2010-04-30

Nykokt Chianti

Byggnadsarbetare är byggnadsarbetare oavsett om de finns i Sverige eller Singapore.

Inflyttningen i den splitt nya lägenheten har varit allt annat än smärtfri. Eller vad sägs om två översvämningar på två veckor? Den första orsakad av att rörkrökaren missat att koppla på ett rör i en toalett. Den andra orsakad av en tvättmaskin (från Bosh - jag fick inte välja själv). Resultatet har varit skadade parkettgolv vilket medfört torkning och lackning. Med andra ord poolparty följt av sniffning.

När man trodde att de strulat till allt nog, och bara skulle fixa det sista lilla kom ett nytt bakslag. Några strömbrytare hade en diod som inte lös. För att jag ska slippa betala det när jag flyttar ut påpekar jag det, varvid några inhyrda byggnadsarbetare från Bangladesh eller Filipinerna kommer för att fixa. Den enda haken är att de även lyckas slå av strömbrytarna - som går till kylen. Men än viktigare till vinkylen. Mjölken är ju bara att slänga, men hur har vinet som legat drygt ett dygn i ca 35 grader klarat sig? Bästa sättet är att prova?


Jag drar alltså korken ur en snabbmognad 2004 Fattoria di Fèlsina Berardenga Fontalloro. En dygn borde en högklassig, ung Chianti från en bra årgång klara i tropisk hetta? Violett men med en viss tegeldragning i kanten redan nu. En doft som mullrar på med mörka körsbär, tobak och läder. En del parfymerade julkryddor ringlar runt på toppen av den mörka doft-mattan (om ni nu känner någon som har parfymerade kryddor?). Nästan lite nebbiololiknande rosblad?

I munnen är vinet fräscht, syrligt och läskande med lena tanniner som håller ihop det och ger struktur. Bra kraft och koncentration som sitter kvar i lång, lång eftersmak. Kraft, med balans och lätthet! När den sista tobakssmaken klingat av tillsammans med de italienska surkörsbären märks att läpparna klistras fast mot gommen - man tänker inte på det innan.

Det här är mycket gott - redan nu. Jag förstår såklart att detta kommer bjuda på lysande vinupplevelser om 5-7 år, men för de med tannintålighet så gör det inte ont redan nu. Den här flaskan gick åt av bara farten
.

Och byggfirman klarade sig från en ordentlig avhyvling (till, ska nog nämnas). Vilket nog är tur med tanke på att jag inte vågar tänka på hur många månadslöner för en stackars filippinsk byggjobbare den här flaskan kostar i Singapore. Men har byggnadsarbetare en gemensam gen över hela världen?

2010-04-25

Nu var det dags igen

Champagnebrunch @ Shangri-La i Singapore.

Champagne i all ära men man kan ju inte riktigt bortse från den här delen.


Observera den lilla biten ananas som fungerar som någon typ av tunt alibi. Shangri-La ligger ungefär 500m från där jag bor. Det här kan bli farligt.

I går njöt jag av utsikten från balkongen.

2010-04-24

2000 Fattoria del Cerro Manero Toscana IGT

The 2000 Manero (100% Sangiovese aged in barriques) is a stunning offering. This dense ruby/purple-colored, sexy red boasts copious quantities of sweet, toasty new oak intermixed with saddle leather, black cherry jam, and hints of strawberries and espresso. Dense, rich, and opulent, this hedonistic effort possesses enough nuances and diversity of aromas and flavors to satisfy the intellect.

Det skrev en känd advokat för knappt åtta år sedan, och gav det 90 poäng.

För att kvalificera för 20% rabatt på mitt första inköp, av kvalitet, i Singapore var jag tvungen att slänga in en flaska till för att komma över gränsen. Jag tänkte att en Chianti med lite ålder borde kunna funka, utan mer eftertanke eller research än så.


Fortfarande en ganska mörkt blåröd, djup färg, även om det finns en hel del tegel i kanten. En doft som mullrar på med svarta körsbär och moreller - en del torkade frukt åt russinhållet. Men även en hel del läder och tobak. Samt kaffe och choklad. Ett par espressoshots, faktiskt. En hel del fat i doften, än idag.

