2012-12-31

Årets Bästa Vin 2012

Bloggandet har varit mer sparsamt under 2012 - det har inte riktigt funnits tid. Det har bi-effekten att jag inte har riktigt lika tydliga minnesbilder av alla viner som druckits under året. Det blir nästan så jag återupplever mina egna erfarenheter när jag läser andras bästalistor.

Årets bästa vin är dock tveklöst 1971 Giacomo Conterno Monfortino. Något av ett drömvin innan provningen, som dessutom levererade med råge. Får jag dricka ett vin som detta varje år och jag är nöjd. Bäst beskrivet här och här.

Bild stulen från Finare Vinare.

Bakom den lysande stjärnan i toppen kommer mängder av annat gott. 2000 Pavie, 2006 Poggio di Sotto, 2008 Cathiard Malconsort, 1992 Ridge Monte Bello, 2000 Mordoree Reine des Bois, 1990 Cappellano och 1990 Elio Altare Barolo Arborina. Och just det, en Roagna Crïchet Pajé på en lunch med eklangarn. Och en 1997 Jaboulet La Chapelle, kom jag just på. För att nämna några. Minnesanteckningar hade behövts. Edit: Bör kanske inte glömma Kellers G-max....

Årets restaurangbesök är på Frantzén/Lindeberg. Eller 1.5 besök för att vara exakt. Helt oslagbart, och lite torftigt beskrivet här. Längtar tills jag kan gå dit igen.


Årets vingårdsbesök är en delad förstaplats mellan Elio Altare, och det oförglömliga på Remoissenet. Aldo Conterno var inte illa det heller. En resa till Piemonte och en till Bourgogne var lysande inslag i min pappaledighetssommar - som annars mest innehöll regn.

2012-11-25

Outsourcing

Ibland kan man ha kul på ett enkelt sätt. Häll två små doser vin i plastflaskor och ge till vinintresserade vänner och se vad de gissar på. Det gjorde jag i fredags, och nedan är en  hopklippt och redigerad konversation från twitter och email. Det är svårt att prova blint.


Transparent, slight maturity on the color. Leather, marigolds, dark cherries mixed with lingonberries.

Although transparent, still rather dark, no?

True. Not ruby transparent. Dry, leather, grapeskins, flowers, cherries, good acidity grip, a bit robust tannins.

Sorry, too busy enjoying time off w Lott to taste yet. Left kids w gram, now Råkultur :)

Humus. Both on the nose and palate. Think there is some age to it although not showing so much maturity yet.

Kanske 14 grader direkt ur skåpet, tydligt att det öppnar sig rätt snabbt när det värms lite. Håller med Niklas: Viss ålder, men inte överdrivna mognadstoner i näsan; läder, antydan till soja, och inga ungfruktiga drag.
 
The first that comes to mind is either Nebbiolo or Nerello Etna.Burgundy? No. C9dP? Don't think so but can't eliminate yet. 

Snygg, snygg kärna av plommon och körsbärsfrukt, inte yppig, men ren och tydlig. Aningen gräddig, men också lite dammig fatkaraktär med viss kryddighet, sandelträ, bakkryddor. Kanske mer lång tid på stora träkärl än liten del på barrique. Kamfer, lite mint. Högrest, aristokratiskt, ganska lågmält i uttrycket.

Tannin structure more Nebbiolo like than Nerello. Violets as well and a slight blueberries feel. Hmm...not too trad Barolo? 

I think I do get a bit of oak? Just a bit. 

Just wrote sandal wood and ginger ;-) Some spicy scents I believe is wood related. 

Can't let the old Grenache feel let go yet. Down to Nebbiolo or Grenache. Not Nerello.

@nettare_e_gioia
Lätt i munnen med tydlig tanninstruktur, till och med aningen kärv i efterklangen; tanninerna sitter kvar när smaken har klingat av. Lite barrskog, lite pinje, lite te, lite bråkstake i hermelinmanteln, körsbärskärnor i svalget. Italiensk karaktär här för mig. Men vad?

It started like that. Developing. Now some blueberry vanilla icecream! Confused.... 

The structure grows constantly in the wine. Great length. 

Sedan ringde Niklas, han kunde inte hålla sig längre, och efter ett muntligt resonemang så landade han i en Barolo, kanske runt 2001, eller tom lite äldre, från en ganska modern producent.

Fruktkaraktären är ändå mer sangiovese än nebbiolo för mig. Man kan också tänka sig aglianico, men det beror nog mer på totalstilen än några tydliga druvmarkörer, och jag förstår var Niklas första nerellotankar kom ifrån, men också varför de försvann.

Så jag naglar fast mig vid trad-brunello, efter en jävla massa velande mellan Piemonte och Toskana. Bra år, men också en del ålder - 2004? (Eller 1985 om det skulle vara Castell' in Villa...) Och för att försöka skjuta ned en producent, mot bättre vetande, så säger vi Salvioni.


Jag som provat vinet öppet förstår helt deras resonemang. Det är riktigt bra. Men fel. Det var Nerello Mascalese och vinet var 2008 Tenuta del Terre Nere Santo Spirito. Och det har legat på en blanding av botti och små franska fat, så fatinslagen var inte bara inbillning. Riktigt gott!

Så kul kan man ha en helg i november.

PS. Anders mejlade sina kommentarer senare, och flödet är inte kronologiskt.

PPS. Jag har nu fått hem den bästa dammsugaren någonsin, för att prova. And I love it!
Lita på en expert, du kommer inte ångra dig. :-)
Edit: Vår städhjälp Ruuta var hemma igår. Spontant utan att jag ens var hemma sa hon att det var den bästa dammsugaren hon någonsin provat. Där har du en verklig expert.

2012-11-17

2010 Colombis - Domaine Ferrando

Hösten är här och då blir det lamm och Châteauneuf du Pape. Så är det bara.

Sent hemkommen efter en lång dag på jobbet får det spontant bli något som ligger överst. Dår råkar en 2010 Domaine Ferrando Colombis ligga - ett vin, och en årgång i Châteauneuf, som jag inte provat så mycket av och är nyfiken på. När dessutom Robban nyligen bestämt att det är värt 97 pinnar måste man ju dra en kork.

Om det här vinet ska stänga ner, så har det i alla fall inte hunnit göra det ännu.Öppet och expressivt, med körsbär och hallon samt mängder av saltlakrits. Till brygden läggs också klassiska knippen med örter, och några spår av viol. En doft som jag nog även blint skulle satt som gammel-Grenache från Rhône.

I munnen gör det ingen besviken (det är iofs bara jag som dricker vinet denna kväll). Det som framförallt imponerar är fräschören. De 16% alkhol som etiketten anger märks inte, utan upplevelsen är dominerad av tätt packade hallon- och lakritsbåtar tillsammans med friska syror. Och en svans som är läskande saltigt mineralisk, förutom att vara lång som ett budgetmöte. Frukten är kanske inte i 2007-klass men syrorna känns friskare, och det finns inga tendenser till kladdig sylt. Lägg på det än ryggrad av silkiga tanniner och du har en härlig balans.Det här går att dricka med stor behållning i dag. Och blir säkert bättre med mer tid på nacken, något nedslipade tanniner och vissa mognadstoner.

Tur jag har fler flaskor. Synd jag inte har ännu fler.

Jag har inte så stor erfarenhet av 2010:orna från C9dP ännu, men det känns nästan som man ska backa upp trucken (för det lilla som finns). Mer i min smak än de till skyarna hyllade 2007orna.

Och för de som undrar hur det går med comebacken i schack: Jag har spelat mitt första riktiga parti sedan 1995 i Lag DM för min nya klubb - och vunnit. Och rankingen för blixtschack på nätet har börjat klättra uppåt. Men det är långt kvar till en anständig nivå....


2012-11-06

Greco di Tufo

Greco di Tufo är inte en vanlig druva hemma hos dammsugarförsäljaren. Så när det för en gångs skull dricks känner jag mig lite sugen på att dela med mig av erfarenheten.


2009 Quintodecimo Greco di Tufo Giallo d'Arles har precis landat i en låda från Italien. Och öppet är även vinet, vidöppet. Fet doft av tropisk frukt som persika och aprikos. Ett syrligare inslag av citron och vissa vita blommor återfinns också i doften. Det doftar även smörigt, men också en rökig rostad ton lurar i bakgrunden.

