2010-02-27

Ta seden dit man kommer

Arghh. Jag börjar göra en liten undersökning av vinutbudet runt hotellet. Och blir nervös.

Att utbudet skulle ha lite annan inriktning än jag normalt brukar ha för mina vininköp var jag förberedd på. Och mycket riktigt så är en stor del av utbudet inriktat på Australien, en hel del Chile och Sydafrika. En del Nya Zeeland och lite USA. Sedan finns det ett urval av Bordeaux och Bourgogne i de finare butikerna, men väldigt lite Italien. Men priserna!!!?

Förvisso ligger vinskatten på ca 40kr per flaska, men momsen är bara 7% så den matematiken borde inte driva priserna för mycket. Men vad sägs om en Cloudy Bay för 370 kr, mot SBs 229. Eller Paul Jaboulet Parallèle 45 côtes du rhône för 185kr vs. 99? Eller en Bouscassé 2004 för drygt 200kr? Man undrar vilken version de har här? Det är helt enkelt svindyrt med vin, och man undrar om frakten kan göra så mycket, eller vad anledningen är. 20% Cost of Living justering lär i vilket fall inte räcka så långt.

Jag inser att jag måste ta tjuren vi hornen, om en flytt till Singapore ska funka. Om uttrycket "acquired taste" innebär man kan lära sig tycka om Aussie Shiraz så är det väl lika bra att börja direkt. Efter mycket vånda framför hyllorna så bestämmer jag mig till slut för Mitolo Shiraz G.A.M. 2006. Min enda erfarenhet av producenten är positiv från ett besök på Lux.

Mitolo är ett familjeföretag med dryga tio år på nacken, och de jobbar i ett partnerskap med Ben Glaetzer för vinmakandet. G.A.M. är namngett efter initialerna på de tre barnen och var det första vinet som släpptes från Mitolo, i årgång 2000. Druvorna kommer McLaren Vale från ca 20 år gamla rankor, av Syrah. Förlåt, Shiraz. 60% ny ek, enligt min nya bekantskap Jay Miller.

En djup, mörk, sötfruktig doft. Björnbär och blåbär, och det mest rättvisa är kanske att lägga till ändelsen -likör, för att beskriva den söta tonen. Lite animaliska känsla i form av baconfett, fat i form av rostat kaffe. Vitpeppar står för kryddigheten i en ganska trevlig doft. Generöst och mycket av det mesta, men inte illa.

När jag väl smakar på vinet bjuds gommen på en rejäl dos mörk frukt i lager efter lager. Alla tänkbara mörka bär virvlar runt och blandas med rostat kaffe och mörk choklad. Efter den ganska direkta attacken så tillkommer en del blommighet och en not av mint i mitt- och eftersmak. Det är bra tryck i smaken, men det känns inte tungt. Ganska påtagliga tanniner finns som tur är och stöttar upp och ger det en hel del struktur och lite strävhet. Mycket frukt, mycket kraft, lång eftersmak och ett vin som jag snarast smuttar på och provar än dricker. Ska jag ha det till mat måste det vara rejält smakrikt. Typ grillad grizzly.


Det här är absolut ett bra vin. Kraft och komplexitet med struktur, utan att bli tungt. Jag är dock inte helt såld, men kan inte riktigt peka på vad det är i stilen som jag inte gillar. Det är ju inte milsvid skillnad på en del CndP. Men är det inte lite för likt likör, trots allt? Jag får väl bara fortsätta öva, så kanske det här blir min grej. Att Jay Miller sedan ger vinet 95p, är nog att ta i ett par för många.

Skruvkork, såklart.

PS. Jag vet att det är "dagens I-landsproblem" att diskutera vinpriser i Singapore. Men vad ska man annars göra på ett hotellrum? ;-)

PPS. Vad drack du på Open That Bottle Night?

2010-02-26

Scavino in Singapore

Äntligen, tänker jag. Efter en vecka där det enda vinet druckits ur förvuxna snapsglas på 10 000m. Förvisso en 2005 Château Poujeaux, serverad hos Thai Air, som inte alls var dum. Men inget riktigt fokus på vin.

Jag har spanat in vinlistan tidigare och riktat in mig på en 1/2-flaska 2001 Scavino Barolo. Jag stiger in på La Strada, som är en ganska bra italiensk restaurang ett stenkast från hotellet, och ber att få se vinlistan. Jag ser att 2001 är borta och frågar. Tyvärr slut, men de har 2004, vilket jag lite besviken beställer.Idogt letande tar vid men ingenstans står den att finna.

