2013-12-30

Årets vin 2013

Livet på den här bloggen har väl närmast kunna liknats vid det stadigt pipande EKGts under senare tid. Men det betyder inte att jag slutat dricka vin, även om jag kanske fått dra ned en del på ambitionen att gå på provningar mm. Livet som förälder, och att jag låtit hobbyn schack ta en del tid har gjort att tillgänglig tid är begränsad. Och så har jag ju sålt en del dammsugare också.

Jag tänkte dock göra en snabb insats med defibrillatorn:

Det bästa vin jag lyckades dricka under 2013 var 2001 Poggio di Sotto på en provning hemma. Tätt följd av en mängd annat gott. Men bara en kan komma först.


Så nu vet det. Om ni vill kan ni ju se mina desperat dåliga insatser under Rilton ELO här. Nästa rond på Nyårsdagen. Men det kommer inte hindra mig att dra upp några av de magnumflaskor jag har för middagen på nyårsafton.

Gott Nytt År!

2013-05-19

2008 Pietro Caciorgna N'Anticchia Etna Rosso

En hektisk vecka ligger bakom mig, där jobbet är i en intensiv fas, och Silvia Altare dessutom varit på besök. Och vad bjuder man en vinmakare från La Morra på? Inte Barolo och Italienskt. Svaret blev Coq au vin, Champagne, Bourgogne, Côte-Rôtie. Och så vågade jag mig när natten smugit sig på, slutligen till Italien och en Etna Rosso.

Det hanns med lite La Morra Barolo tidigare i veckan (det, och det jag inte hann med, beskrivet här), så jag fortsätter med det avslutande temat Etna. Pietro Caciorgna har en liten produktion, och en del gamla stockar högt uppe på Etnas sluttningar. Någon källa säger t.o.m. att N'Anticcha är pre-phylloxera, men jag hittar väldigt begränsat med information.


2008 Pietro Caciorgna N'Anticchia Etna Rosso har en mörk, aromatisk nos. Söta utmognade körsbär, blåbär och ljusare slingor av lingon. På toppen vita blommor och rosor, och inslag av lite skitigt svettigt läder. En lite mörkare och något skitigare tolkning av nebbiolo - typ. Riktigt trevlig sniff.

I munnen är det piggt med bra syror, stabil ryggrad av sandiga tanniner, som nog haft ännu lite mer bett för något år sedan. Frukten drar åt det mörkare hållet och fyller ut bra både på längd och bredd. Det har dock redan smugit sig in en en hel del mognadstoner, både i form av läder och tobak. I svansen kommer dock en hel del trevliga och piggare saker - syrliga lingon, salta stenar, sträva och söndertuggade salmiaktabletter.

Jag gillar verkligen den här vinstilen. Bra syror och hyfsat tanningrepp, och lite "skitigt" i anslaget. Med mat är det helt underbart. Även utan är det härligt att sitta och sniffa på, och sakta sippa.

På Etna görs riktigt bra grejer (för knappt några pengar).

2013-05-11

2002 Louis Jadot Clos des Coucheraux

Likt många andra följer jag inte monopolets släpp speciellt noga längre. Innan jag upptäckte hur enkelt det var att beställa från ett mycket bredare sortiment lusläste jag listan och funderade på hur jag skulle kunna smita undan jobbet för att ställa mig i den förnedrande brödkön. Men inte längre.

När jag dock som hastigast såg en Beaune Premier Cru från 2002 verkade det intressant och jag beställde på en höft. Lite mogen Bourgogne, hur fel kan det vara?


Ganska fel kan det bli. Eller i alla fall inte speciellt bra.

Den första sniffen säger MOGEN. Riktigt gammal, vi pratar 80- till tidigt 90-tal. Doften domineras av gammal vedbrasa, läder, källare med fuktig svamp. Med en nypa luft lyckas lite mörk körsbärsfrukt hitta fram. Det kanske finns liv i vinet, trots allt.

