Kronstam strikes again

Jag råkade läsa Kronstams senaste i DN. Inte bra för blodtrycket. Det kan omöjligt bara vara jag som blir irriterad???

Att han skulle försvara SystemBolaget var väl inget oväntat - inte vill han väl bli portad från monopolet. Men storyn att det sista han gjorde innan han lämnade SB 1982 var att "plantera idén" till beställningssortimentet var ny. Detta beställningssortiment som nu är SBs enda räddning, och deras starkt lysande stjärna, där folket kan "rösta in" viner de gillar. Kombinerar det med de ständiga skriverierna om Claude Val och hur de kommit in i ordinarie sortimentet, och det blir konstig sörja av att skriva upp sig själv, och ett mediokert vin.

Jämförelsen mellan SB och att köpa på nätet för hemkörning är skrattretande. Han tar upp The Wine Company och Goodwine, och klagar på deras sortiment. Vakna! Det finns 100-tals olika vinhandlare i Europa, som slår SB på fingrarna i sina specialområde. Jag har köpt Rhône och Bordeaux från Millesimes. Jag har köpt Italienskt från BaroloBrunello, tyskt från Gute Weine, en hel del blandat från BBR (titta på deras hemsida och SB får en att tänka på sovjetiska brödköer). Glöm inte Carlo Merolli. Med mera, med mera. Varken till pris eller sortiment kan SB konkurrera. Alla levererar hem. Och Kronstam tar upp två exempel, med urvalet att de marknadsför sig i Sverige?

Jag förstår givetvis att det är bekvämt för en vinskribent att det är ett monopol. Du går på nyhetsprovningen och sedan är du klar. Om man skulle behöva tänka på alla andra viner som det går att få tag blir ju jobbet plötsligt lite mer krävande. Man kan inte skriva att festens givna radarpar är rött och vitt Claude Val - ett par gånger om året.

Sedan skriver mattesnillet att de åtta miljoner liter som såldes 1955 hade dubblats elva gånger till 1985. Två upphöjt till elva är 2048, vilket innebar att det såldes 16 miljarder liter vin 1985. Borde bli en 1800 liter per levande svensk - och då förstår jag inte hur SB lyckats begränsa drickande.

2007 Domaine Tempier Bandol

Bandol måste vara definitionen på tough love. Men jag gillar det.

Efter att ha rengjort gymnasiebassänger med gårdagens vin är önskan att få dricka något gott på topp idag. Och av outgrundlig anledning fastnar jag för en 2007 Domaine Tempier Bandol. Det var länge sedan jag drack lite hederlig Mourvedre.

Efter att med en suck av lättnad konstaterat att vinet är friskt och utan skada på doften känner jag inte så mycket mer. Stängt i butiken. Med lite luft och tid så gläntar vinet i alla fall på dörren.

Dörren är dock till en jordkällare. Mörk svart frukt med moreller, körsbär och björnbär. Fuktig tobak, läder och en hel stenhög med mossa och multnande barr. Dov, mörk spännande doft. Gott!

Att det är som att tugga grus kanske inte låter så gott - men det är det. Munkänslan är hårt hållen med tuggbara, sandiga tanniner som har vinet i ett skruvstäd. Tydlig definierad frukt med precision och balans. Torrt och stramt, med läskande syror och en eftersmak som är förvånande salt och mineralisk.

Det är inte världen mest komplexa, långa eller koncentrerade vin. Inte heller det mest lättdruckna. Men charmigt och gott, och något att återkomma till om en 3-4 år.

En bra revansch på gårdagens missöde.

2002 Philip Togni Tanbark Hill Cabernet

En slitig vecka behöver ett kort avbrott. En belöning i allt jobb. Jag har spanat in min 2002 Togni Tanbark Hill ett tag.

Togni själv var inte nöjd med vinet 2002, så han klassade ned hela skörden till sitt andravin - Tanbark Hill. Man tänker givetvis Il Favot, Produttori 2006 mm och hoppas på underverk. När man dessutom läst the Cali reports #2 är förväntningarna på topp.  Det här ska bli en lisa för själen och ge nya krafter till ett slitet sinne.

