2011-07-28

2006 Colgate Shiraz Block 6

Ytterligare ett exempel på high-end shiraz som jag köpt på en utförsäljning. Är detta typiskt?



2006 Kay Brothers Shiraz Block 6 är en mörkt röd uppenbarelse med dragning åt det bruna hållet. Doften är grundad i mörk murrig frukt, med torkade plommon och russin. En näve fuktig jord, rostat kaffe, och en del ljusa blommiga toner. Men över allting ligger en matta av frisk mynta - den är riktigt framträdande och tar nästan över doftintrycken helt.

- Som att hångla upp ett gammalt fyllo som precis borstat tänderna, säger sambon. Hur vet hon det, undrar jag.

Vinet är fylligt i munnen och samtidigt smeksamt med nedslipade tanniner. Det är bra tryck och koncentration och eftersmaken är lång som en kommunal kafferast. Frukten är lite fräschare än den var i doften - det är inte bara söt torkad frukt, utan även lite färska jordgubbar och hallon. Mörka laget med läder och espresso finns också representerat. Örter och mint återkommer även här och adderar lite välbehövligt lyft för att undvika ett det blir alltför tungt och klimpigt. Syrorna är också på plats och tillsammans lyckas tricket med en hårsmån.

Vinet känns annars lite trött och bör nog drickas ganska snart. Jag undrar återigen om de här vinerna ska åldras så fort, eller om denna flaska lagrats i solen på balkongen. Snabbt åldrande och en överdos mint är inte ett vinnande koncept i min bok.

2011-07-23

Middag på the Solitaire

Gästerna är tillbaka i Singapore, och vi fixar en middag för att hälsa välkomna tillbaka!

Förrätten består av pilgrimsmusslor på en salsa av rökt lax, mango, babytomat, salladslök och koriander, med limejuice. Riktigt gott om jag får berömma mig själv!


Till detta dricker vi resterna av 2004 Giaconda Chardonnay, som mått bra av lite tid i kylen med skruvkorken på. Smörkolan är mer diskret, och den tropiska frukten har vunnit kraft och tyngd. Mycket bättre än häromdagen och en bra förrättsmatch.

Sedan grillat lamm med portobello, paprika och rostade rotfrukter tillsammans med en mintsås. Till detta kommer två diametralt motsatta viner:

Först ut är en 2006 Pégaü Cuvée Reservée. I bra form med underbart söta hallon, mörkare körsbär, stall och läder, en näve gariggue och blommande lavendel. I munnen är vinet slankt och rent, nästan läskande. Lätt uppstramade tanniner i en lång örtig svans. Smakerna ligger i flera väldefinierade lager - det går att känna skillnad på dem och alla är rena och klara. Det är klart gott att dricka nu, och en riktig njutning.

2004 Kilikanoon Shiraz Parable är å sin sida en mörk tät massa av jordgubbar, körsbärslikör, läder, mörkrostat kaffe, och mossa. Utvecklad mognad redan vid sju års ålder. I munnen är vinet tätt och lent smeksamt, men också ihopsjunket på något sätt. Frukten känns ganska fyllig, och med en del komplexitet med en mix av ljusare och mörkare frukt och mognadstoner. Men det känns platt och utan stuns. Ganska trist, faktiskt. Parkers 96 pinnar känns som ett skämt - eller så har denna flaskan tillbringat sitt liv i ett tropiskt tempererat skyltfönster.




Pégaü fungerar även bra till den lagrade Parmesanen och Gruyeren som vi äter sen, medan McLaren Vale visade inte upp sin starkaste sida.

2011-07-20

2004 Giaconda Chardonnay

Giacondas Chardonnay brukar klassas som en av Australiens bästa, rankas som Exceptional av Langton, och kostar (nästan) som en Grand Cru från Bourgogne. Dessutom rankar Langton årgång 2004 som 10/10. 

Giaconda grundades av Rick Kinzbrunner som köpte mark i Beechworth, Victoria, och började plantera rankor 1982 - första lanserade årgången var 1986. Vingården ligger på 400 m höjd i en sydsluttning, vilket innebär mindre solexponering på dessa breddgrader. Lera är en viktig komponent i jordmånen, då det håller kvar vatten i marken under torra somrar. Innan Rick slog sig ned i Beechworth hade han varit på olika vingårdar runt om i världen under tio år, men han är ingenjör i grunden. Det känns bra med en riktig utbildning i botten - om det inte skulle gå så bra med vinet.

Men än så länge har det gått ganska ok och kritikerna sjunger samstämmiga hyllningar i kör. Parker har t.ex. gett alla årgångar sedan 2004 minst 95 pinnar (2004 fick 96). James Halliday brukar inte vara sämre (men jag har nog aldrig sett honom ge under 90p?), IWC ligger i samma härad, och till och med de ganska konservativa glada amatörerna på Cellartracker ger 2004 i snitt >94 poäng. Nu snackar vi lysande nektar!


