2011-04-27

Svensk Byråkrati. Eller: Jag trodde jag var pappa.

Herrejisses! Det svåra i att bli förälder är inte, som många tror, att hitta en kvinna som kan tänka sig att sprida din genpol vidare. Nej, det stora hindret är svensk byråkrati.

Trogen vanan i min släkt - bestående av oäktingar till höger och vänster - tänkte sambon och jag att den tekniska saken att gifta sig är inte det viktigaste här i livet. Ack så fel vi hade.

Bara det faktum att ogifta föräldrar, ända in på 2000-talet, måste gå till Socialnämnden för att registrera pappan som fader och vårdnadshavare, känns ganska otidsenligt, och absurt. Jag som pappa ska gå till socialen och intyga levnadsförhållande som gör det troligt att jag varit med om att avla ett barm, och att jag är pappa? Precis som jag skulle ha en aning! Bättre vore väl att fråga mamman, eller ännu bättre hennes väninnor - de har nog bäst koll!?

Denna relik till administrativ ordning var vi dock medvetna om och var förberedda att hantera. Problemet uppstår när man inte är bosatt i närheten av en socialnämnd, utan på andra sidan jorden. Förutseende som vi är, så tänkte vi dock lösa detta faktum när vi besökte Sverige i julas. Efter att ha läst lagen inser vi att det finns en möjlighet att gå och registrera faderskap i förhand - om särskilda omständigheter föreligger. Vi tyckte ju, naivt nog, det faktum att det skulle vara fysiskt omöjligt efter födseln skulle vara en sådan omständighet. Fel.

Först samtal med socialförvaltningen för att boka tid för besöket i Sverige under julhelgen. Det resulterar i ett så stort frågetecken man nu kan se via en telefon. Ytterligare samtal till svenska ambassaden i Singapore, fram och tillbaka. Till slut ringer vi till Socialstyrelsen för att ta reda på hur ärendet ska hanteras. Med en förälder utrustad med juristexamen och stor envishet slår vi oss till slut fram till Socialstyrelsens chefsjurist. Där lyckas vi till slut få beskedet att det är ambassaden som ska ordna med detta faderskapsintyg, efter födseln. Basta!

Inte helt trygga med detta besked ordnar vi ändå fram ett intyg om samboskap, "Common Law marriage". Med detta i hand åker två nervösa förstagångsföräldrar in till Mount Elisabeth Hospital i Singapore, för en förlossning. Och nu pratar vi ärkekonservativa Singapore - där lösningen på den låga fertilitetsnivån är att folk ska gifta sig, och där ogifta inte får stå i bostadskö. I sanningens namn var just faderskapsfrågan inte det som låg högst på oroslistan just då. Det var en felprioritering.

När Henry väl är lyckligen född, och sjukhuspersonalen väl kommit över chocken över en "pappa" som byter blöjor och gullar med barnet, så skriver den glatt in mitt namn som far på födelseattesten. So far so good. Lika bra går det när vi går till ambassaden för att se till att Henry finns också enligt svenska myndigheter, det vill säga skaffar honom ett personnummer. Födelseattest uppvisas, båda föräldrarna skriver på, alla är glada.

Idag skulle nästa steg i den administrativa kedjan klaras av - att skaffa ett pass, så han kan få uppehållstillstånd i landet. Då upplyser man lakoniskt att endast modern är vårdnadshavare.

Vi ber då ambassaden att ordna detta och se till att skriva på rätt papper och skicka in så att även jag registreras som förälder och vårdnadshavare. Jag är ju ändå registrerad som pappa enligt den betydligt mer konservativa republiken Singapore. Men det går så klart inte. Vi blir hänvisade till "ert socialkontor där ni senast var folkbokförda" i Sverige. Samtidigt så erkänner man att det är upp till ambassaden att skriva på de blanketter etc som krävs.

Så tills vi lyckats få en tjänsteman på socialkontoret att skriva en direkt order till en motvillig ambassad att skriva ut papper om att det finns sannolika skäl att anta att jag är pappa, så har Henry ingen legal pappa. Det faktum att jag och mamman kan skriva på alla tänkbara papper, eller att vi båda står på födelseattesten, verkar inte hjälpa. På vilket sätt hjälper detta Henry - den som i detta fall är den som kan bli utsatt? Jag hoppas, av flera ganska uppenbara anledningar, att jag eller sambon inte dör i någon olycka innan detta löser sig, så vi slipper en situation där Henry aldrig får någon pappa. Se den här artikeln för annat exempel.

