrerade smaker. Olika sorters röda och blå/svarta frukter följs av lite köttiga toner, följt av lite ljusare frukt, för att återkomma med lite örter, och så håller det på tills det efter en lång stund klingar av med en lakritston i eftersmaken. Stor kraft och komplexitet, men ändå så lätt och elegant i munnen att det aldrig känns tungt. Att det nästan har 16% alkohol tänker man inte på.

Jag ska inte säga att vinet är allt jag förväntat mig, för då hade det nog varit utomkroppsligt, men det är ett stort vin. Otroligt gott, och har lagt ribban för 2010 års vinupplevelser på en hög nivå. Tack Origo och Laurence för en mycket trevlig kväll.

PS. Tack Miran för hjälp med bilder

2010-01-23

Roagna Barbera d'Alba 2004

Nu förstår jag kommentaren "Jag har inget att ta på mig" från någon framför en överfull garderob. Trots några hundra flaskor att välja mellan känns det ofta som om jag inte vet vad jag ska dricka. Mycket vill jag vänta på för att det ska mogna. Det här vinet kan säkert också bli intressantare om några år, men det är gott här och nu.

På Bristlys provning med Luca Roagna fastnade jag för deras Barbera, så jag passade på att beställa hem ett gäng flaskor. Och en fredagskväll är ett ypperligt tillfälle att ta den första, i lugn och ro till mat.

Roagna Barbera d'Alba 2004 har först en liten slapp sötfruktig doft och smak efter en pop n' pour. Efter en halvtimme i glaset har vinet stramat till sig och är mer som jag kommer ihåg det. Mörk, dov återhållen frukt, men även en del toner av läder och jord i doften. Jag hittar även lite violer, och hade det varit blint kunde jag mycket väl gissat på Nebbiolo. Härligt att dofta på, och ganska atypiskt för de Barbera jag druckit innan, som till stor del innehållit en del rostade fat.

I munnen biter de härliga syrorna i kinderna, när vinet verkligen ber om att få krämig mat som partner. En smak av mörk frukt - blåbär/björnbär/körsbärshållet, i en ganska stram kostym. Det finns en del tanniner, om än ganska snälla. Eftersom den enda ek som släpps in hos Roagna är korkerk, och den i lagrats i stora bottis så måste tanninerna kramats ur skal och kärnor under den långa macerationen. Över 40 dagar har jag förstått. Också ett sätt att göra en Barbera. Roagna non cambia

Mot slutet, när eftersmaken tar över för att sedan sakta klinga ut, tillkommer en del salmiak. Jag funderar på om det är smaken eller den småsträva munkänslan som får mig att tänka på salmiak. Vi pratat de gråbruna tabletterna som fanns på rullar, för ganska många år sedan är jag rädd.


Det här är ett urgott matvin. Härlig balans och struktur, en del komplexitet och längd. Om än inte något stort vin, så gör det sig bra till fredagens kyckling med parmaskinka och färska örter. Dessutom har det endast snälla 13.5% alkohol, vilket uppskattas. Nu har jag något att dricka som jag inte tänker vänta på!

Den här ljuset brinner för Linus Wååk, och hans familj.
Mångas tankar är med dem.

2010-01-20

Hur hanterar man en tragedi?

Läser med tårar i ögonen om det som hänt Martin och hans familj. Deras tonåriga son, Linus Wååk, omkommer i en tågolycka. Förstår inte hur man orkar ta sig igenom det. Fast man måste såklart. På något obegripligt sätt.

Jag är imponerad av hur du hanterar det Martin, och jag önskar jag kunde hjälpa er. Just nu sänder jag bara mina varmaste omtankar till dig och din familj. Jag hoppas vi ses snart, när ni tagit er upp ur den djupaste delen av avgrunden.

För de som orkar läsa den hjärtskärande berättelsen så finns den imponerande starkt nedtecknad.

Detta får mig att längta efter att få träffa syrran som kommer hem från Latin Amerika ikväll.

2010-01-18

Höjden av orättvisa

Nås idag av ett otroligt sorgset besked. Det man aldrig tänker ska hända, händer. Så orättvist livet kan vara. Martin, med familj, jag känner med er och kan inte ens föreställa mig hur ni har det. Ni ska veta att mina tankar är med er. Teodicéproblemet blir smärtsamt aktuellt.