Jag blir rekommenderad en Marchesi di Barolo Barbera d'Alba istället. Inte riktigt vad jag tänkt mig just ikväll, och jag börjar bli lite grinig. Restaurangchefen springer in på närliggande Les Amis. Båda restaurangerna är en del av samma grupp, som även innehåller Vinum Fine Wine Merchants, och där Bistro du Vin ingår. Efter fem minuter kommer han leende tillbaka med en 2004 Scavino. Pust!


Han börjar inse att jag kanske är lite picky när det gäller vin, och erbjuder mig en inbjudan till en vinmiddag. Det kan kanske vara intressant, svarar jag. Det visar sig att Angelo Gaja kommer på besök om ett par veckor, och ska hålla en provning med middag. Jo-tack, det kan ju vara intressant..


Hur var Scavino då? Inget alls, direkt ur karaffen. Jag tror aldrig jag smakat ett så slutet vin som detta direkt efter öppnandet. Nu ska väl tilläggas att vinet var ca 14 grader och helt nyöppnat. Efter ett tag händer det dock grejer. Mörka skogsbär som efter ett tag kompletteras med rosor, lite läder och lösningsmedel. En pust tryffel far förbi. Doften fläskar på med mer och mer frukt och börjar dra åt det mörkare hållet, med körsbär i förarsätet under de knappa två timmar det får i glas och karaff. Det blir faktiskt riktigt läckert, och den bästa doften får jag nog när sista glaset är tomt.




Även i munnen bjuder vinet på mer och mer frukt ju mer tid det får på sig. Frukten backas upp av den del kaffe och mörk choklad.Med tid och luft känns det friskare och mer fräscht, nästan som en mineralkänsla, även om det inte är just det. Det är dock strävt - strävt som tusan. Eller har struktur om man vill lägga en positiva spin på det. Eftersmaken hänger i hyfsat länge, men efter ett tag i munnen tar tanninerna nästan över och den främsta upplevelsen är hur läpparna fastnar mot tänderna, snarare än smaken i sig. Jag har absolut inget mot det, men jag är nog på det stadiet i mitt vinintresse att jag funderar på när under mognaden ett vin är som bäst. Och detta vinet kommer givet att var bra mycket bättre om ett par år. Men det visste jag ju när jag beställde, så vad är egentligen funderingen? Oavsett funderingar om stadiet av vinintresse är det gott, och jag sitter och funderar på besöket i somras. Och att Singapore kanske inte kommer bli så illa.


Maten är som mest OK, ikväll. Förrätten som är en något udda blandning av olika antipasti är riktigt god. Huvudrätten lammracks är dock lite smaklös och lämnar inget större avtryck.


Antipasti al Quattro Porzinoi
Agnello al Scottadito

Hjärtliga hälsningar från ett Singapore där temperaturen är ca 30 grader, som alltid.

2010-02-19

Fransk Fredag

Det är alltid ett efterlängtat besök när Fasching hälsar på. Och speciellt nu. Efter att faktiskt varit lite nervös innan vi sågs, så släpper det och det är ett kärt återseende, även om ämnena vi pratar om kan vara jobbiga. Och så försöker jag bjuda honom på goda viner, det är inte alls jobbigt.

Första vinet bjuder på en ganska mörk och tät röd-violett färg, men med en klart utvecklad tegelkant. Doften riktigt skriker cederträ och cassis. Fasching säger såklart Cabernet och Bordeaux. Det tillkommer snart en del toner av tobak och läder, men inte så speciellt mycket mognadstoner, fortfarande dominerar frukt och ceder. Men en underbar bordeauxnäsa bjuds man på.

I munnen ger vinet en hel del kraft med cassis-frukt och läder, där eftersmaken ringlar kvar ganska länge. Fortfarande lite strävt och tanninrikt, men en fröjd att dricka. En del blommig känsla tillkommer i eftersmaken. Det här är en riktigt, riktigt bra Bordeaux i början på sin mognad, med ett långt liv framför sig. 1998 Cos d'Estournel.







Vi tar fram ett vin till, helt öppet. Den nysläppta 2002 Camille Giroud Nuits St. Georges 1er Cru Les Terres Blanches. Den första sniffen direkt efter en pop n' pour är inte helt angenäm. En nästan kemisk doft slår emot en. Den vädras bort efter ett tag, eller i vart fall tonas ned. Den övergår då till charkuterier, framförallt enrisrökt korv, som väl har en nästan kemiskt ton? Det tillkommer en hel del skog och multna löv, och det blir mer tilltalande att dofta på.