I munnen är vinet krämigt, smörigt och lent. Persikorna är så mogna att det inte går att äta dem utan haklapp. Det finns dessutom ett bra djup i den ljusgula tropiska frukten, med många olika nyanser, samt en bra längd. Syran är frisk och skär igenom den smöriga fetman, samtidigt som svansen får ett litet genomslag av flintrök, besk fatkrydda.

Nästa flaska får vänta ett tag i förhoppningen att den ganska tydliga ekrostningen lägger sig något. Det tar ett tag innan ag dricker Greco di Tufo igen alltså. Synd, det är ganska trevligt ändå.

PS. Sedan måste jag berätta att jag gjort debut i schacklaget igår. En vinst i första partiet sedan 1995. Stolt. :-)

2012-10-06

2010 Giuseppe Rinaldi Langhe Nebbiolo

Ibland blir suget efter ung Nebbiolo övermäktigt, speciellt när hösten smyger på (hade ju varit skönt om den smugit och inte stövlat in med stormsteg). Efter sommarens besök hos G Rinaldi skaffade jag några flaskor av Langhe Nebbiolo 2010, och rapporter säger att det är njutbart redan nu. Det får bli min fix.

Jag borde dock följt rådet och gett det ordentligt med luft. Första kvällen är det ganska knutet, och  nästan ogint och väl strävt. Efter en dygn i kyl med öppen flaska har det dock hänt saker.


Aromatisk doft med ljusröd frukt, rosblad och nypon, och en försiktig dos bergamottkrydda. Absolut trevlig nos, men det är när man smakar som vinet visar verkligen sin klass.

Mest framträdande är en stabil ryggrad i form av höga syror och små sandiga ettriga tanniner. Runt denna är en slank fruktkropp upphängd. Klart skinande lingon, tranbär tillsammans med lite mörkare körsbär. Trots sin slankhet är det bra koncentration i frukten. Längden är helt acceptabel, även om det ganska snabbt klingar av i en sträv tebitter svans.

Slående är den rena skira frukten. Ursnygg! Det behöver inte vara turboladdad på gränsen till övermogen frukt med kraftig extrahering. Den här stilen har sin plats och användningsområde. Tyvärr bara att det är så svårt att få tag i. På plats fick jag lova att köpa tre flaskor - det var min ranson. Sedan kostar det ju bara en spottstyver - 18 EUR tror jag.

Visst kan det lagras något år, men jag tror inte att det vinner alltför mycket på att ligga längre. Det kommer väl att rundas av och bli mjukare, och kanske få lite mer komplexitet. Men jag tror ändå jag kommer dricka det här på sin unga busighet, matvänlighet och renfruktiga charm.

Övriga beskrivningar finns här och här.

2012-09-18

Rött vin för 100 kr. Fynd!

Förvisso en överdriven rubrik, men det är inte ofta jag hittar ett vin för hundralappen som jag tycker är speciellt bra, eller ens värda att dricka mer än en gång. Il Poggione har i flera årgångar (2004 och 2006) levererat en brunello för 28 EUR som inte blir ett rundningsmärke med de stora pojkarna.

Nu har jag fått hem 2010 Il Poggione Rosso di Montalcino som kan köpas för knappa 12 EUR i Europa. Gjort på den yngsta stockarna och inte så sträng uppfostran borde göra att det är ganska snabbt tillgänglig. Jag drar snabbt en kork för att se hur den levererar.


Nosen är fylld av ljust röda körsbär, lite bittermandel och mandelmassa, samt en anstrykning av parfymerade blomblad på toppen.

I munnen är det först ganska slutet och vresigt, men med ett par timmars luft vaknar det till liv. En slank uppenbarelse, med typiska italienska surkörsbär som bärande smak. Det fyller försiktigt ut med violer och kryddor. I svansen kommer lite sträv kärnbitterhet fram och ger ett torrt skönt bett som avskedshälsning. Det är dock inget under av varken längd eller komplexitet - betydligt mindre stoppning än storebror Brunello (i provade årgångar).

Det kanske är en släng av nostalgi, eftersom det var i Chianti mitt vinintresse började, men jag tycker det här har en härlig charm. Typiskt italienskt med höga syror, de klassiska körsbären och småsträv svans som ber om mat till sällskap. Detta kan man få för knappa 12 EUR. Och det är gott att dricka nu - knappast ett lagringsprojekt.

Varför hittar jag inte det här på Systembolaget?

Sedan måste jag nämna att i går släpptes de mest åtråvärda köken någonsin. Professionell köksutrustning gjord för hemmabruk. Något att sukta efter men knappast köpa, är jag rädd, då prislappen landar runt 80 000. Euro. Plus moms. Men kolla in Grand Cuisine.

Min nästa stekhäll?

2012-09-16

2010 Schloss Gobelsburg Heiligenstein

Inskolningen på dagis är avslutat med väntat resultat: Dagisbacillen från helvetet har kommit hem och slagit en strike. Tre av tre utslagna. 

Trots det har jag hunnit med en trevlig BYOB och en provning av riktigt bra Pinot, på bortaplan. På hemmaplan tröstar jag mig med en österrikisk riesling. 2010 Schloss Gobelsburg Riesling Heiligenstein Erste Lage.


Frisk mineralisk nos med ljus frukt av honongsmelon, grape, apelsin och gula äpplen. Lite friskare drag av gröna äpplen, samt en knivsudd kryddor, krutrök, och en lite bitter Earl Greyton följer med i mixen. Trevligt att sniffa på.

I munnen är vinet (efter rejält med luft - det dricks ganska långsamt) förvånande generös. Frukten är rund och mjuk med tropiska drag. Drypande mogna meloner och persikor i första ledet, med gröna och gula äpplen, komplett med vaxiga skal, i våg två. Allt väl balanserat av en hög grapefruktssyra (som inte är helt i fas med lätt halsont). Avslutet är knastertorrt, packat med stenar och flinta, och försvinner ut i en lätt kryddighet och citronzest.

Givetvist är detta tokungt, och blir säkert bättre med ett par tre år på rygg, men inte illa nu heller. 2010 var bra även i Kamptal.

PS. Efter två veckor på nya jobbet, kan jag avslöjas att det släpps några riktigt bra dammsugare snart! 

2012-09-01

Livstecken

Jag bloggar alltså finns jag

Nu hoppas jag inte att det är så illa, för min bloggfrekvens på sistone har påmint ett rakt och pipande EKG. Det har helt enkelt inte hunnit med. De sista besöken hos föräldrarna under sommaren, inskolning på dagis, inskolning av mig själv på jobbet, samtidigt som jag försökt ta tag i löpningen. På toppen av det fick jag den udda idén att ta upp mitt schackspelande, efter nästan 20 års uppehåll.

Vad man än tror så är schack en träningssport, och det var länge sedan jag gjorde det. Att kalla mig ringrostig är en underdrift som bäst jämförs med att Tomas Brolin skulle vara på väg tillbaka in i landslaget. Och troligtvis skulle jag få 120 kg uppretad Brollan lufsande efter mig om jag sa så. Men för de intresserade kan man följa delar av min framfart här. (Monfortino var upptaget).

Jag kan också berätta att det Schack-OS som just nu pågår i Istanbul, inte har något med Paralympics att göra.

Det har dock druckits en hel del bra vin. Mest Barolo och Bourgogne faktiskt. Fokus har inte varit så mycket på anteckningar, utan mer njutning. En 2000 Crichët Pajé förgyllde till exempel en lunch. 2007 Elvio Cogno var en trevlig bekantskap, men mil efter i kvalitet. Jag har också hällt i mig den snart sönderbloggade 2010 G Rinaldi Langhe Nebbiolo, och det är inte dum juice det heller! Och en 2007 Méo Camuzet Les Suchots var riktigt bra.

Den här fredagen dricks dock 2009 Domaine Henri Gouges 1er Cru Les Vaucrains. Ljust blåröd med härlig lyster och transparens. Nosen är full av krossade röda jordgubbar och hallon. Skogsdrag från mossa, barr och jord, samt lite blommande violer. Trevlig sniff!