I munnen är körsbären och morellerna i bakgrunden. Har tar chokladen och espresson täten som den värsta Starbucks-frappuchinon - utan mjölken kanske. Men det blir inte så mycket mer än det; det finns en kärna av rostade toner med lite frukt i bakgrunden. De italienska syrorna lyser med sin frånvaro (eller blinkar i alla fall), och tanninerna har slipats ned till nästan obefintlighet.

Det här är faktiskt inte helt i balans just nu. Kanske var vinet det tidigare, men inte nu. Det känns som om faten har överlevt frukten, och det finns inte nog med struktur att hålla i ihop det. Det ger en lite jolmig känsla av kaffe och chokladblandning. Med lite torkad frukt i.

Det kan mycket väl vara så att det bara inte klarat av tio år, eller så kan det lagrats i något Singaporeanskt skyltfönster, och då lär det åldras fort (min 30 grader). Jag får se hur övriga inköpta flaskor mår. Men då pratar vi högkvalitativa Chiantis från 2004, så de ska i alla fall inte vara over-the-top.

Men det kan ju också vara så att jag och Parker inte gillar riktigt samma ty av Chianti.

2010-04-22

Mitt dyraste vin någonsin - dricka i Mach 1

1 080 000.


2001 Chateau Camensac på en restaurang i Ho Chi Minh driven av en franskättad gentleman. Som tur väl var, var valutan Vietnamesiska Dong och det motsvarar väl cirka 400 SEK.

Vinet fick inte så mycket uppmärksamhet, men gott var det. Och jag sprängde ljudvallen - ett vin för över en miljon.

2010-04-18

Vin är kultur

Många är vi som länge varit besvikna på vinjournalistiken i svenska dagstidningarna. Oändliga listor på det mest prisvärda vinet. Det senaste riktigt intressanta inslaget var artiklen om Bourgogne i SvD. Inspirerande.

Men nu har jag hittat en till. En artikel till i SVD, som har vinkeln om vin och vinbloggande med ursrpung i Gary Vay-ner-chuck. Och hur det är ett nytt satt att skriva och relatera till vin i nya medier. Men även en minintervju med Finare Vinare.

Det är tydligen på kultursidorna man ska läsa om vin.

PS. I bloggrollen i högerkolumnen så är beskrivningarna lite tveksamma. Men man kan ju undra om Frankofilen är så fokuserad på Frankrike? Stackarn har ju gjort många blindskär till USA. Och Anders Italien? Nog för att han gillar det, men fokus?

2010-04-14

Arlandainköp - Louis Jadot Beaune 1er Cru 2002

Allt är billigare än att handla vin i Singapore. Arlanda duty-free är väl inte det mest intressanta stället att shoppa på, men nu var det mitt enda alternativ.

Till slut fastnar jag för en 2002 Louis Jadot Beaune 1er Cru. Kanske inte den största vinupplevelsen som väntar, men så illa borde det väl inte vara? Det är ju ända en 1er cru, och även om det inte är någon av de vingårdsbetecknade vinerna, så kan det väl inte bara vara skräp de hällt i. Och årgången ska väl vara bra? Men finns det på Arlanda så ska man inte hoppas på för mycket.


Direkt efter korken dragits doftar det mest lite unket, och fuktig mossa. Det blåser dock bort med en halvtimme i glaset och fram träder då en ren klar skogsbärsdoft som står for fruktinslaget tillsammans med lite lingon (varför ingår inte lingon i skogsbär, eller gör de?), en del undervegetation, en nypa tobak och undrar om de inte slängt i lite violer och söta julkryddor i mixen också. Härligt komplex doft, även om den är ganska långt ifrån att beskrivas som intensiv. Den påminner mig faktiskt en hel del om nebbiolo, och det är inte illa!

I munnen är vinet slankt, syrligt med ett smeksamt men ändå fast grepp från finmaskiga tanniner. En ganska bra kärna av frukt kombinerat med tallbarr och tobak. Det är klart trivsamt, ganska välbalanserat, om än inte lika komplext i munnen som i näsan. 

