Årets Bästa Viner 2011

Det är dags att sammanställa en lista på de bästa vinerna som passerat revy under 2011. Jag inser att listan inte blir så fyllig i år. Dels har familjen fått tillskott, vilket lämnat en del i övrigt att önska, i form av tid och ork för vin, dels har jag inte haft så mycket bra vin i Singapore, och tänker inte fylla kylen heller då återflytten står för dörren. Trots det har det slunkit ned en del klart minnesvärda viner:

1. 1995 Henschke Hill of Grace. Om någon för två år sedan skulle sagt till mig att 2011:s klart bästa vin skulle komma från Australien hade jag undrat över personens mentala tillstånd. Det var dock ett helt magiskt vin, definitionen på fyllig, mogen, lättfotad "smoothness" som bjöds den där kvällen i februari. Det flyttade ribban ett par snäpp över 2003 Amon-Ra för vad Australien kan åstadkomma.

Hill of Grace, med kapellet i bakgrunden som gett vinet sitt  namn.

2. 2008 Domaine Gauby La Muntada. Måhända är min bedömning färgad av att det var helt nyligen jag drack vinet, men den lysande klara frukten som var full av sprudlande energi sitter fastetsat i minnet. Tyvärr är vinet svårt att få tag på, men det här är något att hålla ögonen på.

3. 1999 Gaja Costa Russi fick jag tillfälle att prova när Goedhuis var i Singapore. Själva tillställningen var kanske inte den bästa inramningen, men vinet växte och påminde om vad mogen Nebbiolo kan bjuda på. Kanske på delad tredjeplats får jag slotta in 1982 Giacosa Barbaresco Gallina, från en kinesisk vinmiddag där den kompenserade den totala avsaknaden av Lafite med bravur.

4. 2007 Léclapart L'Alchemiste inledde samma vinmiddag och gav mig en ny insikt i vad Champagne kan erbjuda. Den utklassade, i min smak, den 1999 Dom Pérignon Goedhuis bjöd på, och även de flaskor av Grand Siècle som druckits. Mineral av alla dess tänkbara sorter i stram fruktig kostym.

5. 1999 Torbreck RunRig. En andra aussie på topp femlistan! Mitt bidrag till en onsdagspizza hos Frankofilen vid ett snabbt besök i Sverige. Inget för ekfobiker men för oss övriga ger det ett lysande smakprov på högklassig aussie-smoothness med begynnande mognad. Mycket bra, och ändå ett par snäpp under HoG.

Årets up-and-coming. Jag tror inte 2006 Roagna Vigna Rionda är en Johnny Rödlund som är lovande hela karriären, utan att det är något som kommer bli riktigt bra med några år till på rygg. Provades i april, och var med i matchen redan då. Jag är glad jag har en låda som ligger och slumrar.

Jag tror jag avslutar min något korta lista för året där. Det har såklart druckits en del mer, men inget som lämnar lika bestående intryck. Strax utanför kommer några olika flaskor av Clos des Papes (1999, 2003 och 2009), och några tappningar av Yarra Yering (även om det varit ojämna resultat där).

Årets besvikelse var en 1982 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Uppskriven av Galloni som något av det bästa Italien producerat - men flaskan var inte helt kosher.

Nyårslöftet: 2012 ska jag återvända till Sverige och även återvända mer till gamla världen när det gäller vin. Och vara pappaledig latte-farsa och rulla barnvagn!

Årets mest minnesvärda händelse hade inget med vin att göra.