-----------------------------------------------------------
Kylskåp och vin
Det känns måttligt inspirerande att skriva om gårdagens vin, men jag är nästan skyldig Simon det, och texten var klar.

Steget mellan att göra kylskåp och vin är ibland kortare än man tror. På en av mina resor till Singapore, pratar jag med Simon, en Aussie boende i Singapore, ansvarig för produktutveckling av kylskåp i Asien. Vi kommer in på vin, som jag ofta har en tendens att göra, och får veta att Simon gör sitt eget vin.

Eget vin? Det visar sig att Simon och hans bror köper in frukt i Barossa, som de sedan vinifierar själva. I garaget, mer eller mindre, förstår jag. Bolaget heter Terrastone och vad jag förstått så gjorde de sitt första vin 2005. Jag får en flaska av The Sarah 2005, av deras begränsade första upplaga, att ta med hem. Och den måste såklart smakas.



100% Shiraz, ett år på nya amerikanska fat. En medelfyllig färg, där man trots allt ser igenom glaset, med en blåviolett ton. En doft som förvånar mig. Hallon, röda vinbär, blyertspenna en del läder och lite mint. Jag hade förväntat mig en mörk fruktbomb, men det här doftar nästan svalt, och påminner mig en hel del om Pinot Noir. Hmmm. En rätt trevlig doft när allt kommer omkring, om än inte riktigt vad jag väntat mig.

I munnen så håller det inte riktigt vad näsan lovar. Ljus röd frukt, men hallon i täten, finns där. Men inte så mycket mer komplexitet än så. Smaker håller ut i en ganska lång eftersmak, efter en kort dipp mitt i. Det är, återigen förvånande, ganska höga läskande syror. Det som saknas är dock lite struktur och tanniner. Det blir nästan lite saftliknande i sin munkänsla. Det påminner mig lite om Pinot även här, fast med lite avsaknad av struktur och komplexitet.

Med detta sagt, så är det inte alls illa. För en kylskåpskille. Ska bli kul att se vilka viner Simon kommer att åstadkomma framöver. Men "Don't Quit your day job. Yet."

Det är dock lite svårt att koncentrera sig på vinet så här dag två. Ett glas vin känns ganska banalt när en väns liv har vänts totalt upp och ned.

2010-01-16

Matteo Correggia Roero 2006

En vacker halvtransparent röd-violett färg, men en aning till tegeldragning i kanten. Lägg till en härlig doft och drickbarhet och du har ett kvällens matvin.

Matteo Correggia har jag ett lite speciellt förhållande till sedan besöket i somras. Ikväll dricker jag deras Roero 2006, som jag druckit förut och Finare Vinare provat för drygt ett halvår sedan.

Det här är ett ganska slankt, syrligt vin, med en del sandiga tanniner som ger det en ganska bra struktur. Det gör sig alldeles utmärkt till mat, även om det absolut går att dricka på egen hand.


Doften är precis som jag vill ha den. Ljusa röda bär, nypon, rosblad och lite mandelmassa. Jag tycker mig redan hitta en del mogna toner som tryffel, och kanske lite bitter mörk choklad. Härligt doft, även om det inte är någon "kvast" av kraft och dofter som står ut ur glaset.

I munnen tycker jag det bjuder på lite mer stuffing än det gjorde för ett tag sedan. Den röda frukten är där - hallon och röda vinbär. Nyponen finns kvar, och det ligger lite rosor på ytan och simmar runt. Höga läskande syror, och tanniner som stramar år när eftersmaken klingar av (efter inte alltför länge).Skär igenom en krämig mat perfekt.

Jag tycker det här är skitgott på ren svenska. Det är inget stort vin och inget mästerverk. Men som ett vin en mulen lördagskväll till en svamplasagne är det lysande. Den har det mesta som en bra Barolo har, eller kanske mer av en Barbaresco, fast lite mindre av allt.

Correggias Roero är gjort på 100% Nebbiolo, tolv månader på använda fat, och i ståltankar i ytterligare åtta. Systembolaget säger fortfarande att det är 2006 (i beställningssortimentet) medan Bristlys hemsida är lite tunn på information. Själv skulle jag nog passa på innan det är 2007 som kommer, då jag gillar denna bättre. 159 kronor kostar kalaset.