I munnen är vinet generöst, med utmognad röd frukt. Samtidigt är det slankt och lättfotat. Det är inte ett under av komplexitet, även om det fyller på med olika nyanser av mörkröd frukt, kombinerat med lakritsal och viol. En energisk munkänsla som riktigt spritter av mineraler och syror, samtidigt som tanninerna är behagligt smeksamma och stadgande. Rödvinets motsvarighet till gomrensare. Snygg balans, sa jag det?

Det här är gott som tusan. Väldigt fräscht och lättdrucket, men ändå intresseväckande så man sitter och smuttar och funderar. Länge. Till och med värt att komma ur bloggtorkan för.

2012-07-15

Bourgogne, Bordeaux och Bjärekyckling

Vive la France!

Den franska nationaldagen firas med en Coq au Vin enligt detta lysande recept, och till det måste det givetvis drickas franska viner. Fokus var mest på middagen, gästerna och extrabarnen, men så här smakar de efter en natt i kylskåp:


2009 Camille Giroud Charmes-Chambertin har en ljust röd färg med härlig transparens och lyster. I nosen bjuds det till dans med söta mogna jordgubbar, ordentliga doser av asiatiska kryddor, pinje och tallbar, men även ljusrostat kaffe. En uns målarlåda har hittat in också. Det doftar Pinot, med fat som inte klivit in i ledet riktigt ännu, och det är en härlig sniff.

I smaken levererar det dock inte riktigt på samma nivå som nosen, eller för den delen etiketten, lovar. Den sötmogna frukten har förvisso bra tryck, och hyfsad längd. Det finns även en komplexitet med flera lager av ljusare och mörkare frukt, och kryddiga och skogiga inslag. Syrorna är dock av en mer modest dimension, och de salta mineraltonerna dyker först upp lite diskret i svansen. Det är absolut gott och trevligt, ingen tvekan om det, men för en Grand Cru i en bra årgång förväntar jag mig mer. Mer energi och spänning. Trots dessa invändningar, som nog har mer med förväntningar att göra, så slinker det ner fort.


2004 Château La Fleur-Pétrus är mörkt oxblodsfärgat med endast ett uns till tegelkant. Gjort på 80/20 Merlot och Cabernet Franc, har det en tätt packad doft av mogna plommon men det finns även sadelläder, cederträ och en hel del mörk kafferost (något återskapat ur minnet, då det vikt ned sig en del över natten).

Vinet är smeksamt skönt i munnen, med en del nafsande tanniner i behåll. Frukten är fortfarande ganska tät, och kompletteras med mognadstoner från läder och tobak.Syrorna sitter där de ska och ger ett behövligt lyft till den medellånga eftersmaken. Det här är börjar komma in i ett bra drickfönster nu, även om det inte är någon panik. Om Giroud var något av en liten besvikelse, så var det här en positiv överraskning. 2004 är ju inte känt för stordåd, men det är klart gott och trevligt att dricka nu. Man dricker alltså för lite Bordeaux också.


Sedan kan man även dricka fransk cider. Inte alls dumt.

Lämpligt Soundtrack till kvällen.

Vill man fira att det svenska kungahuset istället, på Victorias födelsedag, kan man ju alltid beställa in en flicka till kaffet, i sann rojalistisk tradition. Det gjorde vi inte.

2012-07-07

By-vin från Olivier Bernstein

Det är många typer av vin man dricker för sällan, och då gör jag ändå en hyfsad ansträngning att inte missa för mycket. Nyligen insåg jag till exempel att Grüner var något jag drack för lite av. Bourgogne är ett liknande kapitel.

2009 Oliver Bernstein Gevrey-Chambertin är förvisso village men varför ge det namnet by som väl knappast förstås utanför Sverige?






Doften är öppen med ljusa söta jordgubbar i grunden med en del mörkare körsbär instuckna i mixen. Frukten backas upp av rikligt med asiatiska kryddor, samt tallbarr och fuktig, nyregnad skog. Sedan finns en spännande doft av blodgrape som kommer och går i näsan. Pinot så det bara dånar om det, och man känner det redan på långt avstånd från glaset.

Efter att initialt inte varit på topp i gommen, vid de första sipparna, så blommar vinet ut med lite luft. Den ljusa frukten vinner i bredd och djup. Även om det inte är ett under av komplexitet, eller ens lika intressant som i nosen, fyller det ut bra i munnen. De friska grape-syrorna finns med under hela resan, och ger bra med lyft och fräshör. Svansen är lång redan från start, men vad som initials kändes nästan som lite sträv ekbeska försvinner och integreras i en avklingade ton av mörk frukt och nymalet kaffe. Med tid tittar även lite blygt nafsande tanniner fram och ger ett försiktigt grepp.

Vinet är öppet och med i matchen efter någon timme med luft (och ännu bättre dag två). Troget årgången 2009 så har det en ganska sötmogen och expressiv frukt, och har dessutom sett del fat. Det vill säga att det är ganska långt ifrån en tunn snipig Bourgogne som man får vänta på i evigheter i förhoppningar om att man inte blivit lurad på de dyra slantar man betalat för den. Dock svårt att placera någon annanstans än i Bourgogne, och en härlig treat som avslutning på veckan.

Vit Bourgogne är något som dricks ännu mer sällan. Ett smakprov nyligen gjorde att jag inhandlade en 2010 Boillot Puligny Montrachet som dracks till en varm sommarlunch. Tätt packad citrus, persika och grape med blommiga slöjor på toppen. I munnen är det tight och oförlöst, där frukten känns intensiv och återhållen på samma gång. Samtidigt är syrorna sylvassa, och kombinerat med mineraler galore så fortsätter man och försöker svälja undan eftersmak och saliv ett bra tag. Det är gott, men att dricka nu är nog 2009 bättre - det här behöver lite tid att mjukna och blomma ut. Inga problem med ek, även om det sett en del här, inte ens när temperaturen kröp uppåt.

Man borde dricka Bourgogne oftare.

PS. Vinerna finns i BS.

2012-06-23

2010 Schloss Gobelsburg Grüner Veltliner Kammerner Lamm

Det dricks väldigt lite Grüner hemma. Alldeles för lite.

2010 Schloss Gobelsburg GV Kammerner Lamm åkte med i korgen av ren nyfikenhet vid senaste besöket på Systembolaget på Regeringsgatan.


På nosen är vinet packat med grön och vit frukt - gröna äpplen, päron samt drag av vit persika och lite mango. På toppen finns en del örtiga och kryddiga toner som adderar fint till komplexiteten. Kanske en knivsudd vanilj också, som kommer och går.

Men det är i munnen det händer saker på riktigt. Frukten har bra tryck och längd med en lätt fet, oljig munkänsla. De gröna äpplena och päronen kompletteras av citron och lime, samtidigt som det finns en uppstramande beska som ger en nästan tanninsträv effekt tillsammans med de insprängda kryddorna. Uppfriskande, nästan bitande, hög syra.

Svansen är påtagligt lång och komplex samtidigt som den bjuder på mer syrlig citrus än tidigare, samt tydligare citronskalsbeska, tillsammans med en stenig mineralisk sälta.Gott!

Detta är ett riktigt bra allroundvin som klarar av det mesta som ställs på midsommarlunchens smörgårdsbord med bravur. Allt från fransk potatissallad till gubbröra, lax, köttbullar och även sillen. Jag borde helt enkelt dricka Grüner oftare - och leta upp en bra bruksvariant. Denna kostar 249:- (finns flaskor kvar) och det borde finnas bra GV även något billigare?

2012-06-14

Remoissenet Père et Fils

How the fuck did you find us?

Bernard Repolt syftar inte på vår GPSs totala oförmåga att hantera enkelriktade gator i Beaune, utan det faktum att en hitta en mailadress eller ett telefonnummer är ett uppdrag värdigt en detektiv.
- Well we don't give a fuck about marketing, är förklaringen till avsaknaden av hemsida, eller några andra kontaktuppgifter heller för den delen.


Bernard är ansvarig för produktionen på Remoissenet, men har en lång historia bakom sig på bland annat Louis Jadot. Remoissenet har som vinhus en lång familjehistoria bakom sig, grundat redan 1877, men såldes 2005 till bland annat Milsteins från USA. De satte in Pierre-Antoine Rovani som chef, tillsammans med Bernard. Detta för att försöka lyfta kvaliteten som ansågs vara lite skakig, framförallt för de röda vinerna.