En stickig ton av lösningsmedel och svettiga strumpor. På toppen av det så lägger vi lite gamla våta kartonger. Om man anstränger sig och försöker hitta något positivt så finns det kanske lite frukt kvar. Men inte nog för att dölja den fräna bismaken i munnen.

Galet korkat! Odrickbart. Bortom all räddning. Otjänligt att ens laga mat med.

Det bidde ingen Il Favot, det bidde en Château Changuy Afip.

Jag tröstar mig med att spela COD Black Ops istället.

Mellanlandning

Vinosapien med bättre hälft är på mellanlandning i Singapore på väg till (ännu) sydligare breddgrader. Innan jag skakat jetlagen ur kroppen så sätter vi fart för en "best of Singapore".

Det börjar ganska illa eftersom jag sover som en stock, och i ett ögonblick av genialisk inspiration har satt telefonen på ljudlöst. Jag inser med elva missade samtal att jag har ett par lika trötta gäster som försöker komma in för den utlovade sängplatsen. Det lilla missödet löser sig dock efter ett tag, och taxin vänder tillbaka från nödlösningen som stavas hotell. Skönt när man kan inleda sina försök till gästfrihet på en bra not....

Vi tar igen den dåliga starten några timmar senare med en Champagnebrunch - denna gången på Hyatts Mezza 9. De har den något udda policyn att förbjuda foton, men för de som läst här tidigare kan ju konceptet brunch. Denna är lika bra som övriga som besökts, och tre personers samlade insatser lyckades nog prova cirka hälften av utbudet.

En klart positiv överraskning är champagnen: Perrier Jouët Grand Brut är en klass bättre än Moët som serveras på många andra ställen. Glasen i sig är så härligt kitchiga (art deco?) att man gillar innehållet bara därför. Vi gör en helhjärtad insats att hålla kyparna upptagna med sin free flow. Vi uppgraderar dock inte till Belle Epoque. Fegt kanske?

När Stauns bästa vinprovare är på besök så gräver man ju gärna lite i den alltför grunda Singaporeanska vinkällaren, när vi väl kämpat oss hem efter champagneorgien. Första vinet doftar mörk frukt, en rejäl dos kaffe, läder och kryddor. Jag vet ju vad det är i glaset och tycker jag hittar en aning lösningmedel och lim, men det är diskret. Det är dock vidöppet ur startgrindarna, men stänger kanske ner lite efter hand.

I munnen är det medelfylligt, bjuder på generös frukt med bra tryck och längd. En tanninstruktur som känns igenom den tunga frukten och ger behövlig stadga. Jag förstår att VS är i Maremma och gissar på Cabernetblandingar, trots att det är en Nebbiolo.

Mario Marengo Barolo Brunate Vecchia Vigne 2005 är en ganska massiv, tungfotad skapelse som måste ha fått en hel del fat i uppfostran (hittar ingen info). Nebbiolokaraktären är inte helt uppenbar. Det är gott med kraft och struktur, men behöver nog ett par år till för att lugna ned sig och integrera delarna, men det finns klart potential. Jag uppskattade 04an betydligt mer. Nästa flaska får vänta minst tre, fyra år.

Pinot från Nya Zeeland eller Australien kommer svaret direkt efter första sniffen. Rätt! Jag måste ju bjuda på nya favoriten Yarra Yering, nu en Pinot Noir 2007. Detta vinet är också öppet och med i matchen direkt. Generös pinotnäsa med ljus frukt och örter och kryddor. Smeksamt i munnen med snälla tanniner, uppfriskande syror och lättillgänglig frukt. Bra längd, och en komplexitet som som väcker intresset. Nej, inte Bourgogne, men gott!

