2011-10-31

Miller vs. Martin


The 2005 Shiraz Reserve was aged in 100% new French oak for 24 months. It has a super expressive nose of pain grille, smoked meat, game, pencil lead, licorice, black cherry, and blackberry liqueur. Voluptuous, full-bodied, and layered, this sexy wine is very intense and concentrated with enough structure to evolve for 10-12 years. Drink it through 2030.
Jay Miller, 97p

A deep purple hue. Super-ripe black cherry, cassis fruit on the nose, smothered in warm alcohol. The palate is huge and powerful, to the point where it could almost be construed as a port! Decadent black fruit, tons of glycerine, hedonistic on the finish that leaves your palate wondering what on earth hit it? Not my style of wine.
Neal Martin, 87p

Kontroverser och åsiktsskillnader är intressanta. När jag får möjligheten att testa ett vin som skiljer tio pinnar i betyg från två killar i samma stall måste jag bara ta tillfället i akt. 2005 Wild Duck Creek Shiraz Reserve får sätta livet till för att stilla nyfikenheten.


Blint skulle man aldrig placera det i t.ex. Bourgogne. Betyder det att vinet har en tydlig ursprungskänsla?

Uttrycket "doften står som en kvast ur glaset" får en ny dimension i och med detta vin. Vi pratar dubbelturbo laddad med (16%) raketbränsle. Mörka söta körsbär och körsbärskärnor tillsammans med blåbär, i likörtappning. Men även rostat kaffe, mjölkchoklad, och nybakat varmt bröd. Grillat kött och hickoryrökt (eller vilket E xxx det nu är) bacon. Och så vidare. Dofterna går bärsärk i näsan, men det som gör det nästan plågsamt är alkoholen. Den stickande doften påminner om när man tar en för kraftig inandning efter att kört ned nosen i en cognacskupa. Ouch.

Det här går igen i munnen. Den massiva mörka frukten är direkt viskös - och backas tyvärr inte upp av friska syror utan av alkhol- och arrakssöt glycerin. Skulle man vilja göra rödvinssås på vinet spar man tid eftersom man inte behöver reducera det speciellt mycket. Tyvärr lär gästerna tro att det är gelé (jello-shots?) och bli packade på kuppen. Visst är det komplext och smakrikt med en eftersmak som är längre än en toarulle, men det är bara för mycket. Dessutom slår alkoholen igenom i munnen också - eftersmaken har samma hettande känsla av cognac.

Det är måhända intressant och i en egen stil, men vad man ska ha det till vet jag inte. Till mat är det odrickbart. På egen hand blir man trött på det efter ett halvt glas. Och då har jag inte upplevt dagen efter ännu, när vi ändå pratar om trött. Kanske att värma sig om man fryser?

Jay Miller måste dragit i sig en hel flaska innan han satte sitt betyg, eller bara satt poäng efter torrvikt. Neal Martin vågade väl inte vara för hård, då han var rädd att Jay skulle sätta sig på honom på nästa WA-middag. Med andra ord 87p är i överkant. Det här är inte i balans, och det krävs mer av ett vin än att det ska smaka mycket.  

"Drink it through 2030" - ja, det lär ta ett par dagar att arbeta sig igenom den här flaskan.

2011-10-16

Goedhuis i Singapore

Goedhuis är i Singapore och anordnar en provning och har av någon anledning listat ut att jag befinner mig i landet. Provningen sker på Hotel Fort Canning - där britterna försökte hålla stånd mot japanerna under andra världskriget. I fortet och i bunkrarna inbyggda i kullen, inte på hotellet, även om de säkert som bekväma kolonisatörer hade föredragit det.


Provningen är väl inte ett under av organisation. Det står glas och vin framställt och det gäller att förse sig snabbt innan det tar slut. Men många verkar vara där för att grunda för en helkväll, och vinerna går snabbt åt. Det finns några undangömda spottkoppar, men att tränga sig fram till dem prioriteras inte. Miljön är ganska stökig, men vinerna kan man inte klaga på. I alla fall inte vissa. Att bara ha en dryg en och en halv timme är också i kortaste laget. Det funkar kanske väl för att sälja, men är inte så lysande för att prova vin.