Pierre-Antoine själv är den första personen Parker rekryterade till The Wine Advocate, där han jobbade i tio år innan han slutade. Det var ett par filmsnuttar med Pierre-Antoine som väckte nyfikenheten på att besöka Remoissenet. Han har ganska starka åsikter och är inte rädd för att uttrycka den. Se till exempel den här om Premox, tagen i källaren hos Remoissenet.



Nu råkar de två citaten från Bernard innehålla svordomar, och det är att förenkla denna man alldeles för mycket - han är mycket mer än grova ord. Men prata det kan han, och vin med. Vi har ett par riktigt trevliga timmar i hans sällskap när vi traskar från fat till fat i källaren och provar fat av 2011.

Med de nya amerikanska ägarna kan man ju förstå att det skulle ske viss förändring i vinmakandet. Förenklat kan det beskrivas som sent skördade druvor (bland de sista i alla vingårdslägen), avstjälkning för att undvika alla gröna toner, och mycket lågt skördeuttag. Nu kan ju alla räkna ut att det resulterar i viner med generös frukt, och med en risk att det ska bli för mycket och vi får syltiga fruktbomber.

Dessutom har  kapitalet från de amerikanska ägarna resulterat att man kunnat köpa på sig en del intressant vinmark, i allt från 1er cru till Grand cru-lägen. I tillägg har man en del långsiktiga avtal med markägare som levererar frukt enligt önskemål. En blandning av egenodlat och negoc med andra ord.

Vi provade oss igenom ett drygt tjugotal fatprover, alla från 2011. Allt från Givry till Grand Cru i Gevry-Chambertin. Genomgående generös och fullt mogen frukt - med mängd, komplexitet och kvalitetsskillnader såklart -  men absolut inte så det slå över och blir syltigt. Riktigt snyggt. Speciellt blir jag förtjust i village-vinerna från Côte-de-Nuits. Nu är 2011 kanske inte året med störst risk för överslag på fruktmätaren, men gott var det!

Tilläggas bör att det är en utmaning att fokusera på vinet. Bernard, denna Bernard. Vid ett besök hos en annan producent avslöjas att han kallades Kungen av Beaune i sin ungdom. Blandat med information om vingårdar, vinmakande med mera levereras en stand-up show, med grovt språk inkluderat.  Till exempel:

Besökaren som tillsammans med sitt entourage av unga damer krävde att få prova färdiga viner och inte fatprover resulterade i följande dialog:
 - What the fuck, I take my time and taste the wines with you. Take your prostitutes and go back to home.
- Are you insulting me?
- Yes!
- Good, you are my friend.

Eller hur han gissat rätt på årgång vid en provning hos DRC, och därefter tackat nej till en middag hos dem (- Hur många kan skryta med att de tackat nej till en middag på DRC, frågar han retoriskt). Kul har vi, och det verkar han ha på jobbet också!

Remoissenet har dessutom en riktigt stor källare med gamla årgångar, långt tillbaka. Det sägs att vid köpet 2005 ingick en miljon flaskor, som nu trimmats ned till ungeför en halv miljon - alla lagrade i samma källare sedan start. Bernard erbjuder en avskedsgåva, om vi lovar att dricka upp den ikväll. Jag erkänner att det smartaste valet inte är 1972 - en årgång så usel att den inte finns med i årgångstabeller. Men det har gjort att jag aldrig provat en Bourgogne 1er Cru från mitt eget födelseår, och nu finns chansen. Levande, drickbar och intressant är en bra beskrivning. Jag kan nog sträcka mig till att det var lite smått gott också, med god vilja, men förutom mognad har den inte så mycket att erbjuda. Nu har jag provat i alla fall. Men jag dricker hellre andra årgångar från Remoissenet i framtiden

2012-06-04

Frantzén / Lindeberg - Chef's Table

Denna tisdag blir en kväll som det tar ett par dagar att bearbeta, och som jag kommer att komma ihåg ett bra tag framöver.

Förra försöket till besök på F/L slutade snöpligt i halvtid, men nu har jag med mig Fasching och stabil backup på hemmaplan. Vi är inbokade vid bardisken - chef's table - där det känns som vi nästan sitter med i köket. Det innebär att vi med på köpet får Björn Frantzén som hela tiden närvarande ciceron på andra sidan.

Är man chef slipper man mössa!

Det är lika bra att säga det direkt. En kväll med runt 20 rätter, på vad som rankats som världens 20:e bästa restaurang är en stor upplevelse i sig. Otrolig mat. När du ovanpå det kan ha en dialog med skaparen bakom rätterna, och får en förståelse för tanken med dem, placeringen i menyn, hur de tillagats och så vidare - då blir det nästan överväldigande. Det är så satans bra att man saknar ord!


Vi hinner även med en diskussion om att driva restaurang av den klassen, betydelsen av stjärnor och placeringar i guider, framtidsplaner och så vidare. Den allenarådande målet är inte den tredje stjärnan, även om det är en klar målsättning att få den, som första nordiska krog. Man strävar efter att bli lite bättre i morgon än vad man var idag - så ni som kommer efter oss får det helt enkelt ännu bättre?

I planerna nu ligger en ombyggnad, där man tar bort vinkällaren ("alla tar ändå vinpaketet - så vi satsar hårdare på det"). Den ska ersättas med ett stort akvarium, och en utbyggnad av köket. Från de åtta kockar som jobbar där nu, ska man bli tolv. Det kostar på att uppnå den tredje stjärnan!

Vi tar ett glas vin på Djuret efteråt för en debriefeing, men diskussionen om maten fortsätter någon dag till. Det är inte ofta jag knappt tänker på vad det är för vin jag dricker till en middag. Men när man sitter mitt i matlagningen så klarar jag knappt av att ta in även vinet i mer detalj än att det är bra. Och då dricker vi till exempel ändå en bra Chablis från 2007, en Pommard 1er Cru från 1998, 1999 Zilliken Saarburger Rausch Auslese. Bra viner som matchar kvaliteten i maten!

Snabb stark start med tre små rätter. Lysande god kobe-biff på fönsterlav, med svamp och lökaska. En krispig tolkning av Vichysoisse med mild tryffel, och en len mjuk anklevermacarong på morot. Milda finstämda smaker som kombineras i spännande texturer. Och vi är igång.


Tempot är ganska snabbt i början, och jag kan inte riktigt göra alla rätterna rättvisa här. Jag kan dock inte undvika att dela med mig av några av topparna - och då är grundnivån de toppar från så klart oerhört hög.

Benmärgen med kaviar och rökt persilja är halveringsgod. Det vill säga att man kommer på sig själv att hela tiden dela den i mindre och mindre bitar i en sorts fruktlös längtan att den aldrig ska ta slut. Så otroligt len, mild och smakrik, med en intressant brytning med den rökta persiljan. Wow.

Wow!


Koleldad kalv tartar med löjrom. "Grillas" med brännare genom en speciell japansk träbit som inte avger sot (?), för att sedan hackas fint och serveras med kalixlöjrom. Sagolikt gott där den brända/rostade smaken kompletterar underbart.

Satio Tempestas. Den enda rätten som varit med sedan starten. Helt vegetariskt och idag med 38 olika ingredienser, upplagda på ett fat. Alla odlade på fullt biodynamiskt sätt med kohorn och foliehatt. Oavsett det, spännade med en så stor palett av helt vegetariska råvaror.

Pilgrimsmusslan - där två av tre serveringar är lysande (och den tredje är ett av de två frågetecknen för mig*). Musslan serveras med tryffel respektive buljong i sitt eget skal i de två rätterna.


Långsamt bakad piggvar, det vill säga fyra timmar för att nå 38 grader. Jag tror aldrig jag smakat en sådan konsistens på fisk. Mjuk som en kräm fast med viss textur. Serveras med vit sparris som bakats i ugn tillsammans med gran, citrongräs och mynta vilket adderar mycket till smakpaletten. Osannolikt gott!


Kärnmjölk och rosen. En dessert med kärnmjölk och hallon, samt hibiskus, tagetes och jasmin. Känns som att äta sig igen en blommande kolonilott med hallon i kanten.

Gör varken verkligt utseende eller smak rättvisa!