Nu ska ju erkännas att måndagen var en jobbig sådan - säkerligen bara beroende på att jetlaggen överlevde alla försök att lindra den. Stort tack för påhälsningen, P och A, och för måndagens middag. För övriga spekulanter på att hälsa på kan jag lova att inte sätta telefonen på mute.

2006 Livio Pavese Barbaresco

En vecka med toppar och dalar avslutas när Luftwaffe till slut sätter ned hjulen på Changi. Ett glas vin behövs för att bekämpa trötthet och jetlag.

Sällan kan allt vara på topp. Förra helgens strålande väder i Stockholm med några kära återseenden och två vin-sessioner är minnesvärda. Bara för att avlösas med en utbildning som lämnar lite fadd eftersmak i munnen. Jag är helt med på att dra ihop alla höga chefer för att diskutera strategi och hur vi ska förändra bolaget och jobba bättre ihop osv. Och föreläsarna är både roliga och svindyra. So far so good.

Jag vill dock inte åka över hela världen för att lyssna på någon som mest påminner om en stand-up komiker. Det är klart underhållande, och alla skrattar vi. Men att få det att framstå som projektplanering 101 är något han själv kommit på, och att det är det bästa sedan bottilagrad Nebbiolo är lite magstarkt. Varför göra om allt i metaforer, där humorn i omskrivningen är viktigare än att det förmedlar något? Jag funderar fortfarande på vad han ville säga med liknelsen med en Sci Fi-film? Jag kommer inte ens ihåg sammanhanget. Sedan när fick innehållet stryka på foten för ytan? Ok, sedan länge, men även i svindyra utbildningar?

Det är förvisso ett lyxproblem, men jag tar det som en bra anledning att trösta mig och samtidigt bekämpa tidsskillnaden. En flaska som vänliga besökare smugglat hit: 2006 Livio Pavese Barbaresco har kommit in i SBs sortiment och ska finnas där ett helt år. Jag hade inte sett Patriks sågning innan jag öppnade kvällens jetlagsmoderator utan ger mig in i kampen med öppna ögon. Tänk er som ni träffar ett barn till en släkting, som ni inte sett på länge, och de kommer fram och säger "Look at my beautiful baby".... Eller så lämnar jag alltför krystade liknelser därhän.

Doften är inte så dum. Lite plommon och körsbär i lite plump och klumpig stil, med övertoner av lösningsmedel, lim och kaffesump med läder. Inte så elegant och eteriskt kanske, men ganska gott.

I munnen håller det däremot inte riktigt ihop. Frukten och de tanniner och syror som finns går inte i takt. Frukten trappar av rätt fort, och lämnar ett småsurt och stramt avslut. Under tiden körsbärsfrukten är med så är den dessutom lite lös i kanten utan direkt precision. Nja, det här var ingen direkt vinnare. Det är inget fel på det, men opersonligt och utan något direkt lyft.

Jag upplever det nog lite mer öppet och med med dragningar åt mörk frukt än de ljusa jordgubbspustar Patrik beskriver, men vi kommer till ungefär samma slutsats: Det finns intressantare nebba i denna prisklassen att finna. Men nu har monopolet bestämt att detta är det bästa Sverige kan få. Basta!

Det bästa av Stockholm

En snabb visit i Stockholm, som visar upp sin bästa sida. Kall, klar hög luft är inte precis vad jag är van vid - och det är skönt som omväxling mot 30+ och 100 procent luftfuktighet. Det är faktiskt riktigt skönt. Sedan blir det ett välkommet återseende med en middag hos M&L, samt Sveriges mest fotbollstokiga 4-åring med lillebror.

Jag inser att jag inte är på topp med jetlag och fokus på annat, så några avancerade gissningar klarar jag inte av. Speciellt inte när första vinet har mig över större delen av Europa i mitt irrande efter ursprung.

En Grekisk viognier var inte riktigt på min radar. 2009 Domaine Gerovassiliou Viognier var dock en klart trevlig upplevelse, men både gul tropisk frukt och en hel bukett av vita blommor och en frisk munkänsla med en kryddigt god svans. Passar bra till en underbar lax, men soyan och wasabin till spelar ett litet spratt och matchar inte helt.