Inte ett så dumt köp, även om man kanske inte ska kalla det "Fynd!". Men jag kan nog tänka mig att plocka med mig en flaska till nästa gång jag svänger förbi Arlanda. Allt är som sagt billigt jämfört med Singapore.

Men i morgon händer det saker....

2010-04-11

Helgviner i Singapore

En åtta år gammal Brunello från en usel årgång smugglades med till Singapore. Tveksamt hur länge den skulle hålla så lika bra att ta med och dricka upp.

Det andra smuggelforsöket gick bättre än det första. Då skickade de iväg mig till ett bås där jag fick lägga upp 50 kr per flaska, och det utan att jag fick någon straffavgift. Andra försöket var bättre planerat - något färre flaskor och gömda i väskorna istället för en frigolitlåda.


2002 var ett uselt år i Toskana, och vinerna ska val inte vara några långlagringsobjekt. 2002 Máté - Podere il Falconaio Brunello di Montalcino, vet  jag faktiskt inte varför eller när jag köpt. Men när jag inleder helgen med att dra korken så är det glasklar och klockren doft av svartvinbärsnickel, och röda körsbar. Jag kan ana mig till lite tobak och läder också. De två senare kommer mer och mer och nu på söndagskvallen är de riktigt framträdande.

Den röda frukten ger ett ganska slankt, eller man kanske ska saga tunnt, uttryck i munnen. De syrliga körsbaren har en hyfsad attack och ganska bra längd (long as a rat's tail, som Hugh Johnson skulle uttrycka sig), men den tappar en hel del i mitten då den känns tunn. Syrorna ar höga, medan tanninerna slipats ned och bjuder pa en lätt silkig kansla i munnen.

Det är ett helt OK vin som är ganska läskande och gott att dricka. Det tappar dock en del under dagarna de står öppet, och jag skulle inte spara dem länge om jag hade haft fler. Bra beslut att smuggla in det.

Söndagen ägnades åt att vandra runt i det framtida bostadsområdet (inflyttning torsdag). Detta i 30 graders hetta. Enda lösning var att gå och köpa ett vitt vin, skapa sin egen vinhink med plastpåsar och isbitar och gå och lägga sig vid poolen.

Det lokala alternativet blev Wolf Blass Riesling Yellow Label 2007. Tunnt gult med en hel del gröna drag. Citron och päron i doften. Kanske lite gummi eller petroleum om jag är snäll. Ganska piggt i munnen med frisk frukt och syror som gor att det känns ganska läskande. Om man smakar noga så märks det att smaken dör ut ganska fort, och att det inte känns helt harmoniskt - syrorna känns nastan som om de ligger utanpå. Men i 30-graders värme vid poolen är det inte något som bekymrar en speciellt.

Men godaste idag var nog ändå den Macchiato som jag fick vid dagens brunch. Mmmm.

2010-04-08

2007 Schloss Johannisberger Riesling Silberlack Erstes Gewächs

Tyskarna och deras korta koncisa namn på viner.....

På plats i Singapore. Jag har sett hur Finare Vinare redan tjuvstartat sommaren med att dricka Riesling, och tänkte att jag får göra detsamma. Det är ju trots allt konstant över 25 grader, oftast över 30 här. Som förberedelse raidade jag taxfreen in Frankfurt.

Den raiden ger inte mycket. Alla tyska tax-freebutiker verkar ha tagits över av Heinemann och det leder till ett urval som skulle få t.o.m. Systembolaget själva att vara stolta över sitt sortiment. Bedrövligt. Det underlättas kanske inte av min ringa kunskap om tyska producenter. Men jag chansar och tar den dyraste, från en erkänt bra årgång.

2007 Schloss Johannisberger Riesling Silberlack Erstes Gewächs kostar 31.9 EUR. På hemsidan pratar de om en historia längre an en bilkö på Essingeleden och att de skulle varit först att komma på att skörda med botrytis. Det kan väl vara hur det vill med den saken, låt oss prova.