Uppräkningen ovan påminner lite om debriefen:
- Piggvaren var ju otroligt god.
- Jo. Men märgen. Jag säger bara märgen
- Underbar. Och pilgrimsmusslan.
Och så vidare...

Satio Tempestas i den "tråkiga" uppläggningen, för oss som inte får plats med den stora.

När vi dricker vårt avslutande kaffe hör vi hur Björn instruerar kockarna
 - Gör en av pilgrimsmusslorna well done i nästa.
 - Vad??? hörs från en av stationerna
 - En mussla well done....
Jag frågar hur det känns att servera den tillagat på det sättet?
Minen jag får tillbaka påminner om löparnas vid Västerbron under andra varvet på Stockholm Marathon. Samma sak gäller när gästen har allergier, får jag veta. Det finns en tanke om hur rätten ska smaka och upplevas, och när det inte går, är det är det tråkigt att inte kunna erbjuda den Frantzén / Lindeberg-upplevelsen de vill. Speciellt när allergier och liknande inte meddelats i förväg så köket inte fått möjlighet att förbereda sig. Med andra ord, tala om redan vid bokning om det finns några speciella önskemål.

Som jag sa i början är detta smått överväldigande. Det tar ett bra tag att smälta alla intryck. Med det sagt, så är det galet bra, och den största matupplevelse jag någonsing haft.

Visst kostar det en hel del - ungefär som en halvflaska Latour. Valet är enkelt för mig. Björn med team bjöd på en underbar kväll. När ses vi igen?

* Det känns sjukt att påpeka två saker  som jag inte tyckte var lika bra som allt annat. Men jag kan ju inte göra detta till en fullständig hyllning. En av serveringarna av pilgrimsmussla var en tartar med lime - som smakade lite för mycket limeskal, vilket tog över. Och en av de avslutade macarongerna smakade av simpel sylt - vilket det inte var såklart. Men den var lite intetsägande i sammanhanget. Nu är det sagt. Sedan undrar jag lite varför man ska betala 125 kr för kaffe (väldigt gott sådant!) när man redan betalat över tre lax för maten?

Tack Fasching för iPhone-bilderna.

2012-05-22

Giuseppe Rinaldi

Giuseppe Rinaldi ligger i utkanten av byn Barolo, och är en av de mest traditionella producenterna. Den lilla vingården omfattar totalt 6 hektar mark. Fulla av förväntan glider vi in på gårdsplanen till vad som inte är större än ett stort boningshus. Strax efter kommer två bilar till.


Det visar sig vara en samling amerikaner som jobbar i vinbranschen. De ska vara tio dagar i Piemonte och besöker på löpande band tre till fyra producenter varje dag. Hos G Rinaldi har de varit ett otal år i rad.

Där tar det roliga slut.

Vår nu ganska stora grupp får förvisso smaka en hel del olika vin: De 2008 Barolo som släpps nu, fatprover av 2009:or och 2010:or, Dolcetto, Freisa och Barbera. Men det är inte läge för någon direkt diskussion eller frågor om vinmakeri eller filosofi. Speciellt inte eftersom våra nyfunna vänner från USA mest verkar ägna sig åt att visa hur mycket de redan kan om vinerna och vineriet. Energin hos vår ciceron Marta är också begränsad. Hon säger inte rent ut "Vill ni prova mer, eller är ni klara snart?", men vi uppfattar det så. Det blir en lite torr och tråkig provning.

Med det sagt, så är däremot vinerna de gör riktigt riktigt bra, i sin traditionella kompromisslösa stil. Speciellt 2008 Barolo Brunate-Le Coste är lysande.

– Kan jag få köpa några flaskor? undrar jag.
– Nja, du kan få köpa en (1!) flaska, svarar Marta. Liten produktion, stor efterfrågan, och fortfarande låga priser (och existerande kunder med allokeringar) gör att det är svårt att köpa något på vingården. Jag lyckas förhandla till mig något mer än bara en flaska. Jag får till exempel med mig en (1) flaska Dolcetto 2010. Den dricker jag senare till dagens lunch.


Rinaldis Dolcetto är inte den enkla lättklunkade husets vin man får på många restauranger i Piemonte. Det är ett seriöst vin med en stadig ryggrad och struktur. Mörka sura italienska körsbär, där kärnorna finns med och bidrar med lite strävhet, kompletterat av ett fåtal ljusa jordgubbar i toppen. Skön, riklig frukt i en omisstaglig italiensk stil. Det här är till och med en Dolcetto som skulle må bra av att rundas av ett år eller två, och mjukna lite. Men det är ack, så gott nu också. Jag hade velat ha en låda.

Sa jag att jag betalade åtta euro, på gården?

Vi rullar på frihjul ned till Bartolo Mascarello för att se om vi kunde hälsa på hos Maria-Theresa - en annan av de riktigt traditionella producenterna. Tyvärr, meddelar hon, har hon inget vin att sälja just nu. Barolo 2008 har inte buteljerats ännu och Langhe Nebbiolon vägrade avsluta den malolaktiska jäsningen och kommer först i oktober. Om vi vill ha en visning går det bra.
– Ni kan få ansluta till en grupp från USA som ska komma om en halvtimme.
Vi tackar för oss och beger oss av.


2012-05-20

Poderi Aldo Conterno

"People who want to drink my wine have to understand me and believe in my philosophy of wine making to pay the price for those wines."

Giacomo Conterno har tagit sig ned från det stora huset på kullen Romirasco, där han bor, en kilometer bort, för att ta emot oss på den mäktiga gården Favot. Han är en av tre bröder som tagit över efter fadern Aldo, och nu driver vineriet. Giacomo är den som har huvudansvaret för vingårdarna, men bröderna hjälper såklart till varhelst det behövs.

Omedelbart, med stor intensitet och energi, börjar Giacomo förklara hur man arbetar och tänker på Aldo Conterno. Giacomo väldligt öppen och talför, och vi känner oss genast välkomnade. Han är också en man som är stolt över vad de gör på vingården, och de viner de producerar. Hans entusiasm över vad de gör går nästan att ta på, och framförallt talar han sig varm för den förändring de genomfört de senaste tio åren. Under vad som visar sig bli över tre timmar är Giacomo engagerad, han svarar och förklarar, och blir nästan bara mer och mer entusiastisk ju mer vi frågar och undrar.


Giacomo Conterno har ett ganska förpliktigande namn, och det har han efter farfar som grundade Barolos mest legendariska vineri - Giacomo Conterno. De två sönerna Giovanni och Aldo delade på sig 1969, där Giovanni behöll det ursprungliga namnet och Aldo startade nytt under egen flagg när han köpte gården Favot. Med sig i bodelningen fick han dock äldre vin på stora glasflaskor, som senare buteljerats under etiketten Poderi Aldo Conterno. Man kan allstå hitta flaskor från före 1969 (vi såg faktiskt en Barbaresco från 1964 under resan - hoppas den smakade gott, Nikolai). Han är med andra ord kusin med Roberto på Giacomo Conterno, som jag besökt tidigare, och det finns ingen osämja mellan familjerna.

Tre flaskor åker snabbt fram på bordet för oss att prova. Vi lovas en rundtur senare men just nu pågår buteljering så vi kommer inte fram riktigt fram i källaren. 2009 Conca Tre Pile är en fullpackad Barbera med lager på lager av mörk frukt. Den klarar dock balansen och blir varken tung eller syltig. Vinet har en del framträdande drag av ek, men de kommer säkert att absorberas ganska snabbt. 2008 Barolo är ett snyggt bygge. Elegant och frukt i stram tanninstruktur. Parfymerade toner och ett otal lager röda bär i munnen. Just nu är tanninerna lite väl sträva, men yngre Barolo är ju svår att få tag i. 2008 Colonello (namngiven efter en av Napoleons generaler som bosatte sig där*) är ett stort steg uppåt. Frukten är (betydligt mer) koncentrerad men upplevs lätt, både i näsa och mun. Rosblad, målarlåda, tjära och mängder av mörkt röd frukt. Imponerande längd, och med en renhet och inneboende energi. Riktigt, riktigt bra.

Vi har nu fått standardförevisningen av kvalitetsstegen upp till ett av vingårdsvinerna. Bra så.