I munnen så är det en ganska bra och generös frukt med syrliga lingon och röda vinbär. Skogstonerna och de multna löven finns med här också, och stöttas upp av bra syror och tanniner. Men det ger ändå en liten snipig känsla på något sätt. Hmm, jag har lite svårt att bestämma mig om vad jag tycker om det här vinet. Den lite kemiska doften som lurar kvar klingar inte helt fint, och även om frukten är bra så är det lite snipigt. Men det är ju å andra sidan ofta i Bourgogne.... Jag får ta den kvarvarande flaskan om några år och bestämma mig.


Martin, riktigt kul att få träffas igen! Du var rätt på vinerna, och vi vann ju till och med i pokern. Du är inte ett så hopplöst fall som jag trott. Dessutom var det skönt att få träffa samma gamla Martin, som ju finns där trots allt som hänt. C U Soon again.

2010-02-18

Leijontornet 17 februari

Läser De Apatiska av Gellert Tamas och inser att 17 februari är en svart dag i svensk historia. 1939 var det Bollhusmötet och 2005 beslutades det att inte låta de apatiska barnen stanna, eftersom det skulle vara en "Humanitär katastrof", enligt Barbro Holmberg. Men det är också min födelsedag, och det är nog det vi får fira. På Leijontornet.

Förväntningarna är skyhöga efter förra besöket, och det börjar bra redan när snacksen kommer in. Gudagott bröd, souvas, med mera.


Vi bestämmer oss för meny Nord. Första rätten är hälleflunda i olika versioner, råa räkor och pepparrotssnö. Underbar konsistens och smak på fisken och räkorna, men även om pepparroten är mild, för att vara just pepparrot, så tar den över lite. Till detta serveras en Grüner Veltliner, som inte gör några större avtryck. Lite kort och inte med någon speciell fräschör eller syra.


Nästa rätt är ostron med blåmusslor på en botten av kalixlöjrom och sagogryn. Tillsammans med lite rostad malt, från Nils Oskars bryggeri. Nu snackar vi. Härlig havssmak, bra konsistens, och en fin brytning där den något brända malten kontrasterar.


Det underbara fortsätter. Havskräfta med bakad griskind med en klar buljong och kål. Känns som en något udda kombination på pappret, men den salta havskräftan med härlig yta, och den feta griskinden blir en skön kombination. Till detta dricker vi en ung Chenin Blanc från Loire. Typisk våt ylle, med ganska stor kropp. Gott.

Det blir bättre. Vad sägs om renkalvsinnanlår. Bara det är gott i sig, men nu kombineras det med sommarkantareller, en puré på rotselleri och bland annat syltade hjortron. Renkalven är underbart mör och otroligt saftig och smakrik. Den riktigt smälter i munnen, och kombineras fint med en variation av "norrländska smaker". Till detta en Côte-Rôtie från 2005.

 

Wow! Morotssorbet kanske låter sådär, men har en underbar konsistens, en len men fräsch smak, en brytning med det syrliga kärnmjölksskummet, och sedan en julkryddig kaka i botten Underbart gott! Sedan ligger några tunna morotsjulienne över och adderar en krispighet till det hela. Jag skulle kunna äta det här sju dagar i veckan. Åtta om möjligt.

 

Den andra efterrätten är cikoriaglass tillsammans med hallonparfait, en enormt koncentrerad nocciolakräm samt punschgelé. Cikoria smakar kaffe och nougat, och är bra. Den här efterrätten hamnar dock i skuggan av den första. Jag sitter fortfarande och tänker på den under avslutningen. Till detta servaras en tio år gammal Madeira. Gott, men kom tillbaka om 90 år.


Sammanfattningsvis så är detta en underbar restaurang. Riktigt bra mat i härliga kombinationer, trevlig och uppmärksam, men diskret service. Detta andra besök kändes dock som om man experimenterat lite mer och försökt få in för många olika smaker i varje rätt, jämfört med förra menyn. Men det är en riktigt, riktigt bra matupplevelse. Om man önskar något är det kanske ett lite mer spännande vinpaket, som åtminstone ligger i närheten av kvalitén på maten.

Dagen efter är mamma på besök, och vi går på Döden i Grytan. Härlig italiensk mat i den lite mer rustika stilen. Svårt att jämföra, men god den med.