2010-01-15

Tiotusenmetersklubben

Det är inte den fantastiska upplevelsen man hoppas på, men det finns å andra sidan en del som är njutbart. Men det beror såklart på vilka man åker med.

Denna gången åkte jag med Singapore Airlines, från Singapore till Frankfurt. För att kunna jobba när jag kom till Singapore 06:00 lokal tid, åkte jag businessclass, vilket ju då lyckosamt nog även gäller hemvägen. Hur är det då att äta och dricka gott på tiotusen meters höjd? Jag vill inte låta bortskämd, men klart överskattat.

Då ska ändå nämnas att Singapore Airlines är ett under av trevlighet, utbud och service. Under hela resan så tilltalar de mig vid namn, och frågar om de kan hjälpa mig med något. När man flyger med Ryan Air känner man sig som boskap, och med SAS får man be om ursäkt om man vill ha ett glas vatten.

Det börjar med ett glas champagne innan take-off. Inte för att jag egentligen vill ha champagne just då, men jag måste ju ha underlag för den här posten. I’ll take one for the team. I ganska höga provrörsformade glas kommer det in. Charles Heidsieck Brut Reserve NV. Jag får en doft av citrus, bokna äpplen, en del bröd och någon söt ton som av ljus sirap. Ganska trevligt faktiskt. Glaset är OK utformat, och det går faktiskt att lukta sig till vad som finns i. När jag smakar blir det lite av en besvikelse. Det finns frukt, men den dör ut ganska fort och övergår i en liten bitterhet, som nästan blir metallisk i eftersmaken. Syran känns också lite svag och på villovägar, så vinet är totalt sett ingen njutning att dricka. Det har inte riktigt den balans man kan önska. Jag sitter princesslikt på en ärta i stolen, och dricker inte ens upp det.

När vi väl är på marschhöjd kommer drinken vi beställde innan start. Jag skippade allt vad Singapore Sling heter, men ville prova en August Kesseler Riesling Kabinett 2007. Nu kommer vinet i lägre provrörsformade glas, plus att vi befinner oss väl på en 10 000m, och sinnena tappar en hel av sin skärpa. Det gör att vinet inte doftar mycket alls. Jag lyckas få det till någon typ av tropisk frukt, som persika, men det är inte lätt att lura många aromer ur det glaset. En klunk kan man dock lätt åstadkomma, och den bjuder på söt och ganska frisk frukt. Gröna äpplen, persika, lite päron/piggelin. Det drar dock åt ett ganska sött håll, samtidigt som syran är lite låg för att det ska bli som t.ex. Zillikens husriesling hemma. Ett helt OK vin, men inte mer, och det får funka till förrätten som är en liten laxsallad.



Sedan kommer vi till huvudrätten, som är en helt ok stekt kyckling med svampsås, grönsaker och potatismos. Så bra nu uppvärmd mat blir på en mils höjd. Jag valde bort att prova 2005 Château Baret, för att istället ta ett glas 2006 Rive Barbera d’Asti Il Cascinone Araldica. Trots de usla glasen , finns det en tydlig doft av söta blåbär och björnbär, och en del tobak och kryddor. En riktigt trevlig barberadoft – efter omständigheterna. Mycket gott, med söt mörk frukt med en hel del tryck i, och höga syror som gör det läskande och gott. Det är lite svårt att plocka ut alla delar i den här miljön, men det är riktigt gott och gör ett bra jobb till maten.


När det sedan vankas ostar mm, så struntar jag blankt i dem. Även deras 2003 Graham’s Late bottled vintage port får stå åt sidan. Jag har sett vad som serveras i Första Klass, och efter lite flirtande med flygvärdinnan så smyger hon till mig ett glas Cos d’Estournel 2004. Men jag fick inte berätta för någon.