Poderi Aldo Conterno har genomgått en stor förändring. På slutet av 90-talet hade familjen en stor diskussion om egendomens inrikting. Resultatet blev ett stort fokus på kvalitet. Man halverade uttaget av frukt, och mängden vin. Givetvis handlar det om grön skörd och urval av de bästa druvorna. Den metod man använder är inte riktigt standard, som jag förstår det. Man går igenom vingårdarna noga precis när de blommar och sätter frukt. En del vinrankor gör det då ojämnt, så att klasarna inte utvecklar alla druvor på samma sätt och samtidigt. Det är ett tecken på att rankan inte mår riktigt bra, och man tar då bort den ur "produktion" det året genom att ta bort alla skott. Om man väntar till senare kan alla druvorna ha kommit ikapp, och man kan inte identifiera rankan och klasar. Detta leder såklart till en hård selektering, och Giacomo berättar om hur vingårdsarbetarna protesterade över att de fick skära bort så mycket frukt.


En annan effekt av den kraftiga minskningen av produktionen är att man har mycket plats i källaren - man gör bara hälften så mycket vin som under mitten av nittiotalet. Det utnyttjas genom att man tappar över vinet i nya stora bottis med jämna mellanrum för att bli av med sedimenten (givetvis förekommer ingen filtrering, och inte heller någon klarering). Det tar mycket plats med alla bottis. Man byter dessutom ut alla fat efter fem till sex år, eftersom man vill få in syre i vinet, och porerna sätts sakta igen i gamla bottis. Det kan vara en förklaring till de diskreta ektoner man kan få i vissa av deras Barolo - trots att de bara sett stora slavonska fat.

Vi nämner hur mycket vi faktiskt tyckt om 2004 Romirasco de gånger vi druckit den, och får höra hur den tillkommit. Hagel i Cicala under 2004 gjorde att man inte kunde göra toppvinet Granbussia, som är en blandning av de tre vingårdsvinerna - det görs bara i toppårgångar och endast innehållande alla tre vingårdarna (även om det funnits påstötningar om att göra en Granbussia även annars: "But that would not be honest to Granbussia"). Det blev en sådan succé att man sedan beslutat sig att buteljera Romirasco varje år, och därmed dra ned ytterligare på produktionen av Granbussia, som bara får de absolut bästa druvorna från Romirasco. Giacomo försvinner ut igen.

–Vi måste ju prova 2008 Romirasco också, säger han när han är tillbaka.

Det här vinet har enorm klass, men släpper inte fram den riktigt nu. Det är slutet (efter Pop n' Pour) och ger inte ifrån sig så mycket. Sakta vaknar det under tiden vi har det i glaset. Trots det framgår att det finns mycket som väntar. Frukten är mörk, mångfacetterad och smeksam, medan tanninerna är fint slipade, täta och ger ett ordentligt grepp. Det här är ett monster med många hästkrafter, men där gasen inte tryckts ned ännu. Potential!


Vi tar upp diskussionen om 2007, och hur man lyckades i den varma årgången. En del viner har ju blivit lite väl fruktiga, och smått vulgära i stilen. Det inte är vår favoritårgång. Giacomo försvinner och kommer snart tillbaka med en 2007 Cicala (namngiven av syrsorna som kan höras där). "Du sa att du aldrig provat en Cicala tidigare?" Nej, och jag har inte provat Granbussia heller, tänker jag. 

Wow, vilken doft. Förvisso mörk, expressiv och intensiv, präglad av årgången, men också med en fräschör av mynta och blommor. I munnen är vinet lent och smeksamt med mjuka tanniner. Redan ganska tillgängligt, och mycket gott. Man har onekligen gjort riktigt bra vin även under 2007.

Filosofin. Den vi måste köpa in på för att förmå oss betala för vinerna. Man måste lita på den, och tycker man inte om den eller vinerna ska man dricka något annat. Giacomo talar sig varm för den, och den är viktig för honom - men jag tror inte jag förstår riktigt.
Respekt för vingårdarna, fokus på kvalitet och bara den bästa frukten, låta årgångarnas skillnad lysa igenom, inte kompromissa. Visst, det köper jag och förstår, men inte är det unikt? Jag blir faktiskt inte klokare när jag hemma tittar på hemsidan där den beskrivs. Dessutom vill jag inte köpa en religion - jag vill köpa bra vin som jag kan njuta av. Om deras filosofi ger det resultatet är det väl bra, men annars?

– Jag tänkte vi skulle prova den här också, säger Giacomo och slänger upp en 2005 Granbussia på bordet.

Det är prestigevinet vi bara suktat åt när vi sett det på en butikshylla. Det har inte gjorts någon Granbussia sedan 2001. Sedan dess drabbat av dåliga årgångar eller hagel som förstörde Cicala. Vinet görs bara i några tusen flaskor per år. Det består till 70% av Romirasco, och resten av Cicala och Colonnello.

Vi är överraskade över hur provningen och diskussionen utvecklats, efter de första tre "standardbuteljerna" som vi inledde med.

2005 Granbussia är ren och skär klass. Det är så ungt och oförlöst att det känns synd att en av ganska få flaskor får sätta livet till redan nu. Väldigt aromatiskt parfymerat med rosor och nypon, flera lager av tätt tvinnad röd frukt. Återhållet i munnen, med silkiga, fina tanniner, otroligt välbalanserat. Men framförallt ett rent och snyggt uttryck i frukten. Storhet rakt igenom.


Vi är tagna av avslutningen, och den visade generositeten med både tid och öppnade flaskor. Vi tackar med allt vad vi kan åstadkomma, men får motkommentaren att det är vi som tagit oss besväret att åka till Monforte och hälsa på.

Besöket utvecklade sig lysande och överträffade alla förväntningar, vinerna vi provade var extremt bra - särskilt vingårdsvinerna. Det är genomgående en skinande ren fin frukt i det mörkare spektrat, med övertoner av parfymerade blommor och vissa inslag av tryffel. Det känns som om vinerna är tillgängliga ganska tidigt för att vara gjorda i en traditionell stil med bara stora bottis.

"Säljsnacket" om att köpa filosofin gör mig mest förvirrad. Vinerna är så bra att den delen nästan känns missriktad. Men om man ser på prisutvecklingen de senaste fyra åren (+20%), så kanske man bara ska se det som ett sätt att be om förståelse?

Onekligen hade det varit kul att någon gång prova en hel flaska Granbussia över en kväll. 2500 SEK är ju bara en rejäl fortkörningsböter, och böter är ju inte så kul? Och en helkväll med en sådan flaska gör kanske att jag ser ljuset och förstår filosofin?

*Enligt boken Wine atlas of the Langhe är ursprunget till namnet okänt.

2012-05-16

Gaja

Pedo mellon a minno

Att öppna de respektingivande portarna på Via Torino 18 i Barbaresco är inte mycket enklare än att ta sig in i Morias gruvor, det man finner innanför är dock mer lockande än horder av orcher. Jag hade som tur lösenordet.

Jag hamnade mitt emot Gaia Gaia på en vinprovning i Singapore. Det blev mitt "Mellon" som gjorde att jag nu kunde besöka ett av de mest svåråtkomliga vinerierna i Langhe: Gaja.

Mellon
Professionalism och exklusivitet. Det är intrycket som slår en direkt, redan från det att man ser den tunga kopparskylten vid ingången. Och inget rubbar det under de timmar jag och resesällskapet är där.

Gaia (Angelo Gajas älsta dotter) själv är lite försenad, så vi får först en rundvisning av assistenten. Det känns som om jag är tillbaka på Moët & Chandon. Inövad och rabblad ramsa med förskrivna USPs om varför Gaja är det bästa sedan Carne Cruda.

Vi försöker förmedla att vi kan historien (Sori Tildin - som fick namn från Clothildes smeknamn, menar du?, osv...) och söker en annan nivå och diskussion. Assistenten plockar upp det lika smidigt som Tommy Salo mot Vitryssland. Långt, långt ifrån det personliga bemötande vi får på alla övriga besök. Well.