Coniglio alla Cacciatora

2010-02-13

Fredagsöverraskningar

Ibland blir en lugn fredag med några goda vänner på besök inte vad man riktigt tänkt sig, utan bjuder på både bra och mindre bra överraskningar.

Den första överraskningen är att gästerna bestämt sig för att det är dags att lite tidigt fira min födelsedag. Det är ju en trevligt, och tyvärr ingen överraskning att jag blir äldre. Tack för presenten H, och att du tyckte jag fyllde tre.

När det senare visar sig att J tagit med ett vin börjar det spännande. 1984 Teobaldo från Navarra. 100% Tempranillo. En snabb sökning på nätet ger mig inget, men J säger att den köptes '96, och sedan dess tillbringat sin tid i olika garderober runt om i Sverige. Ska bli spännande; det kan vara precis allt från vinäger till lysande.

Färgen påminner om American Coffee, fast med lite mer dragning åt tegel. Doften är riktigt kul.Det verkar leva i alla fall. Läder, kaffe, multna löv & jordkällare. Man kan ana sig till någon uns av frukt i bakgrunden, men då får man anstränga sig. Det har mognat ut i alla fall.

Men i munnen håller det inte riktig vad det lovade i näsan, tyvärr. Det finns en gles blekt röd(brun)frukt, och en del toner av läder och kaffe. Men inte mycket mer. Tanninerna är bortslipande, syran låg, och det ger mest intryck av lite tunn saft. Det var inte skadat, men det var tyvärr långt över sin topp. Jag har såklart ingen aning om vad det här kan ha smakat tidigare, men det hade inte nog stuffing för denna långlagring. Lärdomen är att inte vänta för länge med sina viner, men tack för du tog med den J.


Mitt eget vinbidrag är lite av en kameleont under kvällen. 2007 Pierre Labet 1er Cru Coucherias kom i släppet nyligen, och det finns några kvar. Direkt ner i karaffen så luktar det sötfrukt med jordgubbar och hallon. Efter en timme har doften gått över till kryddigt, med trä och barr, och frukten är borta. Då är smaken också ganska knuten och ogin, och påminner lite om en slöjdsal. Men efter ytterligare några timmar så öppnar det upp sig. Frukten kommer tillbaka och bjuder både på jordgubbar och syrliga lingon och vinbär. Och det finns en hel del umpf och längd i frukten. Lite toner av kaffe och barr. Ganska ungt, såklart, men riktigt gott och trevligt. Håller jag också på att bli biten av PN-buggen?


Sedan kommer nästa överraskning. Cheesecake enligt Faschings recept. Gjort strikt enligt instruktionerna av J. Vi äter alla givetvis exakt efter instruktionerna också. Och det är faktiskt riktigt gott. Prova själva, godare än det ser ut.


Den sista överraskningen är grannarna. Inte de under, de har vi vant oss vid, utan de över. Där fru H tidigare bodde till strax efter sin 100-årsdag, har nu ett par 80-talister flyttat in. Detta släkte. Utan att gå in på detaljer, så var fru Hedmans samtal till hemtjänsten på den maxade högtalartelefonen (vi pratar Marshallförstärkare inkopplad) mitt i natten avslappnade i jämförelse med denna festen.

Är det nu på morgonen man ska hämnas?

2010-02-09

Vila i frid

Så vackert. Så fyllt av saknad och kärlek. Så sorgset. Och så, så fel.


Linus, du fick med dig den bästa låt jag någonsin hört i en kyrka. Troligtvis den enda gången jag kunnat texten också, men då ska man såklart inte sjunga med.


Mina varmaste tankar till familjen.

2010-02-07

BYOB på Lidingö

När Niklas bjuder in till BYOB och lagerrensning så tackar man ja så fort man kan. Nio vingalningar i en källare borgar för en trevlig kväll.

Jag inser direkt att jag inte klarar av att fokusera på noggranna anteckningar, och ger upp det tidigt. Förhoppningsvis kan någon annan förmedla alla fantastiska viner på bra sätt. Jag tar bara upp de viner som jag kommer minnas mest, ur en ganska stor skara lysande vin.

Ribban sattes direkt med en Sercial Barbeito (?) från 1910. Det är lite speciellt att dricka ett vin med 100 år på nacken. När det dessutom är extremt levande, men frukt och nötter och en knivskarp syra till det. Svårt att jämföra med något annat, supergott, och en upplevelse. Tack för att vi fick prova Niklas.