Detta lilla glaset bjuder på en hel del oförlöst kraft. Doften ger mörk frukt av cassis och björnbär, men framförallt en hel tobaksbutik med cederträ och tobak. När jag smakar på det så känns det som om det finns en hårt tvinnad och tillbakahållen frukt av cassis som inte kommer loss. Smaken domineras av det mörka laget och i eftersmaken ger det nästan en bläckig smak och känsla. Tanninerna är ganska brutala och håller allting i ett järngrepp – inklusive gom och tänder. Det känns att det finns potential, men nu är det för ungt. Flaskorna hemma ligger tryggt ett par år till. Men man kan ju ha tråkigare på 10 000 meters höjd.

Sedan känner jag mig ganska nöjd med provandet, och övergår till deras urval av olika kaffe och te. Jamaican Blue Mountain får stå åt sidan för en Brasiliansk Bourbon, för att sedan prova följas av kinesiskt jasminte, och en Oolong. Så gott har jag inte druckit sedan kaffeprovningen.

Det är onekligen en trevlig upplevelse att flyga business med Singapore Airlines, jämfört med många andra flygbolag. Och servicen och mat är givetvis mycket bättre än vad man får i Economy, för att inte prata om ur papplådan hos SAS. Men i termer av att verkligen kunna njuta av maten och vinet, i en trång, brusig kabin, i dåliga glas, med försvagade smak- och luktsinnen, så är det knepigt. Klart bättre än alternativen, men inte något att sträva efter i sig.

Och jag inser när jag skriver detta att jag låter som prinsessan på ärten. Klagar på småsaker när jag har det rätt bra egentligen. Nämnde jag att jag har sovit dåligt i natt på planet, trots fällbart säte?

2010-01-12

Saint Cosme Châteauneuf-du-Pape, 2004

Bistro du Vin ligger ett kvarter från hotellet i Singapore, och har en vinlista som lockar till besök. Många viner på halvflaska, vilket uppskattas. Om man, som nu, köper en hel flaska får man den gärna med sig hem och kan även prova dagen efter.

Från Saint Cosme har jag tidigare druckit en mycket god 2007 Valbelle, jag tror mig dock ha läst någonstans att vinerna utan "Château" på etiketten är de som är gjorda på köpta druvor. Just Saint Cosme Châteauneuf-du-Pape 2004 är gjort på 60% Grenache och 40% Mourvedre från La Crau och Valari. 18-24 månader på begagnad ek. Långt ifrån deras prestigeviner, men ska bli kul att prova.

Familjen Berroul har varit förknippat med Saint Cosme sedan 1490 - 14 generationer. Det måste vara svårare att byta inriktning där än för Victoria att abdikera! Vinmakare sedan 1995 är Louis Berroul, undrar vad hans barn ska syssla med?


Den första sniffen bjuder på mörk röd frukt, som drar lite åt cassis. En del läder kommer till, men det känns ganska slutet. Efter någon timme i glaset bjuder det på mer frukt, där krossade hallon tillkommit. Det mörka lädret har fått sällskap av lite skogsvegetation, kryddor och tallbarr. En del lakritstoner kommer fram efter hand, och dag två är de riktigt tydliga, då även en del söta skogsbär kommit till. En mörkt, dov, kryddig doft som är riktigt trevlig att sitta och sniffa på.

I munnen är vinet förvånansvärt slankt till att börja med, det får dock mer och mer kraft med tid i glaset, och dag två har det fyllt ut ordentligt. Smaken av vinet är tyvärr inte lika komplext som doften lovade. Hallonen är de som får representera frukten, och de ledsagas av en hel näve salmiaktabletter. Lite körsbär också, kanske. Strama tanniner håller vinet i ganska hårt grepp, och gör tänderna (skönt) sträva. Trots sandpapperskänslan är det gott att dricka, och jag sitter nästan och smackar när den sista eftersmaken försvinner ut (vilket inte tar allt för lång tid) i en blandning av salmiak, lakrits och skogsbär.

Det här är klart charmigt, om än inget stort vin. Några år till hade inte skadat, men man tar vad man får.

Jag ser mycket hellre Vickan abdikera än att Berroul slutar göra vin!

PS. Vår idol är igång och skriver om Claude Val, igen..

2010-01-10

The Lines Brunch @ Shangri La

Glöm scrambled eggs och torr bacon under värmelampa. Det är så här man gör en brunch.