En ganska återhållen doft av persika, päron och citrus. Inte så mycket mer än så, även om det kanske piggnar till lite dag två då päronen drar mot Piggelin och det tillkommit en friskare ton. Inget fel på den doften, även om det inte får mig att gå i spin.

I munnen bjuder det på en ganska generös gul frukt som levereras med munkänsla som nästan går åt det feta och vaxade hållet. Frukten drar mot danskt citronvand mot slutet när det overgår i en eftersmak som faktiskt hänger i ganska länge. Men i samband med att frukt-attacken klingar av kommer en lite fadd/bitter bismak in. Som en kombination av våt yllefilt och citronskal. Inte helt harmoniskt.

Lägg till detta att även om syran är ganska hög, så saknas det mineralkänsla för att ge vinet den fräschör och läskande känsla jag ville ha. Visst finns det en hel del frukt och hyfsat ummpff i vinet, men inte den balansen jag önskar. Det blir inte fler inköp på nästa flight.

2010-04-04

Last night out

En kväll med goda vänner, där vegetarianer inte gör sig besvär.

En vacker vårkväll i Stockholm kan knappast börja på ett bättre ställe än Gondolen. Inte bara utsiken är lysande, drinkarna måste tillhöra några av Stockholms bästa. Jag kan rekommendera Beverly Hills Iced tea - den som inte blir på partyhumör av den kan lika gärna ge upp kvällen. Men det man ändå alltid funderar på är hierarkin med de olika västarna på bartendrarna. Vad krävs för att få ha den rutiga?



Sedan drar vi vidare till Djuret - bakfickan till Leijontornet - som ska vara öppen under tiden man bygger om restaurangen med falnad stjärnstatus. Konceptet är kött. Ett djur åt gången - just nu dilamm från Välnäs. Inredningen består av lampor av omgjorda köttkvarnar, styckscheman på borden och köttkroksvågar som garderobshängare. Jag vill se reaktionen på min fråga "Har ni inget vegetariskt?" men av ren rädsla över vilka redskap de skulle använda på mig, vågar jag inte.

Djuret skryter med att de har 150 kr i påslag på vinet, och jag är på bra humör redan innan jag sett vinlistan. Det visar sig dock bara vara på ett litet urval, och den riktiga vinlistan delar både innehåll och prisnivå med Leijontornet. (Och några referenser från gårdagens besök på Rolfs Kök är ett par hundra kr dyrare). Jag fastnar till slut för en Sandrone Le Vigne 2001. Efter långt letande kommer de tillbaka med beskedet att just den årgången är slut. I besvikelsen får det istället bli en Le Vigne 2000.


Förrätten heter Hela Faderullan - en örtig lammkorv och risotto med murklor. Risotton är perfekt lätt al dente med krämig murkelsmak och riktigt kryddig och god lammkorv. Inälvskorv, som servitören påpekar. Övriga delar av sällskapet provade Bräss, njure och lever, sauterade och serverade på en brioche.Gott det med, förstår jag, och vi sitter nöjda och njuter av mat och vin.


Huvudrätten är rosastekt lammsadel med en lökcreme och karamelliserade små vårlökar. Köttet är mört och smakrikt, men det som sticker är ut är lökarna och lökcremen. Smeksamt mild smak som matchar köttet riktigt väl. Steken provas också vid bordet med bifall. Nämnas bör att portionerna är väl tilltagna och vi sitter rätt stinna och smuttar på de sista dropparna av vinet.


Sandrone levererar på ett bra sätt till maten. En nebbadoft som drar en hel del åt det parfymerade, med toner av rosor, mint och en ton av tryffel. Slankt och med snälla, smeksamma, lätt nedslipade tanniner. Höga syror och en frukt som är ganska finstämd, men som hänger i länge. En del mognadstoner med lite balsamico. Det är gott, balanserat och passar rätt bra med de krämiga inslagen i maten. Det är gott, men inte lysande och har nog inte så otroligt långt liv framför sig. Det känns inte som det finns riktigt nog med stuffing för det. Om de bara haft 2001, hade det varit en annan sak....