Jag undrar vad de kräver för att acceptera mig som pappa? Skulle vi filmat själva händelsen när han blev till och skickat in?

Å andra sidan kan ni ju glömma att jag kommer att byta några blöjor från och med nu tills dess att jag blir registrerad som pappa.

Var är pappa?????

2011-04-24

Gimme some Leeuwin

Varning: Innehåller beskrivning av vin.

The Leeuwin Estate bildades på 70-talet - en långvägare i Australien. Det startade med att Robert Mondavi letade efter mark att plantera vinrankor på i Margaret River. Han hittade en nötkreatursfarm där han 1975 planterade de första rankorna. Fyra år senare kom det första vinet och med årgången efter -1980 - fick Art Series Chardonnay fem stjärnor av Decanter. Snabbt marscherat.

Själv har jag ingen koll alls på den här producenten, men Kayaker tyckte jag skulle prova och då gör man som man blir tillsagd. På hemsidan verkar det som de kombinerar vinmakandet med både en restaurang och ett konstgalleri. I galleriet finns (nästan) alla verk som figurerat på etiketterna på deras Art Series. De satsar bara på Australiensiska konstnärer, så trots att Australien är en del av Commonwealth så har nog Challe inte en chans.

Nu blir det parallellt prov av två av deras Art Series viner i vilket fall. En Chardonnay och en Riesling.


2009 Leeuwin Estate Art Serises Riesling är transparent blekgul. En återhållen nos av persika, grape och melon, och faktiskt med ett stick av badboll. I munnen: en spetsig, syradriven smak av grape och melon. En viss mineralitet  tillkommer i eftersmaken, som också hinner bjuda på lite citronskalsbitterhet, innan den ganska snabbt försvinner ut i kulisserna. Syrorna är riktigt höga och salivframkallade, men känns inte som en del av helheten utan lite frisvängande. Sammantaget ett friskt men neutralt och ganska intetsägande vin. Passar som en välkyld aperitif. Etiketten är gjord av John Olsen, och heter "Frogs in Riesling"


2006 Leeuwin Estate Art Series Chardonnay. Något mer halmgul färg, men fortfarande transparent. I doften känns direkt att det här är en seriös, ganska välfatad, skapelse. Mogna gula äpplen, citrus, ananas och mango. En väl tilltagen dos av rostat bröd och en hel påse Rollo-kola skvallrar om att vinet sett en del ek. Tolv månader på nya franska barriquer är tydligen svaret.

I munnen är vinet fylligt och smeksamt - nästan visköst. Ananas och mogna söta citroner (om det finns sådana?) utgör basen. De dyra franska faten håller sig mer i bakgrunden och tar snyggt en stöttande roll. I den långa eftersmaken kommer en klädsam sträv örtig bitterhet tillsammans med citronskalsbeska fram. Vinet är välbalanserat med bra integrerade syror, och en lång och komplex smakprofil. De 14.5% alkohol (!!) märks inte. Fortfarande ungt, men med en stor framtid framför sig. Det är skitbra helt enkelt! Dessutom är etiketten gjord av Richard Larter och heter  Spring Disposition.


Att dessa två viner kommer från samma vinmakare hade jag inte gissat på blint. Det är i och för sig en prisskillnad på 3x, så det kanske inte är en rättvis jämförelse. Jag har nu fått smaka en en riktigt bra Aussie Chardonnay, och det var bra. Riktigt bra. Inhandlad i matvarubutiken. Riktigt bra det med.

2011-04-23

Spänningen stiger

Jag går till Carrefour för att fylla på det sista inför kvällens påskmiddag. Sill och kaviar är redan inhandlade på IKEA.

Då står den där. Någonstans mellan Grange 2005 och Montrose 2006. Ytterligare en bra Aussie Chardonnay, som jag blivit rekommenderad att prova. 2006 Leeuwin Art Series Chardonnay. Den hamnar i korgen med lammfilen. Tänk om man kunde göra samma sak i Sverige?


Det här vinet har fått 95p både av Jay Miller och Lisa Perotti-Brown. Och hon bor ju till och med i Singapore. Det här måste bara vara bra.