Detta är matens motsvarighet till PPM-valet. Men istället för 500 obskyra fonder, finns här så mycket olika sorters kök och mat att välja mellan att man nästan blir förvirrad. Allting är underbart fräscht och gott, och man känner sig nästan smutsig efteråt, och i vilket fall lite lätt däst. Du är vad du äter skulle kunna rada upp de tallrikar man klarat av - och man skulle skämmas. Och sedan gå och hämta en till.

Upplägget är enkelt: En buffé med flera stationer där kockar  lagar mat - olika typer av kök - medan man väntar, och en bar med fritt flöde av juicer, sangria och spritzer (om man inte tar champagneversionen). Trots ett allvarligt försök lyckas vi nog bara ta oss igenom hälften av de olika stationerna. Den självklara starten är fisk och skaldjur. Ostronen öppnas på beställning, hummern är delad och klar - om man inte vill äta det krångliga så kan man koncentrera sig på bara klor. Lägg till musslor och kungskrabba, och första stationen får ett par besök.

Skaldjursstationen

Sedan måste man besöka sushistationen där de skär upp sashimi på beställning, eller gör sushi och rullar enligt önskemål. Behöver jag nämna att tonfisken är så färsk att till och med Roppongi skulle rodna. Jag gör inte bara ett stopp här utan det blir ett par vändor.

Tonfisksashimi på väg

Vart man sedan tar vägen är lite av ett dilemma. Den japanska nudelstationen där man kan välja vad man vill ha i sin Wonton-soppa är värd ett besök. Men det är å andra sidan även den kinesiska dim-sum stationen. Både levererar nylagad färsk mat som är något av det bästa jag provat i respektive klass. Värmelampor finns inte riktigt med i upplägget.

Wonton, med anka



Vilken Dim-Sum önskas?

Sedan har vi den indiska stationen med maträtter jag inte ens vet namnet på, än mindre ingredienserna. Jag måste bara prova! Och Satay-spetten med jordnötssås är underbara. De med lamm är lite godare än de med kyckling eller nötkött. Givetvis görs de löpande och ligger inte och väntar mer än några minuter efter att det tagits från grillen.

Satay

Vi ska inte glömma de europeiska inslagen, där den koloniala historien visar sig på den engelska stationen med rostbiff och smördegsinbakat lamm. Strax intill ligger den italienska, där deras prosciutto e melone, har en melon som slår allting jag ätit i Italien. Av överlevnadsskäl undviker jag gåslevern.

Lite rostbiff?

Jag har nu missat att beskriva ett par stationer, men det kan ju bero på brådskan att hinna till desserten och glassen. Vi pratar en vägg av olika desserter; creme brulée, Tiramisú, bananpannkakor, pannacotta på grönt te, mango- och chokladmousse, osv. Nämnde jag stationen som gör pannkakor och våfflor enligt order? Eller den med glass? Mangosorbeten är len och smakrik, medan kokosglassen är "to die for". Och någonstans här känns det som om man ligger i riskzonen att ramla ihop i en liten hög. Inte så liten kanske, när jag tänker efter.

Efterrättstallrik. Den första.

Chokladfontän kanske?

Det här är en matupplevelse utöver det vanliga. Alla bruncher jag provat i Sverige bleknar i jämförelse. Det är som Ljungskile mot Barcelona. Jag vet att frosseri är en av dödssynderna, men det är värt det. Kostnad? Drygt 400 kr per person, exkl. Champagne.

Men jag måste avsluta med vad min käre far skulle sagt efter det här: "Lite mat på detta hade inte varit fel."

PS. Givetvis använder Shangri-La utrustning från Electrolux Professional.

2010-01-09

Indochine - Singapore

Servicen är långsam, men det kan man ta när maten är så god och utsikten från uteserveringen härlig.



Indochine vid Singapore river ligger tvärs över Boat Quay - bar och partyområdet nummer ett.

Servicen är ganska långsam, men i och med att det är 28 grader ute, en skön svalkande bris, och ett ganska soft liveband som spelar hotelljazz i bakgrunden är det uthärdligt.

En meny bestående av vårrullar i olika versioner, pilgrimsmusslor marinerade i citrongräs och lime, kyckling i kaffirlime och vårlök, samt en avslutning med Mango Sticky Rice levererar en mycket god kväll. Speciellt pilgrimsmusslorna är lysande.