Inte bara barrique
Nu är ju historien om Angelo Gaja egentligen intressant, men den är ju välkänd och repeterad överallt. Italiensk vinindustri hade inte varit vad den är i dag om det inte varit för Angelo Gaja. Familjen började göra vin först för att sälja till den restaurang de ägde där båten över floden Tanaro gick. Man började sälja vinet på stora flaskor till kunder. Allt tog sedan fart när Angelo Gaja tog över under tidigt sextiotal, och började införa grön skörd, senare franska barrique, temperaturkontrollerad jäsning och även att plantera nya druvsorter i Langhe. Han var en pionjär, som förutom att experimentera med hur man gör vin, även ägnade mycket tid åt marknadsföring utanför Italien. Han har byggt upp Gaja till det världskända varumärke det är idag.

Till slut dyker Gaia Gaja upp. Dagens frontfigur för Gaja och kvinnan som fick Neal Martin på The Wine Advocat att skriva en hyllningsartikel där han var på väg att glömma att nämna vinet han provade i hennes sällskap (OK, en överdrift, men när jag mailade den till Gaia så var hon ganska undrande). En välkomnande kram och den opersonliga inledningen är förlåten.

Från att ha startat att i det ursprungliga vineriet innanför den numera omtalade skylten, befinner vi oss nu i slottet på andra sidan Via Torino. Man köpte det av Bruno Giacosa för 15 år sedan, och har renoverat det sedan dess. Och som man gjort det! Jag är storligen imponerad - allting är smakfullt gjort, hantverket gediget och resultatet så nära orginalet som möjligt. Restaurerade väggmålningar, ursprungliga dörrar, och där det var för trasigt för att restaurera har man till exempel gjort nya takstolar som ser ut att vara original. Det är knappast billigt att renovera ett par hundra år gammalt slott på detta sättet. Klass!


Numera använder man slottet bland annat för att ta emot besökare, och man har en liten utställning som gjordes för att fira 150-års jubileet nyligen. Vi går runt, pratar och frågar. Gaia leder oss genom rummen och diskussionen på ett ledigt och avslappnat sätt. Hon har säkert gjort det hundratals gånger, men får oss att känna oss speciella. Vi tar upp frågan om Riedelprovning i Stockholm nyligen. Jo, hon tycker det är klar skillnad på olika glas, men håller inte med om den är så extrem som Riedel vill framhålla, eller att hennes viner smakar illa i några glas. (Se Finare Vinare.) Favoritglaset är Riedel Sommelier.
- Det som rymmer i princip en hel flaska, frågar jag.
- Just därför, svarar Gaia.

Väl i provningsrummet så smakar vi Barbaresco 2008. Detta är en blandning av 14 olika vingårdar i Barbaresco. Gajas filosofi är att blanda ger mest komplexitet och balans - så har man alltid gjort och viner från enskilda vingårdar är ett ganska nytt påfund. Vinet har en bedårande nos med parfymerad mörkröd frukt i flera lager. I munnen är det silkigt och lent i texturen, trots bra grepp i tanninerna. Det har kraft och stuns i den fina slanka frukten. Elegant och en njutning att dricka!

Vi provar Barbarescon i tre olika glas, efter diskussionen om glasprovningen. Här märks att Gaia har plockat upp en del marknadsföringstrick från Riedel. Hon "leder" oss och talar om vad hon tycker vinet smakar och hur det upplevs, och det innehåller såklart bara positiva beskrivningar. Något hon gör med alla viner vi provar. Svårt att inte bli påverkad, även om man är medveten om vad som händer...

Totalt arbetar ca 70 personer på Gaja i Piemonte, vilket är en ganska stor kontrast mot de små familjeföretag de flesta andra producenter är. Alla är heltidsanställda, många invandrare, och man ser till att de får boende med mera ordnat.
- De som jobbar för oss heltid får en möjlighet att förstå vår filosofi i och med att de då stannar längre.

2007 Dagromis är en blanding av druvor från vingårdar i La Morra och Serralunga. Frukten här är ljusare än i Barbarescon, men de parfymerade dragen av rosor och viol återfinns här med. Vissa asiatiska kryddor och lite rostat kaffe finns bakom den generösa frukten. Det är något yppigare i munnen, med en lång, lång svans.

Vingårdsvinerna innehåller runt fem procent Barbera i Nebbiolon. Dels för att bidra med frukt, dels för att "korrigera" syran. Det innebär att de inte får klassas som Barbaresco - och en förklaring som cirkulerar är att Gaja inte vill få sin Barbaresco att framstå som en Normale, eller ett enklare vin. Barbarescon är det ursprungliga vinet och det ska inte stå i skuggan av något. Frågan är om man lyckats i den ambitionen?

2005 Sorí Tildin är en ren smocka av finlemmad parfymerad frukt. Hallon och jordgubbar, med övertoner av nypon, violer och en fräsch mynta. I munnen ger de silkiga tanninerna en ordentlig stadga och bra grepp. Slankt, elegant och med kraft. Långt som en lärarsemester.

Gaja har i samarbete med olika universitet undersökt vilka kloner av Nebbiolo som fungerar bäst i olika lägen. Man har nu börjat göra mer och mer på egen hand, och håller på att bygga upp en egen plantskola där man odlar fram 100-talet rankor av varje klon - som man tagit från de rankor med bäst egenskaper i sina egna vingårdar. Dessa vinrankor ska sedan följas under ett antal år för att se om man kan förbättra vinet ytterligare genom att välja rätt ny klon i rätt läge. Inget lämnas åt slumpen.

Man använder redan idag en klon av familjen Rosé ganska mycket, vilket jag trodde var ganska ovanligt då den ger dåligt med färg till vinet. Den finns spridd i många vingårdar, och är en stor del av Cerequio, som används i till exempel Conteisa, men är även en i Dagromis.

1999 Conteisa tar det hela till en helt annan nivå, i alla fall när det gäller njutning här och nu. Komplexiteten tar ett steg upp i och med att det har mognadstoner av svettigt sadelläder, lite svampskog och tryffel. Samtidigt är frukten sötmogen, av det mörkare slaget och absolut vital. Tanninerna finns också kvar, och vinet har långt tid innan det viker ned sig. Det är viner som detta som påminner en om varför man lägger undan flaskor i tio år.

När klockan efter ett par timmar börjar närma sig åtta, börjar vi packa ihop oss för att åka. Vi får några tips på bra restauranger i närheten. På väg ut, medan vi går och drömmer om att kunna (läs: ha råd) dricka de sköna slanka Gaja-vinerna oftare hälsar Gaia oss hej då ,och tillägger:
- Jag tror jag tar med den nyöppnade 2005 Sorí Tildin och avslutar hemma ikväll.


2012-05-13

Azienda agricola Cascina Nuova Elio Altare

Vi möts av La Morras troligen slöaste vakthund. Strax efter kommer vad som måste vara en av Langhes mest energiska vinmakare - Silvia Altare.

För knappt tre år sedan avslutade jag mina besök i Barolo med ett par oförglömliga timmar hos Elio Altare. Eftersom jag nu vet vad som väntar är det två ivriga vinälskare som rullar ned mot Cascina Nouva, från toppen av kullen och La Morras bländande vackra utsikt. Vi kommer inte bli besvikna den här gången heller.

Historien om Elio Altares energi och pionjäranda, konflikten med fadern som gjorde honom arvlös, till att det numera är dottern Silvia som sköter det mesta av det dagliga arbetet, beskrev jag för tre år sedan. När vi nu traskar in i Cantinan känns det som om vi tar vid där vi lämnade samtalet. Vi går snabbt igenom vad som hänt de senaste åren i form av byskvaller (vår gamla värd Weston har flyttat ut från Scavino, t.ex.), vinmakande (druvbytet med Marengo där man fått Brunate är slut, men man kommer från och med 2011 göra en Cannubi istället) och Singapore (där jag har bott och Silva blivit erbjuden Petrus till frukost).


Vi promenerar ned för att titta på källaren och prova från faten, och hela tiden blir vi serverade anekdoter och detaljer av en Silvia som bubblar av energi. "Vi pratar en hel del i vår familj". Det menar du inte!? Vi småskrattar oss igenom provningen.

Vad sägs om damen som vägrar sälja sina druvor till någon från byn Barolo, p.g.a. en felparkerad traktor för två generationer sedan? Hon säljer dock gärna till någon från La Morra. Betalningen för nebbiolodruvorna från en bättre cru är några damejeanne med Dolcetto. Kom inte och säg att man inte kan göra fynd när det gäller vin!