Djuret som restaurang kan annars rekommenderas. Är det något att klaga på är det att servicen inte är på topp. Lite dålig uppmärksamhet, en missad ostkaka i beställningen till efterrätten osv. Inget stort, men det stör intrycket av en annars bra restaurang.

Tack J och S för en riktigt trevlig och god kväll!

PS. Gondolen har humor. Den alkoholfria versionen av Cosmopolitan heter "Götlaborg - Not so cosmopolitan"

2010-04-02

Rolfs Kök & Brovia

Avskedsmiddagarna står som spön i backen, och ikväll är det dags för familjen på Rolfs Kök.

Rolfs Kök har jag tidigare bara provat på en del luncher utan egentligen bli helt övertygad. Det är inte helt lätt att få bord en långfredag, om man är sent ute. Hela restaurangen fylls snabbt och det blir senare kö ut mot entrén.

Jag blir positivt överraskad, och resten av sällskapet blir också nöjt. En samling förrätter som gör jobbet på ett bra sätt. Välkryddade Puylinser och milda grodlår. Det bästa är dock huvudrätterna. Oxkinden är helt underbart mör och mustig. Den måste ha kokat många timmar, och faller nästan sönder. Grillbrickan får stående ovationer intill, och fisk och skaldjurgrytan gör systra mi glad.

På toppen av detta är servicen utmärkt. Trots vad som verkar vara kraftigt underdimensionerad personalstyrka, ger den bra service utan att verka stressade. Ett trevligt bemötande och ett leende från någon som man ser nästan jogga mellan borden är imponerande.

Som extra krydda har krogen en vinlista som får en att bli tårögd. Den är ganska fyllig, med särskilt fokus på Bourgogne, och en del årgångar med lite ålder. Att man bryr sig om ett bra urval av viner glädjer.

Men sedan är det det där med priserna som också gör en tårögd. Varför ska man lägga på så sjukt högt påslag? En Monprivato 2004 för 2 lax. Köpes från Tyskland för 750 SEK, eller bjudes gratis och skadad på Polhemsgatan. Vad är det som ska kosta 1250 SEK för en flaska vin? Eller en 07 Graillot C-H för 620 SEK? Här kostar det 'bara' 400 SEK att diska glasen, ett fynd?.

Jag har dock siktat in mig på Fratelli Brovia Ca'Mia 2004. 96 Gallonipinnar, och 55 EUR i Tyskland. Men framför allt en doft som gör en knäsvag. Mörk söt skogsfrukt, med en ren ton av cassis i mitten. Ovanpå ligger en parfymerad doft av rosor. Lägg till det lösningsmedel och en toppnot av tallbarr - Grummes grönsåpa. Den som gillar att sitta och sniffa på sitt vin löper stor risk att missa själva maten. Efter ett tag kommer lite söta julkruddor till. Doften blir mer och mer komplex och fylligare med tiden i glaset. Underbart!

iPhone är bättre på Doodle Jump än foton

I munnen är vinet fylligt och smeksamt. Frukten fyller ut på ett förvånansvärt bra sätt, samtidigt som den ringlar kvar i en eftersmak man tror ska räcka fram till efterrätten. Tanninerna är sammetslena och smeker nästan gommen, men hjälper att hålla kvar eftersmaken ännu längre. Friska syror och en uns menthol gör det hela härligt balanserat och en fräsch (det är tydligen det senaste ordet som måste finnas med i noteringar!) och lätt munkänsla.

Det här vinet var en ny bekantskap för mig, men riktigt gott. Rolfs Kök var också en positiv överraskning - hit kommer jag inte gå de närmaste två åren.

2010-04-01

Paskmiddag - under utflyttning

En lagenhet som ar helt nedpackad, och familj pa besok for att saga hej da innan avresan. Inga glas och inget svenskt tangnetbord tillgangligt.


Noden har ingen lag

Och Champagne ar Champagne aven i plastglas. Inte alls illa faktiskt.

Med tanke pa hur det sag ut for en dag sedan i lagenheten sa far man ta det lite som det kommer.