Att vinlistan i princip endast innehåller Australien, Argentina och Chile, med ett undantag för en vit Rhône, från 2008, får man väl bara acceptera. Svårt att matcha vin med en del asiatisk mat.

I morgon vänter en höjdpunkt, igen. Brunch på Shangi-La The Line. Tredje besöket, och jag ser redan fram emot det.

2010-01-04

Rea på Systembolaget

Man blir nästan förvånad över att Systembolaget kan ha sänkta priser på vin. Tänk om folk köper det, blir berusade och begår brott eller skadar sig själva. Det är vad vi svenskar ju gör om vi får tillgång till för mycket alkohol. Om man får tro monopolivrarna i alla fall.

Men med jämna mellanrum händer det osannolika - Rea på Systembolaget. Alla röda viner och alla vita viner. Champagne eller Starkvin (mest glögg). Lite Dufvenkroks någon?


Nu vet jag inte vad det är som styr vad systembolaget rear ut och inte. Är det viner de själva köpt in och sedan inte får sålt? Det verkar finnas en hel del spanska viner i vilket fall. Skulle inte förvåna mig om en del av Bordeaux 2006 snart kommer att finnas i utbudet också, med tanke på systembolagets priser på dem. Är det bara jag som inte kan hitta en sökfunktion för årgång på systembolagets hemsida, eller är det så att monopolet bestämt att det inte är någon som vill söka på det?

Själv blir jag mest intresserad av Cascina Francia 2003, eller några av de Bourgogne 2006 som finns. Men nu åker jag till Singapore, så det blir inget med det. Missar dessutom BBRs erbjudande som släpps i morgon. Och ingen Cannubi Boschis blir det denna gången heller.

Jag kan i vilket fall åka med trygg förvissning om att även systembolaget måste anpassa sig till vad kunderna vill betala, och sänka priserna på det som inte säljer. Mellandagsrea på systembolaget!

2010-01-03

Årets första - Pio Cesare Barbaresco Il Bricco 2003

Fasching på besök för en kväll med vin och poker.

Direkt i karaffen så luktar det skärbräda. En blandning av ek och en. Hmm, ska det vara så här?

Efter några timmar i karaff så bjuder dock doften upp till dans ordentligt. Pio Cesares Il Bricco 2003 har en härlig doft av mörka bär, med en klar sötmogen dragning. Till det kommer mandelmassa, rosor och tjära. Lite julkryddor. En klassisk Nebbiolodoft, om än med en ganska kraftig dragning åt det sötare hållet.

När vi smakar på det ger det en tät, ganska söt smak av röda bär. När tanninerna trycker till direkt efter gommen blivit varse den sköna frukten får den dock stiga åt sidan och spela en sekundär roll. Munkänslan blir sträv, men istället för den ganska sköna strävheten från mogna fina tanniner så ger dessa en nästan uttorkande känsla. 2003 var onekligen ett svårt år. Vi provar igen.

Det är väldigt gott med skön nebba-doft, och bra tryck i frukten i början. Doften är underbar. Det ringlar kvar en eftersmak ganska länge. Men jag kan inte släppa det; mot slutet så tar tanninerna över lite och det känns inte helt och fullt i harmoni. Eftersmaken blir lite väl bitter och sträv. Förvisso gör frukten lite comeback efter ytterligare någon timme i glaset och lyckas matcha upp lite mer. Men jag är inte övertygad.

Efter att ha läst Finare Vinares bedömning för ett år sedan, undrar jag om den bara befinner sig i en tråkig fas. Om inte så tror jag inte det finns frukt nog att klara av tanninerna om man låter den ligga allt för länge. Det är dock slående hur olika de lyckats i det svåra året 2003, när man jämför med den underbara 2003 Roagna Pajé.

Vi lyckades även ta den sista av husets Riesling 2007 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett. Lysande gott, med läskande syror, frisk tropisk frukt, gröna äpplen och päron. Det förrådet gick åt allt för fort.

Sedan gick vi på Casino Cosmopol, stödde statskassan, hade otur i pokern, och tappade bort garderobsbrickan. Att få ut jackan utan bricka visade sig svårare än att få hjälp av Com Hems kundtjänst.