I munnen uppträder vinet ungefär som doften låter en ana. Fruktkroppen hänger kvar på en tråd och i dess ursprungliga ställe har mognaden smugit sig in. Den tar dock inte tillräckligt med plats, utan det blir glest och smalt. Syran finns dock kvar i originalskick, vilket för med sig att den tar över. Det blir helt enkelt en tunn snipig syrabomb - med mognad.

Jag gillar normalt sett vin med mycket mognadstoner, men det här har inte riktigt hängt ihop på ålders höst. Det kanske hade funkat till en krämig svamplasagne med tryffel men det är inte kvällens meny.

När jag läser Clive Coates bok Burgundy, så står det om vingården "..the wines here do not seem to have the definition, the flair and the character of Teurons or Grèves. Pleasant, medium weight, round and fruity, is the style. These are for the medium term". Medium term sjunger verkligen på sista versen.

Lämna tillbaka eller snabbt dricka upp kvarvarande flaskor, är frågan. Och att läsa på innan köp är lärdomen.

2013-05-09

Kristi Flygare

Jag hoppas ni också ägnat den lediga dagen åt något vettigt. Själv var jag inte ensam på Skansen.


Och sedan drack jag en 2011 Terre Nere Etna Rosso när jag kom hem. Nyligen beskriven av Frankofilen. Precis vad jag var sugen på, och riktigt bra. Som Franko, så gillar även jag denna mer än föregångaren. Jag tycker den känns något mörkare och lite funkigare i anslaget än 2010. Och mer tryck, men med en härlig mineralisk och ettrig svans. Ser fram emot att prova Santo Spirito när jag väl hittar tid att hämta ut den. Och varför köpte jag inte fler. Ett kap för 137 spänn.


2013-04-28

Lördagskväll i bilder

Ny lägenhet, gamla vänner och goda viner. Inflyttningsprovning.



Välkomna. Deggad slutet 2007.

Väldigt olika. Väldig goda.

Ben vs. Roman 0-1

Comtes!

Kvällens sjukaste prickning i blindprovning. Hur kan man spika en Petit Verdot från Etna?

Gästspel. Sjukt ful hitler-etikett, men gott!

Sistaplats för Sydafrika. Australienskt  toppen.

RIP Franco

WOTN.
Gästspel från andra sidan innergården

Snygg Etna!

Wow. Bourgogne är alltid Bourgogne!

Tät Aglianico med potential

Sista etiketten lika sliten som jag.

Den här restaurangen prioriterar vinpaketet.

Lite noteringar på vinerna har kommit upp här.


Facit: 9 gäster. 6 Riedelglas. 23 viner.








2013-03-22

2010 Pegau Cuvée Réservée

Det är lite mycket nu. Total renovering av en lägenhet där inflyttning ska ske om mindre än en vecka tar sin lilla tid. Lite mycket tid är jag rädd - just nu är endast ett betonggolv i badrummet. Men min kombiugn är installerad i alla fall.

Badrummet för tre veckor sedan
Nu har ju tidsbristen givetvis inte stoppat mig från att dricka vin, bara att skriva om det. Efter dagens otroligt vackra januaridag fick jag lust att dricka något gott, och dessutom en stund över. Lusten att kolla på ett halvtaskigt landslag möta ett annat lika halvtaskigt är måttlig.

Jag har en låda 2010 Pegau Cuvée Réservée och lusten att prova en första flaska blev mig övermäktig. Plopp!


Det har varit en hel del upp och ned i det här vinet under de timmar det varit öppnat. Blandat vidöppet och nästan in your face, och tråkigt och småstumt. Men när det sjunger så sjunger det vackert. Garriguen är framträdande och visar tydligt på ursprunget redan i doften. Frukten är dominerade av körsbär och hallon, med inslag av svart lakrits. Under vinets timmar i sin berg och dalbana så finns det perioder då det har en tydlig ton av blod och järn. Men det är salvia och örter är det som ligger tydligast kvar i doftminnet.