Till en av Sveriges godaste (och största) toast med trattisar (det står sällan på menyn i Singapore. Tack!) serveras ett höstvin. God pinotnäsa med röda bär, undervegetation barr och en mörka kryddor. Det finns även en lätt parfymerad ton som ett tag lurar mig till Nebbiolo. När det slanka, lättfotade vinet dessutom har rejäla sträva sandiga tanniner så tvekar jag lite. Men nog är det en Pinot, och denna typen kan bara vara från Bourgogne. Längre än så kommer jag inte i mina gissningar.

2005 Nicolas Potel Volnay Vielles Vignes. Bourgogne är vad svamp och höst kräver, men frukten och syrorna klarar inte riktigt att stå upp till den krämiga toasten. Jag är lite undrande över hur den kommer att vara när tanninerna slipats ned med några år till - om frukten riktigt kommer hålla ut? Efter några timmar i glaset tappar frukten kraft och precision, och vinet blir till och med lite snipigt,


Sedan kommer kvällens kameleont. Först helt övertygad om korkskada, som övergår i en ton med lite stickiga, parfymerade volatila drag tillsammans med jordkällare. Om man tar sig steget under den lite stickande känslan ligger dock en ljus skir klar ton av nymogen jordgubbe. Inte en övermogen in-your-face-jordgubbe, utan en svalodlad, försiktig jordgubbe i balettskor och tyllkjol. Typ. Den luktar underbart. I munnen finns samma jordgubbe med fronten av en ganska generös fruktkärna ackompanjerat av bra syror och tanniner. Gott till en lika god ragu, som är gjord efter konstens alla regler med kycklinglever och lång tillagningstid.


Men jag blir inte klok på vinet, det påminner en hel del om två tidigare försök av Monprivato 2004, och jag drar till med en traditionalist Barolo - men undrar om flaskan är helt kosher.

Jag var närmare än jag trodde. Den påminde ännu mer om tidigare försök med avtäckt etikett. Samma stil och upplevelse, men med lite generösare frukt. Om dessa ska bli underverk som det pratas om, hur länge ska man då vänta??? Eller har jag smakat tre raka flaskor Monprivato som inte är helt friska?

Sedan har jag med ett misslyckat försök att lura värdparet till Bordeaux. Min 2004 Yarra Yering Dry Red #1 uppträder inte alls som den ganska strama BDX-liknande företeelse jag hoppats på. Istället blir en en lite sötaktig frukt och en klar ton av grönt nyskördat hö. M pratar om tomatpure, men det hittar inte jag. Sötaktig övermogen frukt är inte värdarnas preferens, inte heller jag, med min tillvänjning av Aussies, kan säga att jag tycker det är speciellt bra. Är det årgången, flaskvariation, eller en effekt av en söndrig vinkyl?

Det var i alla fall bättre än den lilla påtitten av Corale 2006 jag också fick. Den påminde ganska mycket om den Pelissero Langhe Long Now jag precis provade. Fruktigt och lättillgängligt, men utan charm tycker jag. Jag hittar varken druva, ursprung eller någon speciell stil i det. Det finns så mycket intressantare vin att dricka. Och nu görs den ju inte ens längre.

Tack för ett kärt återseende och en mycket god och trevlig kväll. Nu ska jag bara lära mig att titta åt rätt håll när jag går över gatan, så jag tar mig helskinnad till ikväll för fler återseenden.

2004 Pelissero Langhe Long Now

I am 85 points on this.

En svårbestämd blandning av Barbera och Nebbiolo där frukten är lite odefinierad och syltig, komplexiteten består mest av rostade fat, och längden är högst måttlig. Att sätta denna till ursprung och druva blint är svårt, att njuta av den likaledes.

PS. Kolla in James Sucklings video. Nu har Kronstam blivit intressant i jämförelse.