Först serveras en ganska enkel 2009 Erdener Treppchen Kabinett från Dr Loosen ur magnum. Helt OK med vita blommor och persikor, konserverade i sin lag. Viskös munkänsla, men en ganska kort och lite trött eftersmak, och halvtaskiga syror.


Sedan börjar gatloppet med en 2008 Wehlener Sonnenuhr Kabinett från Joh Jos Prüm. Väldigt gräsig och grön i nosen, med diskret vit frukt. I munnen är den ganska tunn och enkelspårig med en kort småsträv eftersmak. Inget speciellt gott alls. I parallellt glas en 2010 Chignin Vielles Vignes, Vin de Savoie från Quenard. Det glaset är dock inget vidare alls. En ljust rödfruktig doft med smultron och jordgubbar - men en direkt vattning smak i munnen. Det ger inte ens en vinös känsla. Hmm.


En 2009 Chablis Les Clos från Jean-Paul Droin. En knuten återhållen doft av ljusgul frukt av persika och citrus med en rejäl släng mineral och sten. I munnen är det godkänt tryck i frukten, men den klingar av ganska fort, och dessutom saknar jag syror. De finns där men är ett par storlekar för små. Jag förväntar mig mer av en Grand Cru. Nja.

2007 Hanzell Chardonnay doftar smöriga popcorn en masse. Någonstans bakom hittar jag gula äpplen och någon stackars övergiven grapeprukt. Det är tunnt med lite bitter ek i munnen. En aning citrus kanske man kan hitta i början - om man är på alerten. Snabbt vidare till nästa vin.


2009 Puligny Montrachet 1er Cru Les Demoiselles, Colin Déléger är en bättre historia. Det finns en portion smörkola och brioche men även rikligt med citrus och vita liljekonvaljer. Generöst, djupt, visköst och smeksamt i munnen, men en lång eftersmak som drar åt annans, där även steniga mineraltoner tittar fram. Gott. Det första vinet som riktigt lockade.


1999 Dom Pérignon är däremot lite av en  besvikelse. Näsan bjuds på fudge och butter scotch och bokna äpplen. Rostade nötter och toast. Mjukt och smeksamt i munnen, men utan riktig definition och exakthet, vilket får smakerna att flyta ihop och vinet känns något endimensionellt. Det är klart gott, men jag har förväntat mig mer. Dessutom känns det förvånansvärt utvecklat redan nu.


De röda vinerna inleds med 2008 Etna Rosso Feudo Girolamo Russo. En nos med skön röd bärighet från jordgubbar och körsbär ihop med svarta lakritsremmar. Tanninerna påtagliga i sin sandpappriga ettrighet, i munnen. Vinet är läskande med hög syra, och trots sina pigga tanniner ganska lättdrucket och gott. För £100 utan skatt för en låda är det överraskande bra. Detta skulle jag gärna dricka igen.


Jag hinner bara prova 2008 Nuits St Georges 1er Cru av Clos des Fortêts Domaine de l'Arlot av de två Bourgognerna - men den är bra. Mörk frukt, med vissa rostade fat, bra tryck i frukten och en behaglig strukturerad munkänsla med grepp. Allt är ungt och primärt men i bra balans. Gott!


Det amerikanska pinotinslaget från Shea Wine Cellars, 2007 Homer Pinot var verkligen amerikanskt. Ljusa röda halvt övermogna jordgubbar, tillsammans med lite varma julkryddor. Generös och otroligt smeksamt och silkigt i munnen. Inte alls illa.


2007 Flor de Pingus tar slut snabbt. Det finns gott om etikettsdrickare i rummet. Jag hinner dock sno mig ett litet glas och det behövs inte mycket för att känna doftkvasten. Alla mörka bär du kan tänka dig, mörkrostat kaffe, cederträ, nyplöjd jord, ett par vaniljstänger och rosblad på toppen. I munnen är det kraftfullt och intensivt, men ändå smeksamt och med uppbackande struktur av väl tilltagna tanniner. Det är nästan over-the-top, men klarar balansen med en hårsmån. Blir nog bättre när det lugnat ned sig om något år. Många Jay Miller-poäng, färre vinovispinnar.