Eller när en av världens rikaste män (Mittal) är på besök och vill köpa 1000 flaskor från dotterns födelseår. Att han ser att det endast finns åtta kvar hindrar honom inte från att försöka med högre bud eller att ringa och tjata för att försöka vända ett tydligt nej. Allt går inte att köpa för pengar.

Vi tar en vända ut i vingården för att få en instruktion i hur man tar bort överflödiga skott från rankorna och för att få lite värme efter den svala källaren.


När vi är tillbaka i provningsrummet, kommer Elio själv förbi och hälsar. Det krävs inte många frågor från oss innan Elio med brinnande energi och entusiasm försöker förmedla sin filosofi. Han tar över och fyller rummet. Det blir en härlig dialog mellan honom och Silvia, en del gnabbade med glimten i ögat om allt från arbetsbelastning, investeringar i "hobbyprojektet" Cinqueterre, till vinval på restauranger. Vi suger i oss och lyssnar, och försöker kommer med intelligenta instick. Vi borde nog koncentrerat oss på lyssnandet.

Alla vet vi ju att Elio Altare var en av pionjärerna med kortare macerationer och franska barriquer - även om han själv ser Angelo Gaja som den som bröt mark först. Men bakom denna förenklande moderniststämpel finns en betydligt mer genomtänkt och genomgående filosofi.
- Jag vill göra rena viner med ren frukt, som ska var njutbara hela tiden, och inte bara efter 20 år.
- Om du inte provat något kan du inte skriva av det som dåligt.
- Undvik kemikalier i vinmakandet (förutom koppar och svavel).

Otaliga är de exempel Elio visar på hur de provat sig fram genom åren för att åstadkomma detta. Kort maceration med rotofermentatorer, en jästbooster från de egna vingårdarna (fotrampad av Silvia) - detta för att snabb kunna laka ur smak, färg och tanniner och få jäsningen att starta snabbt och skapa den skyddande koldioxiden. Dessutom grön skörd, som ju alla gör numer, för att öka koncentrationen i druvorna. Mängden nya fat, rostningsgrad osv. Allt med målet att göra viner som är så rena som möjligt i frukten och som går att avnjuta under hela sin livstid. Bourgogne är ledstjärnan.

Kemikalieanvändande slutade man med efter att Elio blivit sjuk av allt sprutande på gården. Nu använder man endast minimalt av koppar och svavel. Elio går och hämtar labbrapporterna som visar på de låga svavelhalterna i vinerna, ned emot 40 g/l.
- De kan vi ha tack vare den rena frukten, då behövs inte mer svavel för att skydda vinet.
Gården arbetar idag helt organiskt. Absolut inte biodynamiskt, påpekar Elio. Men man anpassar ändå buteljeringsdatum till fullmånen....

Experimenten och lärandet har inte upphört. Man provar nu att för hand avstjälka frukten från en liten del av Arborina. Den mekaniserade avstjälkningen lämnar runt 20 procent av stjälkarna kvar, så nu sitter man och för hand, druva för druva, tar bort stjälkarna på kvällen efter att det vanliga skördearbetet är klart. Beskrivningen av jobbet och tiden det tar påminner mig om när vi skulle klistra egna etiketter på nio pallar öl under studietiden. Det tar en halv evighet och det gnälls en del. Men man vill se hur detta blir, och alla försök ska göras tre gånger så man verkligen kan utröna resultatet. Första årgången var 2010, så det är sena nätter som väntar när det är skördedags i oktober.

Man provar även att macerera dessa avstjälkade viner relativt länge -12 dagar (korrigerat från 15)- i stora tankar (utan rotfermentatorer då).

Elio är uppenbart stolt över vad han åstadkommit - på ett typiskt italienskt sätt. Framförallt att ha provat och förändrat - utmanat de gällande normerna. Han nästan fnyser åt dem som avfärdar saker utan att ha försökt.
- Hur kan de veta att det inte fungerar?

Fatprover:
Vi promenerar runt utan att ha med något att anteckna på, och min erfarenhet av fatprov är begränsad så ni slipper notat. Ett vin sticker dock ut: 2010 Arborina Vecchia Vigne (namn ej klart) - det som avstjälkats för hand. Den är ett under av elegans, silkighet och ren intensiv frukt med bra grepp. Detta kommer att bli stort - det kan jag sätta pengar på. Synd att det är Bordeaux och inte Barolo man kan köpa EP.

Generellt verkar 2010 vara en riktigt bra årgång i vardande. Den har en härlig fräschör, med bra struktur och frukt. Blir dyrt om två år.

2009 Cinqueterre Elios nya projekt vid Liguriens kust. Silvia klagar på att det är där han spenderar sin tid, och alla pengar. Vinet är gjort på de två druvsorterna Bosco och Albarola. Ett ordentligt strukturerat vitt vin, nästan med rödvinstanniner. Citrusaromer och smak, och rejäla syror från samma familj. En salt mineralitet som sakta klingar bort. Ett lysande matvin! Det görs i liten skala och är inne på de första årgångarna.

2007  Larigi Prestigebarberan från toppen av vingården precis utanför Cantinan. Detta brukar inte vara mitt favoritvin, men är ändå bra med sin generösa parfyrmerade och kryddiga frukt i otaliga lager, utan att det blir kladdigt. Snyggt i en modern tappning, men prislappen är ganska mastig.

2008 Langhe Rosso Arborina Från samma druvmaterial som Barolo Arborina, men endast 18 månader på ek (därför inte klassat som Barolo) - 100 procent nya barrique. Denna är mycket bättre än den 2007 jag drack på hemmaplan för någon månad sedan. Frukten är mer hårt hållen i en slank skrud med uppstagande tanniner. Frukten är ren och klar. Gott - 2008 ger mer strukturerade viner än 2007. Vinet började göras för att Elio ville visa att han kunde göra två helt olika viner med samma druvmaterial. Det är bevisat nu, och jag tycker bättre om Barolon, så för min del kan ni sluta nu? Men jag gissar att man behöver någonstans att använda sina nya fat första gången (det är bara 30% nya i Barolon), så de får användas under en kortare tid i detta vin först.

2007 l'Insieme Välgörenhetsprojektet med åtta olika vinmakare där en del av intäkterna skänks. Mörkt som natten, jämfört med övriga viner. Stort, intensivt och med stabbiga tanniner. Inte riktigt min kopp te, och svårt att placera i Langhe blint. Nja.

2006 Barolo Är ungt med framträdande tanniner som biter till ordentligt. Slank fin parfymerad frukt, bra syror och snygg balans, men inte ett under av längd eller komplexitet. Jag har för mig att Altare hade stora problem med hagel under 2006, och inte gjorde någon Arborina eller Brunate.

2005 Barolo, 2005 Barolo Arborina, och 2005 Barolo Ceretta. 2005 är en bättre årgång än jag ansett tidigare, i alla fall hos Altare. Vinerna har inte den mest intensiva frukten, och tanninerna är ganska framträdande och håller vinerna i ett ordentligt grepp. Men frukten är ren och klar, de klassiska nebba-markörerna är där med parfymerade rosor, nypon och söt skogsbärsfrukt. Arborinan är ett klart steg upp från Normale, och Serralungas stadiga tanniner är tydliga i Cerettan - men frukten är också en storlek större där. Vänta med dessa ett par år till, och de kommer vara riktigt bra - nu fortfarande lite väl ungt sträva.

Inte för att det kommer som en överraskning för någon, men det här är viner som är lätta att älska. De har ett rent, snyggt uttryck med en uppfriskande fräschör, och en ganska slösande frukt för Barolo. Visst finns det spår av ek, men jag tycker inte den tar över. De är mer tillgängliga direkt från start än många andra, men nog kan de ha ganska bitska tanniner som unga. En 1990 Barolo Arborina jag drack för ett tag sedan visar på lysande utveckling med tid på rygg.

- Vem är det egentligen som bestämmer nu, och tar de avgörande besluten?, flikar jag in under Elios och Silvias gnabbande. "Det är ju fortfarande du pappa" säger Silvia. "Nej, du bestämmer det mesta nu" replikerar Elio med märkbar stolthet och kärlek. Det här generationsskiftet går som en dans.