Blinddate & Blindpavor

Du känner inte mig men...

För några veckor sedan damp ett mejl med den inledningen in i inboxen. Jag kände mycket riktigt inte avsändaren men mejlet innehöll en inbjudan att delta när han träffade sin lika vintokiga kompis vid nästa besök i Singapore. En obskyr vinblogg kan leda till spännande nya bekantskaper - och vinupplevelser.

Vi ses på Otto med varsin medtagen blindpava. Otto är en riktigt bra italiensk restaurang - spännande  meny och en kock som är flitig med tryffelhyveln. Jag har aldrig varit här tidigare, men kommer att återkomma.

Det första vinet hälls innan förrätten. Först en lättfotad ljusröd lätt parfymerad frukt. När rosbladen och nyponen kommer så är jag ganska säker på en Nebbiolo, efter en kort utflykt till Bourgogne. I munnen är frukten fin och vital. Smeksamma tanniner, som har en hel del bett och strävhet. Lång eftersmak där lite tobak kommer fram. Jag tycker först att det känns som en ganska ung Barolo och gissar på 2001 eller sent 90-tal. Till mitt försvar ska sägas att vinet blommade ut först efter en timme i glaset. Då med mognadstoner som buljong, soja och teblad mer framträdande, samtidigt fyller frukten ut mer och blir mörkare.Vinet blir lysande gott och påminner en hel del om den Altare Barolo 1989 jag provat tidigare.

1990 Roberto Voerzio Barolo Brunate. Min första Voerzio och den är onekligen bra och sjunger riktigt bra nu. Tanninerna förvånade kraftiga efter 20 år. Bra start på kvällen.

Det andra vinet har en söt mörk plommonfrukt i förgrunden, med många olika lager av röd frukt bakom. En lätt parfymerad handtvålsparfym på toppen. I munnen smeksamma ganska nedslipade tanniner, och hög syra. En lång eftersmak som drar åt det söta hållet. En väl integrerad, försiktig, dos rostat kaffe skvallrar om viss ek. Merlot borde vara en ganska stor del i vinet är gissningen. Tvekar mellan Californien, eller en Super-Tuscan. De höga syrorna får mätaren att ticka över till Italien. Slutet av 90-talet är i alla fall gissningen. Men mycket Merlot var fel.

1998 Ornellaia är gjord på 60% Cab Sauv och 30% Merlot. I en bra fas nu, men kommer att hålla ett bra tag till. Jag har en del yngre Ornellaia liggande och där får de bli kvar ett tag.

Sedan kommer mitt vin, som är ett av de få jag är säker på inte har kokts efter att vinkylen gått sönder. 2004 Massolino Barolo Riserva Vigna Rionda är ungt, men har fått luft sedan morgonen, och är på riktigt bra humör. Söta skogsbär som drar åt ett lite mörkare håll än Voerzion. Rosbladen och tjäran finns där, och det är inte bara kocken som bjuder på tryffel. I munnen är vinet otroligt välbalanserad - unga sträva tanniner och höga syror och en frukt med både komplexitet och längd. En riktigt bra Barolo, som jag ska lägga undan i minst 4-5 år till. Dock en njutning redan nu. 2004 som årgång visar sin storhet igen.

Sista vinet blir jag inte riktigt klok på. Söt likörtonad frukt med cassis och svarta körsbär och lite lakrits. Fyllig i munnen med en svalare känsla än den söta likördoften antyder. Friska inslag med en ton av gröna örter och menthol. Frukten är så tät att man nästan får tugga sig igenom den. Det känns dock inte tungt utan lätt och välbalanserad, med en del tanniner och struktur bakom allt. Det här måste komma från något varmt ställe, och jag lutar åt Australien. Jag har uteslutit södra Rhône, trots försök att få mig dig. Men det känns inte som en Syrah från Barossa. Jag irrar runt utan att få någon ordning på det.

2001 Sine Qua Non Ventriloquist är gjord på 82% Grenache och 18% Syrah. Jag kände inte igen Grenache i den doften!!? Och inser att jag borde landat i Kalifornien, men diskussionerna runt bordet lurade mig. Tung och prestigefylld avslutning på den kvällen.

Tack för inbjudan och för att jag fick vara med och smaka de lysande vinerna.