När det kommer till 1999 Gaja Costa Russi tillhör jag själv etikettsdrickarna som är snabbt framme för en rejäl skvätt. Det var tur för de första sipparna är ganska slutna, medan det blommar upp efter en 15-20 minuter i glaset. Det står Wow!! i noteringarna. Mogna toner av svamp och jordkällare mixat med mörkröd frukt. Samtidigt finns de ljusa nebbiolska rosbladen fortfarande kvar på toppen utan att ha vissnat. I munnen är det utmognat och drickfärdigt. Tanninerna är helt nedsmälta och ger en snäll, smeksam munkänsla, tillsammans med frukten. Tanninerna kommer dock fram lite i svansen och säger att vinet har långt kvar tills det kommer lägga ned. Det känns dock förvånande utvecklat för att "bara" vara 12 år.

Sedan lyckas jag snika till mig lite Bourdeaux. 1995 Château Grand Pontet är först ut och får en på bra humör direkt. Nosen är underbart skön med mognadstoner från svamp och köttbuljong tillsammans med svettigt läder. Mörk körsbärsfrukt och en cigarrlåda med både ceder och tobak finns med. Mjuk, slank och smeksam munkänsla. 2004 Pichon Baron är betydligt yngre och tuffare. Mer påtaglig blyertspenna, yngre och mer framträdande cassis och körsbär. Örter och lite fatkryddor finns där också. I munnen är det fortfarande slående ungt och strävt, men med bra syror. Det saknas dock en del stoppning och kraft för att detta ska bli något större underverk i framtiden. Helt lysande var dock 1989 Château Canon. I en underbar fas att dricka nu. Mogna plommon och cassis står för den frukt som fortfarande finns kvar. Dessutom jord, mineraler och våt piptobak. I munnen är tanninerna helt nedslipade och vinet bjuder på en helt balanserad, lång och slank upplevelse. Mörkfruktigt med mognadstoner. Underbart vin!


Mycket kan man säga om en iPad men fota är den inte så bra till.

2011-10-04

2005 Domaine Sang des Cailloux Cuvée Doucinello

Hos Konjären började diskussionen om det dracks för lite mogna viner. Onekligen är det så, och själv har jag inte så mycket att ta av i lagret. Men nu lyckas jag pricka ett vin som är i det berömda fönstret - i alla fall i början av det.


2005 Domaine le Sang des Cailloux Vacqueyras Cuvée Doucinello har fortfarande en kärna av mörk, svart frukt med moreller och körsbär. Det gömda skrotupplaget i skogen ligger kvar med rostiga järnredskap, mossa och våta stenar. Friska blommiga övertoner lättar upp i den annars ganska dova och mörka doftmattan, där även välanvänt sadelläder fuktig tobak lurar.

Vid första klunken framgår att vinet mjuknat en del sedan sist. Frukten är fortfarande i allra högsta grad levande - mörk och lite vresigt busig. Stenig mineral blandas med en knastertorrt blod - mer skurit sig på rostig spik än blodig biff. Frukten har lugnat ned sig ett snäpp och smält ihop med tanninerna som dessutom tappat några grader i kornstorlek de senaste åren. Munkänslan är frisk med livliga syror och samtidigt fortfarande lite uppstramande med strävt örtig och anisstinn svans.

Skitgott och i en början på bra fas nu. Början på mognad med rikligt med frukt kvar, och något mjukare i munnen. OK, detta vin är inte fullmoget eller kanske ens på toppen av sin karriär, men bitarna börjar falla på plats. Det har garanterat fler levnadsår framför sig än en Grekisk stadsskuldväxel - men det kan å andra sidan den mest skumbanansfyllda Beaujolais nouveau skryta med. Budskapet är i vilket fall att du behöver inte stressa, men du kan njuta rätt bra nu. Sedan är en mognadsjämförelse med BDX från sent nittiotal kanske att underskatta lagringsdugligeten hos Mourvedre?

Sista flaskan! Tack för några trevliga upplevelser. Tyvärr lite symptomatiskt för mitt vindrickande - allt är slut och uppdrucket när det börjar bli som bäst.