Det vinet ska jag dricka någon gång i framtiden!

Men ikväll blir det sillmacka och ugnsbakat lamm. Dock inte riktigt samtidigt, utan mer som en svensk förrätt först, innan vi ger oss in på lammet. Till det ska jag dricka rött vin. Troligtvis en Pegau Cuvée Réservée 2006. Eller något annat.

Bit i den Ingvar!

Jag måste dock erkänna att det känns ganska ansträngande att skriva om viner jag ska dricka, istället för viner jag druckit och vad jag tyckte om dem. Jag tror nog nästa bloggpost måste handla om något jag defacto druckit.

2011-04-21

Nu ska det bli åka av!

Jag har fått påstötningar om att prova bra Australiensiska viner, istället för det plonket jag brukar inta. Efter att ha jagat en importör så till den milda grad att jag trodde jag skulle få besöksförbud, lyckades jag till slut få köpa loss några provflaskor. Det faktum att de egentligen bara säljer till restauranger förenklade inte uppgiften.

Jag har förstått att det är inne att blogga om viner man ska dricka långt innan man faktiskt druckit dem, så jag hakar på. Nu ska jag bara bli av med en halsinfektion och ta igen en hel del sömnbrist. Sedan ska här drickas Giaconda!

Glad påsk!


2005 Mount Mary Chardonnay
2006 Clonakilla Shiraz - Viognier
2004 Giaconda Chardonnay
2006 Giaconda Shiraz Warner Vineyard

2011-04-16

Aussie Chard

Jag dricker inte Chardonnay speciellt ofta, och när jag gör det är det ytterst sällan den kommer från Australien. Men nu är Mamma på besök och önskade sig en Chardonnay, så då fick det bli så.

Jag hittar en 2007 Yarra Ridge Chardonnay i hyllan och den får bli försökskanin. Yarra Valley ska ha lite kyligare klimat - mindre hett i alla fall - och borde kanske kunna erbjuda en lite mer återhållen stil? Yarra Yering har glatt mig vid ett antal tillfällen. Om Yarra Ridge hittar jag inte så mycket, förutom att de tillhör Foster's Group - som väl sålt sina vinföretag?


I nosen intar den söta frukten förarsätet. Tyvärr finns det inte så mycket mer i de andra sätena. Mogen persika, päron och lychee med en klart söt ton -  som en auslese Riesling, förutom mineraler och blommighet.

I munnen är vinet: Platt. Frukten saknar stuns, munkänslan saknar krispighet och syra. Någon fet fyllig frukt finns inte heller för den delen. Speciellt när det stigit bara någon grad över önskad välkylda temperatur blir det bara en tunn fadd smak i munnen. Nja.

Det var kanske inte så smart att prova med ett för enkelt vin som start. Det uppmanar inte till fortsatta utforskningar precis, utan intog en placering ganska långt ned på favoritlistan. Men mamma var glad.

2011-04-13

2006 Roagna Vigna Rionda

Roagnas Barolo Vigna Rionda anno 2004 var vinet som slets från hyllorna och mer eller mindre tog slut när bloggosfären försökte bestämma sig om det skulle bli bra eller inte, för knappa två år sedan.  Undrar om någon sparade en flaska? Nu är det dags för senare upplagor.

Sin vana trogen så ligger Roagna på vinerna ett bra tag innan de släpps - Vigna Rionda 2006 släpps samtidigt som många producenter pratar om sina barolo 2007. Jag har även sett att Pajé 2004 precis släpptes. Då har jag inte en börjat diskutera riservorna.

Roagna behöver ingen närmare presentation för de som läser svenska vinbloggar, men för de som vill ha en liten presentation kan ni läsa här. För mer kommentarer om 2004:an, och dess ursprung, rekommenderas denna post, men tillhörande kommentarer. Sammanfattning av kontroversen om 2004 hittas här.


2006 Roagna Vigna Rionda har fått ganska avvaktande kommenterar och betyg av Galloni (90+), samtidigt som andra källor pratar mer positivt om det. Två kommentarer på Cellartracker får ju en att undra också, men det är kanske beroende på att den nyligen buteljerats? Diskussionen känns igen från förr...