Det är sammanfattat en trevlig sniff. Men det är i munnen vinet sjunger klarast. Frukten är djup och ren, och den bäddar mjukt in lika mjuka och lena tanniner. Inte för att jag störs av brett, men några spår av det hittar jag inte. Munkänslan är slank men ändå fyllig och nästan krämigt smeksam. Svansen är lång som en fikarast bland mina byggjobbare, och avslutar med en salt söndertuggad salmiakpastill.

Med Pegau kan man aldrig gå fel. Skitgott helt enkelt.


2013-01-12

2008 Fenocchio Villero

Villero is my pride. It is what I brought into the family, the other vineyards are from my husband's side.

Claudio är bortrest, och frun tar något motvilligt och på halvtaskig engelska, emot oss. Det blir ett ganska snabbt besök på Azienda Agricola Giacomo Fenocchio, i Bussia Soprana*, där vi mest provade 2010:or från botti, och köpte med oss en del 2008:or hem.

Fenocchio VilleroNu är det dags för ett första barnarov på en av de köpta flaskorna - just Villero, i Castiglione Falletto, som följs under två dagar.

2008 Giacomo Fenocchio Villero är en relativt mörk och vinröd uppenbarelse. I nosen samsas krossade röda bär med rosor och violer, samt tjärade rep direkt från marinan. Speciellt dag två är det ganska öppet och tillgängligt i doften.

Efter att dag ett uppträtt lite konstigt (svansen smakade som gammeldansk och likör....) är vinet med i matchen efter att ha vilat en natt i öppnad flaska. Frukten är generös och slösande, för att vara Nebbiolo. Anslaget är av mörkröd frukt med ljusare inslag av rosor och nypon. Tanninerna har det finaste sandpappret som förlaga och är generöst doserade med bra bett, även om de just nu ligger inbäddade i en mjuk fruktmatta.

Hela vinet sitter snyggt ihop med bra balans mellan generös frukt, bastanta tanniner och syror för fräschör och lyft. Även om längden inte når upp i världsklass skäms den inte för sig, samtidigt som den slår på charmen med saltlaktrits och behagligt stramhet i svansen.

Det här är förvånande tillgängligt, speciellt när det får tampas med lite grottlagrad krämig Gruyere. Resterande flaskor ska lagras ett bra tag, och det kommer säkert bli lysande - här finns både stoppning och struktur för framtida förbättring.

* Det är inte helt enkelt att hitta dit. Vilket även beskrivits av Italienska Viner.

2013-01-09

2010 La Pousse d'Or Chambolle-Musigny

Idag har jag sålt en lägenhet och beställt en kombiugn
Det firar jag med att dricka Bourgogne.

2010 har ju rykte om sig som en lysande årgång i Bourgogne, om än med en liten skörd. Den Amoureuses från Groffier som jag provade nyss imponerade inte, men på det igen. Nu med ett betydlig enklare vin, men samma årgång och by.


2010 La Pousse d'Or Chambolle Musigny har en komplex doft och det känns nästan spännande att doppa nosen i glaset. Ljusa röda körsbär, hallon och jordgubbar står för frukten, tillsammans med lite mörkare skogsbär. Tallbar, fuktig mossa och jord bidrar med mer dofter från skogen, medan faten fyller försiktigt på med en sniff lakrits och lite kryddor. Som sagt, riktigt trevligt att sniffa på.

Det är nästan lika trevligt i munnen. Röda syrliga bär, som drar mer åt lingon och tranbär än i nosen. Det startar ut ganska brett och fylligt, saknar lite stoppning i mitten, och har en medellång svans. Just i svansen kommer en liten (fat-?)bitterhet igenom, som stör harmonin något. Den ganska svala frukten ger ett slankt och finlemmat intryck. De blodapelsinslika syrorna är påtagliga och sätter igång saliveringen på turbofart, och gör munkänslan än slankare.
 
Inte ett stort vin, men riktigt trevligt. Det klarar inte riktigt att leverera i gommen vad det lovar i munnen, men varför klaga en dag som det här.

Jag borde köpa kombiugnar oftare. Eller sälja fler lägenheter. Eller bara dricka mer Bourgogne, kanske.

(49 EUR på Tresors des Vignes)