Att vi är Barolo gissade jag, och när Anders avslöjar att det är 2003, så är det bara traditionalister som kan lyckas så bra i denna årgången. Aldo Conterno kan verkligen göra vin. 2003 Il Favot är klassad som en Langhe Nebbiolo, efter en klassisk historia. En lysande god Nebbiolo, men fokuserad frukt av skogsbär och hallon, rosor och viol, mandelmassa och lösningsmedel och allt man kan önska sig av en Nebbiolo. Mmm, så gott.


Amarone förknippar jag oftast med tung frukt av russin och fikon, och inget jag springer benen av mig för. 1995 Masi Amarone Mazzano visar hur bra Amarone med ålder kan smaka. Nog finns det kraftig frukt och en del toner av torkade russin, men det finns syror och mineraler som gör det lätt, det finns komplexitet och mognad med t.ex. tobak, och det finns smeksamma tanniner. Den bästa Amarone jag någonsin smakat.


Periquita kostar idag 79 kronor på systembolaget, säljs med skruvkork, och är väl inget som man uppmuntras till någon längre lagring av. Situationen måste varit annorlunda tidigare, för denna Periquita 1963 är fantastisk. En frukt som i allra högsta grad lever och är viril, tillsammans med härliga mognadstoner av svamp, och om jag kommer ihåg rätt en del tjära och båtbygge, och rökigt lapsangte.



Till sist så blev jag även förtjust i min egna flaska. 1997 Paul Jaboulet La Chapelle Hermitage. Mogen Syrah är inte dumt, speciellt inte när det kombineras med dessa syror som lurade sällskapet till Italien en vända. Härliga kött- och korvaromer tillsammans med levande frukt, stöttat av finmaskiga tanniner. Detta vill jag dricka fler gånger.


Det fanns många andra bra viner också, så klart. Tack alla för att ni lät mig få vara med och smaka, och det största tacket till Niklas för initiativ, lokal, lysande mat, och många lärorika provningstema.

2010-02-06

Nedslag i Bourgogne

Det verkar som alla börjat 2010 med fokus på Bourgogne. Jag faller för grupptrycket och tar en tur jag med.

2005 Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet doftar tropisk frukt och rollo-kola, och lite vanilj. I munnen drar frukten åt ananas, samtidigt som vinet bjuder på en ganska fet och smörig munkänsla. Det finns en del rostade nötter i smaken också. Det är gott, och sitter som en smäck till en toast med kalixlöjrom, men är det något att klaga på så är det kanske lite låga syror.

Till risotton på trumpetsvamp kommer vinet många andra har druckit nyligen. Lär här och här. 2007 Camille Giroud Gevrey-Chambertin Les Crais släpptes precis, och idag så finns det lite spridda flaskor kvar.

En härlig doft att syrliga röda bär; lingon, röda vinbär och rönnbär. Kanske man kan ana sig till en del drag av jordgubbar, eller så suggererar jag mig till det. Pinotkrydda med lite örter och barr vävs in också. Ett riktigt gott sniffvin.

I munnen så är det härligt smäckert och slankt. Ganska bra tryck i frukten, med höga syror och mineralkänsla. När man pratar om att ett vin är burgundiskt, då måste det vara det här man menar. Ett lätt, välbalanserat vin som ändå bjuder på bra kraft. Det är urgott att bars sitta och sippa på. När jag dricker det till maten, så lyfter det ett, om inte två, pinnhål till. Det känns som om det blommar ur och får lätta parfymerade drag och mer komplexitet. En riktigt bra bourgogne för 329:-, se nu till att snabba er innan de sista flaskorna ryker!

Till desserten måste vi prova den nysläppta Moscato d'Asti från Viberti. Läskande gott, som flytande Piggelin, med viss pärlande mousse. Lyckas stå upp bra till en syrlig flädersorbet. Det klarar av konststycket att både vara ganska sött och läskande på samma gång.


 
På pin kiv, så öppnar vi sedan en 2004 Antinori  Riserva Tenute MarcheseFöräldrarnas och barndomens sadelkammare med svettigt läder möter näsan. Lite körsbär och en del mörk choklad. Smaken är ganska fyllig, och mörkt murrig med körsbär och läder. Tanninerna har slipats ned ganska ordentligt och ligger som ett snällt sandpapper i bakgrunden. Inte alls illa, om än inte något som får en att gå i spinn. Tveksamt om det blir så mycket roligare med mer ålder.