Vinet är blårött och relativt transparent. Direkt ur flaskan har det en tydlig doft av: Nebbiolo. Rosor, RX-lim och tjära på toppen av en mörk skogsbärsfrukt. Lite ljusare jordgubbar och ett friskt stick av menthol tillkommer. Härlig aromatik, och ingen tvekan var det kommer ifrån. Inga unkna källartoner och det känns inte som om det är i någon tråkig fas på nosen i alla fall.

I munnen är vinet slankt men med påtaglig intensitet och kraft. Apelsinliknande syror och stabila tanniner i en rejäl dos ger vinet en distinkt struktur. Frukten är väldefinierad och precis, har bra tryck och en längd som ger en lång och sakta avklingande eftersmak. Fruktkärnan drar åt det mörka håller med inslag av av syrliga lingon, och ljusa mogna söta jordgubbar. Tanninerna är väl påtagliga och täta, och även om de håller kvalitet av finaste sandpappret är de lite väl framträdande nu. Även för en ganska tannintålig gom. Det är dock ingen tvekan om att frukten finns där i tillräcklig dos.

Det här är ett i grunden ganska generöst vin med rikligt med fin nebba-frukt som just nu sitter i en tight sydd frack av sträva tanniner. Jag behöver inte dricka fler flaskor för att avgöra att detta är riktigt bra, men jag ska å andra sidan inte röra resterande stash på ett par år. Det här kommer bli lysande när det legat på rygg ett tag. Köp och lägg undan!

Kan någon förklara geografin för mig?

2011-04-09

2005 Rene Rostaing Côte Rôtie

Jag har inte druckit mycket Côte Rôtie tidigare, men efter att ha provatden helt lysande  2006 d’Ampuis, vill jag utforska området mer. Kvällens offer får en 2005 Rene Rostaing - ett vin, eller producent, jag inte har någon koll på.




Doften är tagen ur skolboken. Denna versionen av Syrah stavas mörka svarta björnbär och körsbär, rikligt med rökta charkuterier, och en hel del baconfett. På toppen lite flyktig doftslöjor av blommor och  saltstänkt tång.

I munnen är vinet slankt och lätt med höga syror, men utan att bli tunt eller vekt. Den mörka frukten är ganska tät, och backas i eftersmaken upp av krossad Lakrisal och svala mineraler. Även om frukten är riklig och tät hade den nog behövt mer stöd för att hantera tanninerna. De är påtagliga och sträva på ett kantigt, vasst sätt som inte är helt harmoniskt. Det förtar den fina slanka frukten med ett störande skarpt inslag. Och jag är ändå en tannintomte.

Tanninerna kommer kanske att mjukna med ytterligare lagring, men jag undrar om frukten kommer överleva det. Vinet är inte helt balanserat, idag och det sägs väl att om det inte är i balans i sin ungdom så blir det inte det under ålderns höst heller? Den som provar får se. En klart steg under d’Ampuis i vilket fall. Även i pris.

2011-04-05

1997 Produttori Riserva Pajé

Sakta börjar livet återvända till någon ny typ av vardag. Även det nya normaltillståndet tillåter ett gott glas vin då och då. Varning, detta inlägg skrives under påverkan av hormoner och i ett lyckorus.


1997 Produttori del Barbaresco Riserva Pajé har en rödbrun uppenbarelse, med tydlig tegelkant. De 14 åren har satt sina spår i färgen.

Doften skvallrar om ålder den med. En blandning av söt körsbärsfrukt med övertoner av tjära och parfymerade rosblad, blandas med löv och fuktig jord, svamp och läder. Frukten sitter dock fortfarande i förarsätet, och känns ganska ung och viril. Med luft vaknar balsamicon till liv, och får sällskap av en frisk mentholpastill. Doften är helt underbar, och bygger upp förhoppningarna.

Vinet klarar dock inte av att leva upp till de uppskruvade förväntningarna i munnen. Det är slankt och lätt på foten, och läskande med höga, bitande syror. Frukten inleder med en bra attack, men tappar fort i styrka för att snabbt bli överflyglad av sträva, uttorkande tanniner. I eftersmaken lever bara syran, tanninerna och ett litet uns röd frukt kvar.

Jag vet inte om den här flaskan var helt kosher, det känns som den åldrats fort och tappat frukten snabbare än den borde. Samtidigt är doften riktigt bra. Definitionen på ett sniffarvin? Man sniffar hellre än dricker.