2004 Giaconda Chardonnay är en guldgul klar uppenbarelse, med tydliga gröna stick. När man sticker ned näsan drar SFs reklamfilm igång. En vägg av välsmörade popcorn och rollokola slår emot en. Efter den första chocken, och när jag insett att jag inte behöver vara orolig för en tvåmetersman i sätet framför, för jag ned näsan igen. Med lite god vilja, och en del envishet, hittar jag lite gulaktig frukt i form av mango och ananas, tillsammans med en rökig, flintig mineralitet. Och efter ett tag även blommiga övertoner. Det är ju inte så illa. Jag tar sedan en paus för återhämtning och för att se hur mycket ek detta vin sett under sitt liv.

18 månader på hälften nya franska fat. Det är inte så överdrivet mycket. Slutsatsen är helt enkelt att man odlar rollokola mellan raderna och serverar popcorn under skörden i Victoria.

Munkänslan är härligt lättsamt viskös, och när eftersmaken klingar av lämnar den en känsla av vax och olja. Citrusfrukt med en dragning åt oljig limoncello, uppbackat av persika och mango. Bra tryck och längd, men inte lika komplext som i nosen, men å andra sidan inte lika mycket smörkola heller. Hyfsade syror, som dock inte är helt synkade utan sticker ut och lämnat ett lite skarpt avtryck i svansen.

Det här är inte alls dumt inser jag när jag kommit över smöret. Framförallt i nosen, men även i munnen. Dessutom blir det bättre med tid i glaset så jag sätter på skruvkorken och ser hur det utvecklar sig de närmsta dagarna. Men jag har dock svårt att inse hur det här skulle kunna klocka in på +95p och vara det bästa sedan skivat bröd (med smör på). Det har förvisso bra koncentration och längd, men är kanske inte riktigt min stil, eller så behöver det mer luft?

2011-07-17

Uppdatering

Det är inte riktigt som det var förr. Det dricks inte lika mycket vin som förr, och när det väl öppnas en flaska så är fokus på den i någon minut, innan något annat, eller snarare någon annan, pockar på uppmärksamhet.

Jag upplever väl exakt samma sak som alla småbarnsföräldrar gjort sedan urminnes tider - eller i var fall sedan män började ta visst ansvar för barnen - innan dess var det bara hälften av föräldrarna. Det är ingen barnlek att kombinera heltidsarbete med en tremånaders bebis hemma, och än knepigare att försöka få till något utanför dessa två heltidssysselsättningar. Har jag upptäckt. Inte för att det var en stor överraskning, men ändå.

Förvisso har mina kvarvarande flaskor Mount Edward druckits upp med stor, om än ständigt avbruten, njutning, och jag har lyckats beställa Ata Rangi Pinot Noir plus lite blandade Clarendon Hills. Kan man inte dricka kan man ju i alla fall köpa. Dessutom har jag följt En Primeur-kampanjen 2010 på avstånd - behörigt avstånd. Det kan man inte köpa! Tur man aldrig hann bli beroende av Bordeaux GCC för dessa priser är galna. Men så mycket fokus på vin har det inte varit i övrigt. Det finns dock en semester som närmar sig, och det finns förhoppningar om lite vinprovningar då.

Mitt fokus har snarare legat på att hålla mig vaken, och min trogna medhjälpare passerade precis 1000-milastrecket, med bravur.


Sedan har vi skaffat en ny medlem i familjen, som dock verkar ignoreras av en del. Som tur är kan väl sägas. Det är fler än Wayne Rooney som sover bra med dessa: Ultra Silencer Green.




En schysst dammsugare.

2011-07-07

2009 Mount Edward Morrison Vineyard

Det är en klar trend att göra fler och fler single vineyardviner för att uttrycka den lokala terroiren bäst och låta de bästa plotterna lysa på egen hand. Men ibland undrar jag om det inte bara är för att kunna ta ett högre pris?


Mount Edward gör en standard och två vingårdspinoter, Morrison och Muirkirk. Jag drack baspinoten för en vecka sedan, och skruvade igår av korken av en Morrison (från 2009 istället för 2008). I Nya Zeeland kostar den 20 NZD mer, och man väntar ju på ett signifikant mer nyanserat och komplext vin.


Ska sanningen fram tycker jag inte skillnaden är dramatisk. Nu är det som sagt en vecka mellan provningarna och mitt smakminne är tyvärr inte världens bästa.

En doft som är snarlik lillebrorsan med ett uns mindre örtiga tallbar, men i tillägg vissa ljusare drag av jordgubbar.  I munnen är vinet lite lättare och mer återhållet - frukten känns lite svalare och inte lika söt. Vinet är också lite mer sirligt och mindre plumpt, det är lättare att urskilja några fler lager av frukten. Men inte är det stora skillnader vi pratar om. Det ska dock påpekas att det är bra, absolut. Till och med en liten favorit över basvinet. Jag dricker det gärna igen.

Men jag undrar ändå om det är värt att göra ett eget vin av det. Det görs dessutom 120 lådor av detta vin, 65 av Muirkirk, och 2008 gjordes det 70 lådor av baspinoten. Jag börjar uppskatta producenter som Clos des Papes som gör ett vin, och gör det riktigt bra. Det är väl möjligheten att ta ett högre pris för vingårdviner, eller specialcuvéer, som gör att det finns en uppsjö av dem. Men behövs verkligen alla?